Spannmålsmagasinen

Spannmålsmagasinen byggdes för att täcka upp svårare år med lägre avkastning från jordbruket. Dessa började att byggas omkring 1750 och under cirka hundra år framåt byggdes flesta i Sverige. Dessa placerades vid kyrkorna eller i närheten av dessa. De uppländska socknar som fick spannmålsmagasin först var Håbo-Tibble, Danmark, Lena, Härnevi, Vittinge, Västerlövsta och Enåker 1750 och under närmaste åren fick ett antal socknar sina "magasin". Under 1751 fick bl a Åkerby, Skuttunge samt Rasbo, 1752 Närtuna och Rimbo, 1753 Vänge med Läby och 1758 började de socknar som låg i dåvarande Stockholms län att få dessa enheter, nämligen Husby-Långhundra, Alsike och Knivsta. På ett fåtal platser blev det fler än ett sockenmagasin som exempelvis Frötuna utanför Norrtälje (1780 och 1817), Tierp (1774 och 1802), Vittinge fick sitt andra 1810 och Frösthult fick sina 1751 och respektive 1780. Den sistnämnda socken hade magasinen plats för 282 och för den yngre 80 tunnor. De var olika kapacitet med magasinen och dessa rymde som sagt vad olika mycket. Balingsta som fick sitt magasin 1758 hade plats för 735 tunnor, hade en penningfond på 3 061 riksdaler för året 1832. Tyvärr är den enda bok som behandlar sockenmagasinen över hundra år gammal.

Källor:

Gadd Carl-Johan, "Den agrara revolutionen", det svenska jordbrukets historia, del 3, Borås, 2000
Åmark Karl, "Spannmålshandel och spannmålspolitik 1721-1850, Stockholm, 1915