Torvbrytningen i Kragsta

 Torvbrytningen av bränntorv påbörjades av Gölsjö AB norr om sjön Slaktaren i närheten av Finsta Uppland under året 1918. Rälsen bestod av järnbeslagna plankor och vagnarna drogs av hästar, banan var drygt två kilometer långt. Driften lades dock ner redan 1920 och återupptogs igen 1941, företaget hette då Kragsta mosse. Nu pågick brytning av torv både på den gamla mossen och även på ett parti söder om sjön Slaktaren. Lokdrift sattes in 1942 och upphörde efter en olyckshändelse 1946. Själva loket tillverkades av Sixten Pettersson på Vätö Stenhuggeri under samma år som lokdriften infördes och den var bensindriven med en Ford-motor (skrotades 1946). 

Genom en söksträng med sökning i Dagens Nyheter den 3 april 1946 så hade någon förskingrat avlöningskassan på 29 400 kronor.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Torvindustrin i Gubbo

 En torvströfabrik anlades i Gubbo 1918 inte så långt ifrån Gimo i Uppland och den låg invid den bibana som Dannemora-Hargs järnväg lät bygga mellan Norrmon-Lövstabruk. En lastplats inrättades längs med denna bibana för brukets transporter. Fabriken anlades av Gimo-Korsnäs AB med säte i Gävle. Under andra världskriget så upptogs s k bränntorv som förädlades av två provisoriska ugnar. Själva driften lades ner 1952, byggnaderna revs 1954-55 och det återstår bara ruiner av den forna torvströfabriken. När fabriken öppnades så lade man ut en bana med 600 mm spårvidd mellan fabriken och Glansmossen och som mest var den tre kilometer långt. Ett motorlok från Warrant i Vara anskaffades 1919 och motorn var tillverkat av samma firma, den var fotogendriven med åtta hästkrafter (hade hytt). Själva banan nedlades med fabriken 1952 och revs upp några år senare medan loket skrotades.

Källor:

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

”Järnvägsdata med driftplatser”, 2009

https://okandahandelser.blogspot.com/2023/09/objekt-langs-med-lovstabruksbansn.html?m=0

Från banorna

 BRÄNNLANDSBERGET

Detta objekt ligger längs med linjen Vännäs och Umeå, enligt Fornminnesregistret finns det ingen markering om kalkbrott och enligt banvakt.se fanns det spår åt sydost, syd och sydväst.

TRIABO

Ett sågverk och hyvleri fanns på platsen samt ett stickspår från linjen Åseda-Hultsfred.

ÖSTANMOSSE

Där fanns en gång en lastplats mellan Klackbeeg och Norberg till en gruva i närheten, gruvan fick namnet Östanmossegruvan och ligger inte långt ifrån byn Östanmosse. I närheten finns det flera rester efter gruvor och området ligger strax norr om Norberg. 

ÄNGELSBERG

Lastplatsen vid Ängelsbergs bruk lades ner omkring 1960 och förmodligen lades även driften ner på bruket.

HAGGE

I Hagge utanför Ludvika anlades det en gång ett sågverk som hade spåranslutning med järnvägsstationen på orten samt smalspår på själva brädgården. Själva lastplatsen och sågverket verkar vara i drift fortfarande.

Flåtens tegelbruk

 Detta tegelbruk brändes ner av brandkåren i mars 1976 och hade då stått öde sedan 1962 (driften startade under 1890-talet) när detta bruk lades ner. Detta tegelbruk låg inte så långt ifrån Sveriges äldsta järnvägsstation som heter Järle och som fortfarande ligger kvar. Motorloket som tillverkades av Jenbacher Werke 1951 stod i lokstallet i några år innan det såldes till Säbylund torvströfabrik i Närke i mitten av 1970-talet. Enligt en uppgift har en informationsskylt satt upp i närheten av där tegelbruket låg.

Källa: Småbanebladet 2/1976 och 1/1987

Kullsberg

 Kullsberg Kalkförädling AB hade sitt dagbrott som senare blev musikanläggningen Dalhalla utanför Rättvik och i Kullsberg är kalkbrytningen känd sedan 1500-talet. Det nämnda företaget startade 1898 och det var fem personer som höll i trådarna. Den södra delen av området med kalkbrytningen nyttjades av Nittsjö Tegelverks AB och där kalken användes som tillsats i själva tegeltillverkningen. Tyvärr råkade detta tegelbruk ut för ekonomiska svårigheter och köptes då upp av Kullsberg, på Nittsjö hade en rälsbana blivit utlagt med start 1890 med spårvidden 500 mm och den totala längden på 1,2 km. Denna bana utvidgades sedan till för att trafikera en lastplats med namnet Åkernäs som låg längs med Gävle-Dala järnväg mellan Rättvik och Vikarbyn. Vagnarna drogs länge av hästar och 1924 byggdes bansystemet om för att bli anpassat till lokdrift med 600 mm spårvidd. Ytterligare ett par utbyggnader av järnvägen gjordes och banan började att läggas ner fr o m 1950, tretton år senare fanns det smärre rester kvar av järnvägen. Det användes tre ånglok och ett motorlok, av ångloken var det två stycken som tillverkades av Orenstein & Koppel i Berlin. Ett tillverkades 1924 med tillverkningsnumret 10702 som var Kullsbergs första driftlok och som blev avställt 1954 med skrotning året efter. Det andra loket från Orenstein & Koppel tillverkades 1919 med numret 9017 och köptes begagnat från Lanforsen Kraft i Uppland (tidigare presenterat), skrotades 1953. Det tredje loket tillverkades av Henschel i Kassel 1938 och användes av tyska krigsmakten i Norge, Industridiesel tog upp ett antal lok efter kriget för att sälja dem vidare till svenska intressenter. Det sista loket var ett exempel på detta och köpet skedde 1948, detta lok skrotades också 1953 när driften på Kullsberg börjades att läggas ner alltmer. Ett motorlok som tillverkades av Falköpings Gjuteri och mekaniska verkstad 1920 och köptes 1923, loket hade en bensindriven Scania-Vabis (ändrade om namnet 1969 till Saab-Scania)motor på 45 hästkrafter. Loket hade trafikerat på en bana vid Rogestorp utanför Falköping och ansåg dock vara alltför svag för trafiken på Kullsberg, skrotades 1936 för att bli kompressionsvagn.

Källor:

banvakt.se

Ericson Jan; ”Skinnklädda tofflor i helvetet”, Solna, 2005

Freding Mats, ”Industrijärnvägar i Dalarna”, Kalmar, 2014

Jästfabriken i Rotebro

En jästfabrik som anlades i en ort som numera är en förort i Stockholm under åren 1892-93. Fabriken anlades av Stockholms Norra Jäst AB som bildades 1883 och detta skedde på egendomen Sollentunaholm i Rotebro. Fabriken blev en del av Svenska jästfabriken 1910 och efter ett par turer så anlades en ny fabrik 1980 som är det enda i sitt enligt källan. Ett halvt kilometer långt normalspårigt sidospår anlades från järnvägsstationen i Rotebro 1893 och i början var det hästar som drog vagnarna. Ett nytillverkat ackumulatorlok anskaffades 1920 från ASEA i Västerås och loket drogs av ASEA-motor på 13 hästkrafter, spåret används ännu. Men ASEA-loket skrotades någon gång under 1960-talet och det var under samma veva som SJ började att trafikera sidospåret med sina egna lok.

Källa: Mats Freding, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Från banorna

 För information, se tidigare sammanställningar inom taggen ”Från banorna”.

BENGTSTORP

Den ligger inte så långt ifrån Gyttorp i Västmanland och där har det funnit både ett kalkbrott samt ångsåg. Enligt gjordes själva banvallen av skrotsten och båda objekten hade spårsystem. Efter 1917 ägdes iallafall ångsågen av Vikers AB.

LJUNGBY

Det fanns två tegelbruk på orten som låg i närheten av stationen och dessa tegelbruk var det drygt en halv kilometer emellan. Enligt en karta från 1950 var det ett järnvägsspår mellan dessa två bruk.

NOL

På denna ort har funnits ett trallspår till Nols-Norrgård.

GYTTORP

På själva anläggningen där man tillverkar sprängmedel trots ett par svåra olyckor (ett exempel var i oktober 1964 då nio personer dödades vid en explosion). Denna industri har haft elva kända motorlok för mig varav sex var i drift samtidigt. Sex av loken var tillverkade av Simplex i England och samtliga tillverkades under 1950-talet.

KOSKIVARA

År 1903 anskaffades slipers och ”torvbäringsspår” fr Carl Ström i Stockholm för att prova bryta torv i den nordligaste delen av landet. Objektet ligger ca sex mil söder om Gällivare och vid ett senare tillfälle kom ett torvverk till platsen. Spåret var 850 meter långt som bestod 5-kilosräler och man hyrde en lokomobil från Munktells. Själva upptagningen var troligen kortvarigt!!!

ROMANÄS

Vid Tranås ligger Romanäs Sanatorium och förr i tiden hade man på sjukhus samt sjukhem lokala transporter på en utdragen ”rälsslagen”bana, ofta 600 mm. På ett vykort som blev stämplat 1916 visar en smalspårigt bana i Romanäs. Man drog alltså vagnarna för hand och var ett sätt att göra en transport smidigare. 

SKEDE

Vid den småländska Skede låg Brostugans torvströfabrik och som anlades 1920, en av Smålands talrika torvindustrier en gång i tiden. Ut till torvmossen gick två separata banor med spårvidden 600 mm och inga lok är kända från detta objekt. Vagnarna drogs antingen för hand eller med lina.

KURRAVAARA

Denna objekt ligger cirka två mil norr om Kiruna och där fanns eller har funnit ett sågverk. I slutet på 1970-talet fanns det en tralla och ett antal slipers på platsen. 

HJÄRTUM

En trovströanläggning utanför Lilla Edet där man på 1920-talet började att bryta torv och där fanns det torvrivare, ströpress, cirkelsåg och en kort bana in till en torklada.

Antalet lok i Ramhäll

I Ramhäll i Uppland fann man malm under 1740-talet och sedan tog det lång tid innan man började att bearbeta malmen. Efter ett antal turer med att starta upp gruvan och olika nedläggningar så lades gruvan ner 1975. I Ramhäll har det funnit två olika spårvidder och det har varit lok på såväl 750 mm som 891 mm. På 750 mm har det funnits ett tryckluftslok som byggdes på platsen 1925 och fanns kvar tills skrotningen 1949. Man användes av ett tryckkärl på två kubikmeter som sattes på en s k Norbergsvagn. I Ramhäll har det funnits lok på 180-metersnivån och även på 230 samt 280 meter under jord. Förutom tryckluftsloket så har det funnit tolvvmotorlok varav sju var tillverkade hos Jenbacher Werke i Österrike varav sex av dem hade tjugo hästkrafter. Två lok tillverkades 1948 på ASEA i Västerås. Drygt hälften av loken blev transporterade dit efter de hade tjänstgjort vid en annan gruva. På 891 mm spårvidden användes ett ånglok som tillverkades på Helsingborgs mekaniska verkstad 1919 med tillverkningsnumret 57. Från Dannemora-Hargs järnväg anlades en åtta km lång bibana från Knaby till Ramhäll 1877 som trafikerades i början av järnvägsbolagets egna lok. Det egna Hb-loket hade tidigare använts i Ljusne i Hälsingland och kom därifrån 1923. Loket såldes och överfördes till Dannemora 1938 medan bibanan lades ner 1959, den hade då knappast varit trafikerat sedan 1951.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Johnson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Ett litet kalkbrott i Jämtland

 Åslägden var ett mindre kalkbrott som drevs av ett par i Trångsviken som hette Nilsson i efternamn. Själva brottet hade namnet Nilssons stenbrott, men kallades ofta för Åslägdsbrottet och det övre brottet öppnades 1927 som drevs till 1938 när det nedre brottet börjades att brytas. Själva verksamheten pågick fram till 1979 och brottet hade en kort bana med spårvidden 600 mm. T ex under åren 1957-58 bröts det 45 000 ton kalksten som såldes till sulfidfabrikerna i Järpen och Hissmofors i samma landskap.

Källa: Jan Ericson, ”Industribanor i Jämtland och Härjedalen”, 2015

Torvindustrin i Bergsäng

 Denna torvindustri var belägen åtta kilometer norr om Hagfors i Värmland och under andra världskriget var det brist på stenkol hos Uddeholms järnverk, man började då att undersöka vad omgivningarna hade att erbjuda. Man föll på en plats inte så långt ifrån Bergsäng och började då bryta bränntorv på Åsmyren 1942. Året innan hade Uddeholm köpt två Svedala torvverk av typ I-18 och tio torvvagnar från Slottmöllans AB och under premiäråret sändes det 800 ton till järnverket i Hagfors och själva torvupptagningen skedde på båda sidor av vägen Hagfors-Bergsäng. Själva torvbrytningen pågick i drygt fem år tills stenkol ifrån utlandet kunde åter importeras. En liten järnväg anlades mellan Åsmyren och utlastningen vid vägen och den hade spårvidden 600 mm. Ett tvåaxlat motorlok från Bergsbolaget i Lindesberg från 1943 med tillverkningsnumret 1671 trafikerade banan. Loket hade en bensindriven Volvomotor på 41 hästkrafter och såldes som skrot i samband med nedläggningen 1947.

Källor:

Priedits Janis, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Småbanebladet 1/1982

Sillbo

 Tegelbruket i Sillbo i Huddunge socken som ligger i nordvästra Uppland var förut fornminnesmärkt. I området för tegelbruket finns en bytomt, fyndplats och två områden med fossila åkermarker. Drygt 500 meter öster om tegelbruket finns det en bro som stenhuggare lät bygga under mitten av 1880-talet. Tegelbruket som tidigare haft en järnväg med eget rullande materiel är numera rivningshotat p g a dåligt skick.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Johnson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Storviks tegelbruk

 Det bolag som låg bakom tegelbruket vid Storvik i Gästrikland startade 1901 och hette då Nyrönnings Såg & Tegelbruk. Det uppfördes i princip omgående ett sågverk som brann ner 1911 och sedan byggdes upp igen. Tegelbruket var i drift fram till 1970 och år 1913 anlades ett drygt 600 meter långt stickspår från Gävle-Dala järnväg/SJ till tegelbruket och stickspåret användes till mitten av 1960-talet (revs senare). Samma år som stickspåret lades ut så lades även ut en bana med spårvidden 600 mm från bruket till lertaget. Denna bana var försett med linspel och byggdes ut lite grann, år 1954 anskaffades ett motorlok från Jenbacher Werke i Österrike och det var radiostyrt. Loket avställdes 1969 och finns nu hos en museiförening i Mariefred och loket har namnet Storvik.

Källa: Mats Freding, ”Industrilok i Gästrikland & Hälsingland. 1992

Mosstorp torvindustri

 År 1900 öppnades en torvfabrik vid Mosstorpsmossen som är torvtäkt sex kilometer sydväst om Fellingsbro i Västmanland och 700 meter norr om järnvägen som går mellan Arboga och Örebro. Driften drevs av ett bolag bestående av fyra man och den var intensivt arbete på mossen fram till 1920. År 1912 övertogs driften av Eriksson & Nordkvist och den sistnämnde son övertog rörelsen 1926, under hela 1920-talet var brytningen sporadisk (fabriken användes inte efter 1925 och revs efter en tid). En lantbrukare i trakten köpte torvtäkten 1943. Ett bansystem med spårvidden 500 mm började att anläggas i samband med driften inleddes under det tidiga 1900-talet och själva banan låg ca en halv kilometer ut på mossen. Själva vändskivorna flyttades aldrig medan spåren till dessa ändrades efter behov. Spåren var som längst 1 500 meter, på vintern drogs vagnarna av hästar medan på sommaren drogs vagnarna en o en. Stora delar av banan lades ner under 1920-talets första år och det som fanns kvar vid försäljningen 1943 var vagnarna.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Småbanebladet (SmB), 1/1978

Torvbrytningen vid Källeryd

 Källeryd ligger mellan Herrljunga och Falköping, denna ort hade en station längs med stambanan. Det har brutit under två tidsperioderna på mossarna norr om själva orten. Den första brytningsperioden var mellan 1917-20 med en järnväg på två kilometer med rivning under 1921 och vagnarna drogs av hästar. Denna upptagning drevs av SJ och flera mossar användes för att bryta upp torven. Under hela mellankrigstiden så bröt de torv endast på mossarna med namnen Lammersta-Urstensmossarna. År 1941 övertog Svensk Torvförädling driften och järnvägen med 600 mm spårvidd lades ut igen med återigen med längden på två kilometer. Denna järnväg gick från järnvägsstationen och till den redan nämnda ”mossområdet”. Det lades även ut två kilometer långt sidospår till andra mossar och den totala spårlängden var då åtta kilometer. Allting revs upp under åren 1948-49 och i Källeryd användes tre motorlok som tillverkades av Bergbolaget AB i Lindesberg. Samtliga var tvåaxliga, tillverkade 1942 med numret 1628-1630 och med bensindrivna Fordmotorer på 30 hästkrafter men drevs av gengas under kriget. Loken var grönmålade och loket med numret 1628 hade en hytt som hade blivit gjort på hyttfabriken i den närliggande Floby. Själva företaget Svensk Torvförädling hade redan 1939 startat upp en brytning på en mosse i Sösdala i Skåne. Enligt en uppgift så pågår det en liten form av brytning i en mosse norr om Källeryd.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Västergötland”, 1984

Järnvägsdata med driftplatser”, 2009

Wikipedia svenskspråkiga, ”AB Svensk travförädling”

Sennan tegelbruk

 Detta halländska tegelbruk etablerades 1853 medan aktiebolaget P Olsson & Co instiftades 1911 med säte i Helsingborg. Tillverkningen bestod av fasad- och murtegel samt dräneringsrör och bolaget lades ner 1982. Tegelbruket hade en en 200 meter långt smalspårigt järnväg och en motorlok av okänt tillverkning, loket fanns iallafall 1949.

Källa: Janis Priedits, ”Industribanor i Halland”, del 6, ÖSJ-Bladet, 4/2011

Från banorna

 UPPSALA

Nu är snart inga industrispår kvar i Uppsala och just nu revs de sista stumparna upp. Bilder finns utsatta i det andra inlägget från denna uppställning utifrån åldern räknat.

ORRESTA

I denna ort som ligger mellan Enköping och Västerås fanns det en gång i tiden ett mejeri som hade en egen järnväg. Själva verksamheten pågick till 1939!!!

MORJÄRV

Sidospåret till grusgropen anlades 1917 och 1978 borttogs allt infrastruktur på platsen och numera går inte linjen där mellan Boden-Haparanda.

JOSEFSDAL

Strax utanför Sala låg Josefsdals tegelbruk som anlades 1925 och lades ner 1965, tegelbruket brann 1947. Sidospåret från Norra stambanan anlades 1925, fanns en lastplats vid stambanan också och 1971 togs allting bort.

SKULTUNA

Från Fornminnesregistret kan läsa följande om detta uppfordringsverk; Timmernedsläpp från träbro, 8x5 m (ÖNÖ-VSV), där den SÖ sidan begränsas av en räls. I övrig består nedsläppet av 7 st ledare i form av räls och stockar, i kraftig N-sluttning ned mot Svartån. Vid platsen är ån 15-20 m br och strömmar mot S och ett f.d. sågverk närmare Skultuna.

Starfors tegelbruk

 Detta tegelbruk ligger strax nordost om den uppländska orten Heby och det hela började 1898 när det närliggande säteriet anlade ett tegelbruk. Själva aktiebolaget bildades 1905 och på platsen fanns såväl en äldre kvarn som ett sågverk. Bruket blev åren moderniserat och lades ner 1965, efter nedläggningen så rev man några byggnader och byggde om andra byggnader. En bana med spårvidden 600 mm anlades i samband med bruket startade och blev efter ett tag drygt en kilometer långt. Hästar användes fram till 1953 då ett motorlok anskaffades nytt från Jenbacher Werke i Österrike och såldes under samma år som banan lades ner 1958 till Slottsmöllans tegelbruk i Halmstad. Loket hade tillverkningsnumret 1165 och var dieseldriven med Jenbachsmotor på 15 hästkrafter. Detta lok tjänstgjorde på tre olika tegelbruk i tre olika landskap.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland ”, 1991

https://okandahandelser.blogspot.com/2023/01/jenbachloket-hos-tre-tegelbruk.html?m=0

Visby Cementfabrik

 Denna cementindustri anlades mellan 1883-85 vid Kopparsvik och 1888 bildades själva aktiebolaget. Fabriken blev såväl moderniserat som utbyggt under tidsperioderna 1907-09 och 1929-31. Under tidsperioden 1907-20 eldades fabriken med hjälp av torv från egen upptagning vid Marrebo myr som också vad igång på Gotland. Fabriken blev 1931 dotterbolag till Skånska Cements AB och fabriken var igång till 1966, först 1974 revs fabriken. Visby Cementfabrik hade egen järnväg med spårvidden 600 mm medan det var en anslutning med Visby hamn med 891 mm spårvidd. Denna järnväg anlades 1883 och var en halv kilometer långt, trafikerades av såväl Gotlands Järnvägsr (senare SJ), revs omkring 1960. Själva 600-banan var drygt 200 meter långt, nedlades 1940 med upprivning som följd. Två lok är kända; ett Warrant-lok från Vara som tillverkades cirka 1914 och kom från torvfabriken i Martebo omkring 1930 samt ett Deutz-lok, båda loken var fotogendrivna (båda loken är skrotade).

Källa: ”Industrilok på Öland och Gotland”, 1983

Bergsbrunna Tegelbruk

 Bergsbrunna Tegelbruk ligger på den östra sidan om stambanan söder om Uppsala och stadsdelen Bergsbrunna på andra sidan av järnvägen. Numera har andra företag sin verksamhet i tegelbrukets gamla lokaler. Det fanns förut tre skilda tegelbruk på platsen och det bruket som kallades för Norra Bergsbrunna Tegelbruk grundades 1898 med tillverkning på mur- och taktegel. Det var kronolänsmän som stod för ägandet av bruket i början på 1900-talet och 1917 blev tegelbruket en del av AB Byggnadsvaror i Stockholm, tre år senare såldes bruket till Mälardalens Tegelbruk. Tegelbruket förändrades genom åren såväl sin verksamhet som struktur på byggnader. Omkring 1950 ändrades produktionen till gult fasadtegel bl a och 1966 revs det gamla bruket, samtidigt började tegelbruk att hämta sin lera i Skälby i Vaksala strax öster om Uppsala. Tegelbruket lades ner 1984 sedan verksamheten hade gått på sparlåga under de sista åren. Egen järnväg med 600 mm spårvidd började att anläggas 1898 och 1917 fanns det 3,1 km spår. Under åren 1918-19 ersatte en automatisk kabelbana med 12 vagnar och totalt 4,7 km järnväg. Under 1920 anlades en utlastningsbana på 200 meter från bruket till en lastkaj på Norra Stambanan och användes ännu 1958 och 1961 uppges detta spår vara rivit. Lokdrift infördes 1936 och två nya övertag anlades 1948 samt 1961. Under 1961 nedlades all lokal järnvägstrafik på tegelbruket och ersattes av lastbilar. Två motorlok av okänd tillverkning användes och det första loket hade en Chevroletmotor som köptes 1936 (en uppgift anger att detta lok hade tjänstgjort på Näsby tegelbruk i Södermanland, men denna uppgift är samtidigt osäker. Det första loket skrotades 1948 och då kom nästa lok som skrotades 1961. För omkring tio år sedan försökte skribenten få reda på fler uppgifter när det nåddes av ett rykte om en äldre man som hade åkt med i loken som barn. Han mindes bara åkningen och om motorloken hade han däremot ingen kännedom om.

Källor:

Agius Roland, ”Industriepoken i Uppsala”, 2017

Bruno Wilhelm, ”Tegelindustrin i Mälarprovinserna 1815-1950”, Geographica nr 28, Uppsala, 1954

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

https://okandahandelser.blogspot.com/search?q=Bergsbrunna&m=0

Valåsens sågverk

 Valåsens sågverk utanför Karlskoga hade anor från 1600-talet och ägnades sig i början på järnbruket i form av anläggandet av en hammarsmedja. Det är oklart när det hela började inom sågrörelsen på platsen. Själva sågverket drogs igång på allvar 1883 då ett aktiebolag bildades. Sågverket är igång än idag och har haft en historik om ägarbyten och sammanslagningar genom åren samt ett par nedläggningar, år 1918 nedlagde sågen och samma år blåste hyttan ner. Sågverket har haft två spårvidder, 802 och 1435 mm. Det smalaste spåret inledde sågverket med  eftersom de lokala järnvägsbolagen hade denna spårvidd och denna bana var 0,3 km långt, lades ner 1955 med upprivning som följd. Det normalspåriga järnvägen anlades 1953 och var 180 meter långt som snabbt utbyggt till dryga kilometern och enligt uppgift finns drygt 200 meter kvar av detta spår. Loket tillverkades av Sala Maskinfabriks AB 1938 med tillverkningsnumret 137 och var dieseldriven av typen L16, motorn var från det engelska bolaget Lister. Loket användes under en kort tid i Valåsen och ett annat lok av tillverkaren var också troligen där också. Man känner till att detta lok användes på Karlsborgs bruk utanför Kalix.

Källor:

Ericson Jan, ”Loktillverkningen vid Sala Maskinfabriks AB åren 1932-53”, Jönköping, 2002

Priedits Janis, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Sundström Erik & Hans Eriksson, ”Smalspår och sjöfart i Bergslagen, 802-banorna”, 2003