Höga emigrationstoppar

 Under åren 1882, 1887 och 1888 emigrerade runt 50 000 människor från Sverige, orsaken var att det rådde lågkonjunktur i Sverige. I tabellen nedanför visas hur många som emigrerade från såväl landsbygden som städerna från de nämnda åren. På den tiden särskilde man på rural och urban befolkning med skarpare gränsdragning. Under denna tid bodde de flesta på landsbygden medan i början på 1930-talet så bodde hälften av befolkningen på landsbygden och resten i städerna.

År                   Landsbygden                    Städerna

1882                   42 077                              8 101

1887                   41 022                              9 764

1888                   40 466                              9 857

Källa: Emigrationsutredningen 1905-13, bilaga V (fem)

Antalet vattenkastare

 Antalet vattenkastare som fanns längs med Nordvästra Stambanan mellan Laxå och Charlottenberg 1919 var följande; 

Laxå 4

Svartå 2

Björneborg 1

Kristinehamn 4

Skattkärr 1

Karlstad Östra (åt Karlstad-Skoghalls järnväg)

Karlstad 3

Kil 9

Brunsberg

Edane 2

Arvika 2

Charlottenberg

Källa: Carl Olofsson, "Sveriges järnvägar". 1921

Malmfyndigheter från Uppland till Östersjön

 I Spårläget nummer 2/2020 finns det en trevlig artikel av Jan Kruse om järnfyndigheten på Lilla Båtskär cirka en mil söder om Mariehamn. I Spårläget 2/2015 tipsade undertecknad om en bokserie om industriella bergarter som man kan få fram uppgifter om ett stort antal gruvor eller gruvhål samt olika brytningar i ett antal län. Syftet med denna lilla artikel är att skriva lite grann om den malmstråk som finns i Östersjön mellan Uppland ut till Östersjön vid Åland. En del av objekten som finns utmärkta där har även haft lokdrift.

En del av dessa objekt "har som sagt vad" haft lokdrift och en del har haft spår men inga lok. Böckerna finns som pdf-filer på SGU databas över publikationer med namnet GeoLagret eller om man söker på t ex industriella bergarter på Google med pdf efter sökorden. Böckerna utgår inom länsgränsen och inte efter landskapen. 

Brytning efter olika sorters malm har gjorts på många platser här och var i vårt avlånga land. Det började att bryta malm redan under medeltiden och fram till 1900-talet. I Uppland och i Roslagen har det gjorts försök att utvinna malm på såväl fastlandet som ute på öarna utefter Upplandskusten. Kruse skrev bl a om att det finns en malmstråk som löper in till den svenska kusten. En blomstringstid tycks har varit från slutet på 1700-talet och långt in på 1900-talet. På en del platser tycks det har förekommit försök till brytning och där är gruvhålen oftast bara ett par stora med lika djupa hål.

I bokserien med titeln "Industriella bergarter och mineraler" över Stockholms län som utkom 2004 finns det en mängd gruvor uppdelade efter grundämnen och en del bergarter. I boken finns det uppgifter om Utö järnmalmsgruva, Herrängsfältet och Edebo på Väddö (de två sistnämnda hade ju lokdrift). Men hur många vet att det har förekommit brytning på några platser runtom Grisslehamn och på lilla ön Långgrundet utanför Singö. På denna ö skall det finnas en liten s k järnmalmsskärpning och där har det troligen utförts ett försök till brytning liksom på ett par platser på Singö. En del gruvor känner man till historien bakom dem som t ex när ett utmål utfärdades och ett exempel är Mälby järnmalmsgruvor i trakten av den nämnda Grisslehamn. Där utfördes ett utmål 1873 och gruvverksamheten pågick till 1907. Ett annat projekt ligger i Uppsala län och mellan öarna Gräsö och Singö. Det är Sladdarön som också finns benämnd i boken "Industrilok i Uppland" och där ett engelsk företag gjorde försök till järnmalmsbrytning under 1860-talet. Det påstod att ett ånglok fraktades över till ön och det tog bara drygt ett år så avbröts driften p g a försämrade järnfyndighet. En ort som man vet har förekommit brytning men man känner inte till några historiska årtal är den kallade Kvarnberget som ligger ca inte så långt ifrån Kvarnberg som ligger vid Fibysjön i Uppland. Där gav man t ex upp efter man hade kommit ner till 2 meters djup.

I de nämnda böckerna finns det brytningar efter såväl andra grundämnen som t ex bly och koppar. Det har även förekommit brytningar efter bergarter (gatstenar och byggnadsmaterial) samt efter olika mineraler som har påträffats i de redan nämnda länen samt på andra platser i Sverige. Även i Fornminnesregistret finns det uppgifter om gruvor och en del av dem hade egna lok.

Källor:

Fornminnesregistret, Riksantikvariet

Freding Mats, "Industrilok i Uppland", 1991

Malmer, Industriella bergarter och mineraler;

Stockholms län, 2004

Uppsala län, 2006

Länkar:(går även med iPhone)

Till Fornminnesregistret eller Fornsök:

https://app.raa.se/open/fornsok/

Till GeoLagret på SGU, sök t ex på "industriella"i sökfältet.

https://apps.sgu.se/geolagret/?Query=serie='SGURapporter'

Svenska registreringsnummer

 I början hade Sverige registreringsnummer på motorfordon bestående av en länsbokstav och en sifferkombination på fyra siffror. I april 1972 började man att använda "reg-nummer" bestående av tre bokstäver och tre siffror. De gamla länsskyltarna byttes ut om ägaren flyttade till ett annat län.

Källor:
"Boken om uppfinningar", Borås, 1993
Harding Anthony (redaktör), The Guinness rekordbok om bilar", (sv version), 2007

Tackjärnsproduktionen ökade

 Tackjärnsproduktionen ökade i Sverige under den andra halvan av 1800-talet och i början gick denna produktion trögt med exempelvis 80 000 ton under tiden 1815-30 samt cirka 130 000 ton i mitten av 1830-talet. När det gällde konstruktionen av masugnar föregick inga större förändringar före 1800-talets mitt förutom en tekniskt nyhet som under 1830-talet. Då introducerades nämligen varmbläster i både masugnar och smideshärdar och under åren 1833-34 provades dessa vid några järnbruk med framgång som t ex Brevens Bruk i Närke 1834. Det visades sig att varmbläster på 300 grader ökade själva produktionen med 50 procent och sänkte kolutgången med 28 procent. I Edske masugn utanför Sandviken provade grosshandlaren i Gävle, Göran Fredrik Göransson den s k för bessemermetoden och ett lyckat resultat skedde 1858 på denna masugn. En process som gjorde att själva tackjärnsprocessen kunde öka markant i Sverige. År 1861 producerade 226 masugnar 170 000 tackjärn i Sverige och fram till 1890 ökade produktionen medan antalet masugnar minskade. År 1890 producerade 154 masugnar 456 000 ton och det var så även på Bredsjö bruk i Västmanland. Under året 1861 producerade bruket 403 ton tackjärn medan det var 3 000 ton 1890.

Källor:

Attman Artur, "Svenskt järn och stål 1800-1914", Södertälje, 1986

Gustavsson Kjell, "Bruksbanan Kilsmo-Breven", i Svenska småbanor, 1979

"Industrilok i Närke", 1981

Larsson Mats, "Arbete och lön i Bredsjö bruk", Uppsala, 1986

Schön Lennart, "En modern svensk ekonomisk historia", Falun, 2012

Hjälmarens sänkning

Vattennivån i sjön Hjälmaren sänktes under 1800-talets sista kvartal och mannen bakom denna idé hette Gabriel Djurklo, Sjön var en av de få sjöar som sänktes mer eller mindre kraftigt under 1800-talet för att få mer odlingsbar mark. Det var den största sjösänkningen som ägde rum i Sverige som annars drabbade småsjöar som t ex Ekebysjön strax utanför Uppsala som försvann helt. Det var i sin tur 14 000 hektar ny odlingsbar mark som utvanns genom sjösänkningen. Det var framför allt den norra delen av sjön som sjösänkningen ägde rum. När det stod klart med sjösänkningen vid slutet av 1880-talet uppgick kostnaden till 4 078 000 kronor (som var ännu större summa på den tiden) och även sjön Kvismaren väster om Hjälmaren sjösänktes också. Djurklou var även kulturhistorisk intresserad och han skrev också en språkhistoria som bl a innehöll lokala ord från Närke.

Källor:

Henriksson Alf, "Sveriges historia", 1963

"Norstedts uppslagsbok", 2003

Wetterhall Alf, "Den stora sjösänkningen", Närke, Svenska Turistföreningens årsskrift, 1975

Alsnö stadga

Enligt legenden red kung Magnus Ladulås runt i Sverige för att sätta lås på böndernas gårdar. Observera att det tog avsevärt längre tid att resa under 1200-talet och om det har hänt i verkligheten hade han endast har gjort det, vilket det är helt ofattbart. Istället instiftades en stadga under hans regeringstid som varade mellan 1275-90 och det var på Alsnö hus i Adelsö i Uppland. Idag ligger denna historiska plats i ruiner och den s k Alsnöstadgan instiftades omkring 1280., vars dokumentation har gått förlorat. Endast en fragmenterad del finns bevarad och man vet att texten innehåller följande enligt Hadenius m fl.
"I texten, som endast finns bevarad i en senare avskrift, befriar kungen endast de gårdar som tillhör honom själv, biskoparna, hans riddare och svenner från gästningsskyldighet samt de män som följer honom, hans bror hertig Bengt från all kunglig rätt".
M a o ville kungen förbjuda våldgästningen, att ingen kunde tvinga bönderna att ta emot övernattade grupper. Det påstås att kungen stärkte sin makt eller ställning i samband med Alsnö Stadga och om den svenska adeln kom till detta möte är oklart. Som sagt vad handlar denna stadga om att förbjuda våldgästning och att förminska ämbetsmännens maktmissbruk. Harrison skrev bl a följande om våldgästning, "enligt Alsnö stadga fick bönderna tar att sig mot våldgästning medelst nödvärn. Men allt detta var undantag från grundprincipen. 
Avslutningsvis kan man säga att Alsnöhus historia efter denna stadgas utförande är mer eller mindre okänt, man vet att en del medeltida brev handlar om Alsnö hus fram till 1304. Alnsö hus övergavs i samband med de strider som var mellan Magnus Ladulås söner under 1300-talets första kvartal.

Källor:

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet
Hadenius Stig m fl, "Vad varje svensk bör veta---Sveriges historia", Borås, 1996
Harrison Dick, "Jarlens sekel", 2002
"Medeltidens ABC", Falun, 2002

Bohuslänska stenbrott

Med hjälp av boken "Industrilok i Bohuslän och Dalsland" har det kommit fram till att det finns/funnits tolv stenbrott egna industrispår varav de två giganterna inom svensk stenbrottsindustrin nämligen Bohus-Malmön samt Rixö. På den förstnämnda startades landskapets första stenbrott för export 1842 av Uddevallaköpmannen Carl August Kjellgren. Detta stenbrott skulle senare också bryta sten för anläggandet av Trollhätte kanal. I Rixö som inte ligger långt ifrån Bohus-Malmön så fanns en gång i tiden Sveriges största stenbrott. Exempelvis hade Rixö uppåt tusen arbetare i tjänst under 1920-talet. På Bohus-Malmön pågick verksamheten fram till konkursen 1977 medan Rixö höll man på fr o m 1800-talets slutskede till 1960-talet.

Källor:

Freding Mats, "Industrilok i Bohuslän & Dalsland", 1985
Johnsson Anders, "Fånga platsen", 2008

Laver

Ca 35 kilometer väster om Älvsbyn ligger Laver och upptäckte man kopparmalm 1930. Efter drygt åtta år kom gruvan igång och 1946 nedlades man dock driften.
Det var en industriepok i den mest ogästvänligaste delen av Sverige eller rättare sagt en av dessa. Man anordnade t o m ett kapell på plats och en försvunnen industriobjekt i Sverige.

Källor:

Johnsson Anders, "Fånga platsen", 2008
Tågposten 4/1980

Skördarnas beskaffenhet

I augusti 1821 var det frostnätter i slutet på augusti och början på september som orsakade allmän missväxt i Norrland (från Hälsingland och norrut). Det var även problem med skörden i norra Dalarna och i Småland skadades den viktiga potatisen av kyligt väder. År 1822 var det missväxt av hö och särskilt vårsäden var under medelmåttet. Det var en mycket mild vinter 1925-26 och i Mellansverige var det missväxt av potatis och hö. Sverige råkade ut för två mycket stränga vintrar mellan 1828-30 som även hämmade på skörden.

Källa: Gustav Utterström, "Jordbrukets arbetare", Stockholm, 1957

Antalet hushåll och folkmängd

Enligt min lilla samling av akademiska artiklar så fanns det 64 bönder med kor i Färila socken (Hälsingland) 1557 varav en bonde hade 18 kor. År 1609 fanns det 56 bönder i Kinnarumma socken och varje bonde måste har haft sitt eget hushåll. Sedan måste man utgå ifrån att det fanns fler än 64 hushåll i Färila under mitten av 1500-talet. Enligt Andersson-Palms framräknade folkmängdsuppgifter hade Färila socken 293 invånare 1571 och om man leker med tanken att det fanns 64 hushåll under 1500-talet så borde själva hushållsstorleken ligga på nästan fem individer per hushåll. Men uppgifterna måste vara större eftersom Färila socken även innehöll Los som 1748 bröt sig loss från Färila. Efter denna församling hade gjort det så har Los gränser i efterhand blivit kraftigt förändrade och de försök till homogeniseringar som har blivit gjorda får anses vara tillräckliga. Enligt Andersson-Palms uppgifter hade Färila socken 398 invånare 1620 och 853 invånare 1699. För motsvarande uppgifter för Kinnarumma var det 299 invånare 1571, 485 för 1620 och 517 för 1699, enligt boken "Människor och skördar" hade Kinnarumma socken 27 "redovisade" bönder 1620.

Källor:

Andersson-Palm Lennart
"Människor och skördar", Göteborg, 1993
"Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571-1997"; Göteborg, 2000
Boethius Gösta, "Borglägerpenningar, smörtionde och kotal", Historiskt tidskrift, 1928

Osämja i fyrståndsriksdagen

När fyrståndsriksdagen var aktuellt i Sverige så hände det emellanåt att ständerna blev osams eller kom i kant med varandra som dessa två bilder (från olika böcker) visar. De tyckte olika, de hade olika uppfattningar och de respekterade troligen inte varandra fullt ut heller.

GOTT NYTT ÅR

Udda befolkningsuppgifter

År 1910 bodde 176 personer som var födda i Yttergrans socken i Uppsala. Under samma år fanns det 237 personer i Husby-Sjutolft socken som var födda i den egna socknen. Sedan fanns det 41 personer som var födda i Litslena, 19 i Övergran och 16 i Hjälsta. År 1910 fanns det 54 personer i Uppsala som var födda i Norrköping.

Källa: Riksarkivet, databasen "Folkmängd"

Spannmålsmagasinen

Spannmålsmagasinen byggdes för att täcka upp svårare år med lägre avkastning från jordbruket. Dessa började att byggas omkring 1750 och under cirka hundra år framåt byggdes flesta i Sverige. Dessa placerades vid kyrkorna eller i närheten av dessa. De uppländska socknar som fick spannmålsmagasin först var Håbo-Tibble, Danmark, Lena, Härnevi, Vittinge, Västerlövsta och Enåker 1750 och under närmaste åren fick ett antal socknar sina "magasin". Under 1751 fick bl a Åkerby, Skuttunge samt Rasbo, 1752 Närtuna och Rimbo, 1753 Vänge med Läby och 1758 började de socknar som låg i dåvarande Stockholms län att få dessa enheter, nämligen Husby-Långhundra, Alsike och Knivsta. På ett fåtal platser blev det fler än ett sockenmagasin som exempelvis Frötuna utanför Norrtälje (1780 och 1817), Tierp (1774 och 1802), Vittinge fick sitt andra 1810 och Frösthult fick sina 1751 och respektive 1780. Den sistnämnda socken hade magasinen plats för 282 och för den yngre 80 tunnor. De var olika kapacitet med magasinen och dessa rymde som sagt vad olika mycket. Balingsta som fick sitt magasin 1758 hade plats för 735 tunnor, hade en penningfond på 3 061 riksdaler för året 1832. Tyvärr är den enda bok som behandlar sockenmagasinen över hundra år gammal.

Källor:

Gadd Carl-Johan, "Den agrara revolutionen", det svenska jordbrukets historia, del 3, Borås, 2000
Åmark Karl, "Spannmålshandel och spannmålspolitik 1721-1850, Stockholm, 1915

Eschelssons död

Den 10 mars 1911 dog Elsa Elschelsson som har fått profesuren i juridik på Uppsala universitet. Tyvärr hamnade hon i ett gränsland mellan de som ville utestänga henne och de som ville ge henne en chans. Hon hade stöd av flera manliga kollegor och de som var verksamma på andra håll än Uppsala, flera av dem ansåg att hon borde bli professor. Hon fick däremot äran att bli den första kvinnliga läraren på Uppsala universitet.
Så skrev exempelvis Frängsmyr: Elsa Eschelsson var den första kvinnan i en juridisk karriär. Hon blev docent i civilrätt efter disputationen, och hon var produktiv som vetenskaplig författare. De manliga professorerna kunde inte mota henne förrän hon ville bli professor. Då tog man till de mest formella formuleringar för att stoppa henne. Det absurda inträffade således att hon fick föreläsa för studenterna men icke bli professor.

Minnesordet över henne i Uppsala Nya Tidning den 11 mars 1911 och hon levde i en samtid där man inte tillät kvinnliga professurer även om hon hade kvalifikationer att kunna bli det.

Det var Hjalmar Öhrvall(1851-1929) och andra radikala professorer som stödde i kampen mot dem som var emot henne. Hon tog sitt liv genom att ta en överdos sömntabletter medan UNT skrev att hon dog efter en längre tids sjukdom. Hon testamenterade 60 000 kronor till kvinnliga studenter som studerade juridik.
Avslutningsvis lite grann om hennes liv. Hon föddes 1861 i Norrköping och var dotter till en fabriksägare. Hon tog mogenhetsexamen vid Wallenska skolan i Stockholm 1882 och samma år kom hon in på Uppsala universitet. Där blev hon fil kand 1885, jur kand 1892 och 1897 jur lic samt jur doctor, därefter fick hon utsätta sig för en hård kamp. En av dem som också stödde henne var professor Ernst Trygger.

Källor:

Frängsmyr Tore, "Svensk idéhistoria", del 2, 2004
Ridderstedt Rolf, "Levande kyrkogård", Borås, 2001
Uppsala Nya Tidning 11 mars 1911
Wikipedia:, "Eschelsson"