Väderkvarnen öster om Singö kyrka

 Ett par kilometer öster om Singö kyrka ligger en kvarnsten som är 1,35 m i diameter och är drygt 15 cm tjock med en järnring på skodden. Fem stycken järndubbar är nedhuggna i berget och där kvarnstenen ligger har också en väderkvarn stått. Denna kvarn hade tillhört Tranviks by som ligger några hundra meter nordväst om kvarnplatsen. Antagligen försvann kvarnen redan innan 1800 om man utgår ifrån de rapporter som sändes till Tabellverket. År 1571 fanns det sex bönder i Tranvik och i framtiden fanns det nog ett behov av en kvarn.

Källor:

Folkmängdsredogörelser, Tabellverket

Fornminnesregistret Singö 4

http://www.singo.dk/hembygd/SHBf/singo_forr/vboda_kartor.html

Långhundra härad under 1500-talet

 I början av 1540-talet hade Långhundra härad i Uppland 849 hemman varav 118 var skattehemman och bestod då av nio socknar mot senare sex. De nämnda sockarna var Garn, Kårsta, Lagga, Östuna, Gottröra, Närtuna, Rö, Husby-Långhundra och Österåker. Under exempelvis 1800-talets andra hälft hade slagit ihop med Össeby samt Österåker med även Rö hade slagit ihop med ett annat härad. Under olika tidsperioder under 1500-talet så överfördes 44 jordegendomar inom den dåvarande Långhundra härad.

Källor:

BiSOS, ”Befolkning”, 1890

Lundberg Bertil, ”Territoriell indelning och skatt i Uppland under medeltiden”, Stockholm, 1972

Österberg Eva, ”Den gamla goda tiden”, Scandia, 1972

Stenmurar

 Runt omkring i vårt avlånga land finns det stenmurar som började att anläggas under 1800-talet. Det var då man kunde anställa tillräckligt med arbetskraft för att kunna utföra detta. Runt Salnecke slott i Uppland finns det stenmurar och längs med vägen till Gryta kyrka förbi Salnecke finns det stenmurar längs med vägen. Vissa stenmurar är fornminnesmärkta medan andra inte är det, ett exempel på detta är just stenmurarna längs med Salnecke slott.

Källor:

Czelhalmi Niklas, ”Fårad mark”, 1999

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

”Stenmurar”, skrift från Jordbruksverket

Ulväng Göran, ”Herrgårdarnas historia”, Halmstad, 2008

Historiska drag i byar och gårdar

 Det finns historiska drag i de flesta byar runtom i landet om man inte räknar med de villor som började att byggas fr o m när landsbygdens befolkning börja öka igen under 1950-talet. Runt mitten av förra seklet började folk att fltta ut på landsbygden igen och dock var denna utflyttning liten jämfört med förr.

I denna artikel vill jag lyfta fram vissa historiska drag hos några byar i Sverige. En by har genomgått en rad av förändringar sedan medeltiden. Ett av dessa drag som en by har gått igenom är bl a laga skifte under 1800-talet när en stor del av bytomterna sprängdes. Ett antal gårdar flyttades då ut ifrån bytomten i samband med laga skiftet och det är detta som man kallar för att bytomterna sprängdes eller klövs. Det var bl a två byar i Uppland som inte genomgick detta skifte, dels var Ekeby i Vänge socken och dels Länna kyrkby, båda byarna har kvar sin historiska bytomt.

I Sverige har vi en god en god kännedom om byar, ensamgårdar och den agrara näringen i stort. Det är ekonomhistoriker, kulturgeografer och vanliga historiker som har forskat samt behandlat detta ämne. Bland annat har några forskare skrivit fembandsverket Det svenska jordbrukets historia som kom ut i handeln från slutet av förra decenniet och början på det nuvarande med bl a Janken Myrdal, Mats Morell samt Carl-Johan Gadd som författare. Sölve Göransson har bland annat jobbat med det öländska solskiftet samt med dess byar i stort, David Hannerberg med bl a två byar i Närke och Sigurd Erixon med ett antal byar i Sverige.

Hur skall man definera en by? Enligt NE:s definition är det följande; bebyggelseenhet på landsbygden, före laga skifte i Sverige på 1800-talet vanligvis ett antal gårdar med anknytning till jordbruket med dess binäringar. Det finns olika byformer runtom i landet, "klungbyar" är oregelbundna utbyggda byar och bebyggelsen ligger i olika grupper. Dessa grupperingar av gårdar var oftast släktanpassande och i stora klungbyar upp till femtio gårdar kan man se i Jämtland och Dalarna, i synnerhet i Leksandsområdet. Det finns olika skillnader med byar runtom i Sverige och i Uppland är det oftast radbyar. Då ligger byar längs med en väg som går igenom byn. De större byarna i Uppland kan räknas som Sävasta(Altuna socken), Brunnby(Övergran), Gästre(Frösthult) och Hållen(Hållnäs). Den sistnämnda är en av de fåtal klungbyarna i Uppland. I östra mellansverige med regionerna(landskapen) Östergötland, Öland, Mälarbygden, Närke och södra Dalarna är den lilla klungbyn på 3-5 gårdar, dessa byar blev sällan geometriskt reglerade i samband med laga läge.

I Dalarna fick en nybliven vuxen person oavsett kön en egen gård inom antingen byns eller gårdens gränser, där byarna expanderade kraftigt under såväl under 1600-talet som 1700-talet. Anledningen till detta var att varje barn fick ärva sin lika del av odaljord som också var i viss mån även i Västergötland. Det är Dalarna som har de största byarna i landet och oftast mer än 30 gårdar i en by. I såväl den sydvästra som östra delen av landets slättbygder fanns det byar med 15-20 gårdar under 1600-talet, i Skåne med även dess skogsbygder så låg genomsnittet på ungefär tio gårdar medan endast sex hushåll fanns i Dannike socken i södra Västergötlands skogsbygder. På Västergötlands slättbygder fanns det också större byar och ett exempel är Kungslena kyrkby som i början av 1800-talet hade 28 s k jordebokshemman. Även i Kumla socken låg de flesta bebyggelseenheter i byar och genomsnittet var åtta gårdar per by.

Nu tänker jag gå igenom storskiftet och laga skifte som drabbade många byar såväl under 1700-talet som 1800-talet med ingående, men inte direkt detaljerad. Storskiftet genomfördes efter ett beslut 1749 och laga skifte genomfördes fr o m 1827 och pågick igenom nästan hela detta sekel. Storskiftet gick ut på att tegarna skulle placeras utanför bytomten medan laga skifte flyttade ut vissa gårdar ifrån bytomten. Personerna som bodde på de gårdar som blev utskiftade fick dels hjälp av sina grannar och dels ekonomisk ersättning som stöd för de uteblivna angelägerheterna i fråga om skörd. I exempelvis Husby i Husby-Långhundra socken hade en gång i tiden sju gårdar, varav två flyttades ut i samband med laga skifte. Det finns relativt många uppgifter kring olika byar i Sverige som jag tänker avslutningsvis gå igenom i korta drag.

Ett exempel är hämtad från Härkeberga socken och på en karta från 1706 kan man se marken efter en försvunnen by som hette Gymninge som antagligen försvann redan under medeltiden. En grannsocken till Härkeberga är Litslena där tvillingsbyarna Västra och Östra Vällinge delade på sina åkrar, vilket det berodde på att inget staket fanns som avgränsde dessa två byar.

Återgår man till Brunnsta by i Övergran socken utanför Bålsta så är byn väl känt inom den akademiska världen. Det har varit en stor by som efter det s k enskiftet 1820-22 bestod av nio gårdar. I samband med det laga skiftet som genomfördes mellan 1866-67 skiftades endast byns inägor och en gård blev utflyttat. I byn fanns också fyra s k fiskala gårdar(hela mantal) i samband med den första kartan ritades av byn under slutet av 1600-talet.

Tissered i Gullared socken i Västergötland hade i början av 1600-talet fyra hemman som bestod av två vardera av skatte- och kronojord som tillsammans var på 1 3/4 mantal. I början av 1850-talet genomgick byn laga skifte som endast berörde en gård.

Byn Koivakylä i Norrbotten i närheten av Hietaniemis kyrka bestod 1648 av 17 gårdar och i princip samtliga var s k skattehemman och den största gården var på ½ mantal. Gårdarna var olika storlekar medan det saknades uppgifter om två gårdar. Senare "fakta" om byn visade att 17 hushåll fanns i byn 1697 och 38 under året 1820, exklusive en gård där omständigheterna var mer diffusa.

Hillinge i Hagby socken i Uppland visar en annan utveckling i jämförelse med de tidigare iaktagelser i denna artikel. Från att varit en by på fyra gårdar under 1700-talet när det var tätt mellan gårdarna och numera är det endast en gård, vid denna gård finns det en stor ekonomibyggnad som är byggt av dalkarlar.

Avslutningsvis lite grann om boskapstocken i en by, i byn Sista i Torstuna socken fanns under Gustav Vasas regenttid två gårdar. I en boskapslängd från 1624 hade byn bl a fem hästar, fyra oxar, 13 kvigor och 45 får.

Källförteckning
Amcoff Jan, "Samtida bosättning på svensk landsbygd", Uppsala, 2000
Bladh Arvid, "Tre sockenkrönikor", 1979
"Bygd att vårda 1", 1979, Uppsala, med flera författare
Czerhalmi Niklas, "Fårad mark", 1998
Erixon Sigurd, "Svenska byar", Stockholm, 1960
Gadd Carl-Johan, "Den agrara revolutionen", Det svenska jordbrukets historia, 2000
"Hagunda-Kulturhistorisk byggnadsinventering", Upplandsmuseet, 1987
NE(CD-ROM), uppslagsord "by"
Sporrong Ulf, "Agrarian settlement and cultivation from a historical geographic perspective, Geografiska annaler, 1986
Hemsida
http://www.lansmuseum.a.se/ (Stockholms län---länsmuseum, databas)

(Tidigare publicerat)

Dåliga tider

 Det har alltid varit tidsperioder med svält, missväxt eller grasserande sjukdomar i såväl Sverige som utlandet. En svår period var i början av 1770-talet när dödstalet var 53 promille för året 1773. Ett flertal socknar fick i princip dubbelt så stor dödlighet än antalet födslar och i vissa områden var det ännu värre. År 1771 var skörden knapp och året efter var det missväxt medan det var medelmåttligt under 1773. Den medelmåttliga skörden kunde troligen inte hjälpa eftersom rödsoten(dysenteri) drabbade landets befolkning mer eller mindre hårt.

Källor:
Bohlin Per-Erik, "Om skördarna i Sverige under 1700-talet och början av 1800-talet", Statistisk tidskrift 1956
Gadd Carl-Johan, "Järn och potatis", Göteborg, 1983
Historisk statistik över Sverige(Befolkning), 1969
Utterström Gustav, "Jordbrukets arbetare, Stockholm, 1957
Winberg Christer, "Folkökning och proletarisering", Göteborg, 1975

(Tidigare publicerat)

Hässja hö på säreget vis

Detta kort finns på en släktgård i Roslagen och antagligen kom den som hade bärgat höet på ett säreget sätt att hässja det. Denna samling väckte nog säkert fantasin till liv hos dem som passerade. Den exakta platsen som bilden togs är inte känd hos mig och kortet togs antagligen av min mors morfar Gottfrid Karlsson som levde mellan 1872-1958 eller av sonen Gösta som gick för bort några år sedan. Det påminner om ett urfolk som är på väg nånstans eller om de är på väg att slåss, vet inte!!! Men det påminner om ett urfolk, ja, kanske den som tog bilden också tyckte.

 

 

Ett fall av begränsning

 I Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 47 finns det en bild på en flicka som troligen var i nedre tonåren. Hon ledde en ko som fick beta i ett dike där det fick beta. Det var så att fattiga personer fick som en motpresentation hålla sina betesdjur på marginella områden som exempelvis diken eftersom de själva saknade betesmarker för djuren. Flickans uppgift var då att se till att kon inte kom upp från diket.

Källa: Niklas Czerhalmi och Carin Israelsson, "Sommarfet och vintersvulten", BHT nr 47/2004

(Tidigare publicerat)

Notis om Västergötlands gårdar

 Under såväl 1500-talet som 1600-talet var det emellanåt oroligt vid Sveriges dåvarande gränsbygder. I Västergötland var det många gårdar som blev ödelagda eller brända av fientliga trupper. I Dannike socken fanns det 23 hushåll som av olika orsaker låg i öde 1573. Bara något år senare (1574) hade denna siffra ökat till 34. Men socknarna närmare Göteborg verkade behålla sina antalet gårdar som t ex Lerum med runt 56-58 gårdar, Landvetter 40-41 och Skallsjö 47-48. I Bergum ökade antalet gårdar från 38 året 1572 till 45 året 1582. Det var m a o lite lugnare omkring nuvarande Göteborg än i den södra delen av landskapet.

Källor:

Andersson-Palm Lennart, ”Människor och skördar”, 1993

Skarin Ole, ”Gränsgårdar i centrum”, Surte, 1979

Österberg Eva,”Gränsbygd under krig”, 1971

Höbanan i Näsbyholm

 Höbanan var tre kilometer lång med spårvidden 891 mm, vars syfte var att transportera hö och banan var i drift mellan 1869 fram till de allra första åren under 1880-talet. Först drog de varje vagn för sig och sedan inskaffades det hästar som dragkraft. Denna bana låg utanför Skurup i Skåne.

Källor:

"Järnvägsdata", 1992, Stockholm
Priedits, "Industrilok i Skåne---Malmöhus län", 1995

(Tidigare publicerat)

Den tidiga agrarproduktionen

 Möjligen blir det en längre artikel om det vid ett senare tillfälle, men eftersom det är en notis så är dess syfte bara beskriva det sporadiskt. Innan 1802 när det beslutades om att börja samla in uppgifter om den svenska agrarproduktionen i större omfattning. Så känner man till att det förekom mer eller mindre sporadiskt tidigare i Sverige. Vi har relativt säkra uppgifter om skördar sedan slutet av 1500-talet i fråga om tiondelängder och den längd som upptogs i samband med Älvborgs lösen. Man känner till att vissa herrgårdar förde statistik över sin produktion innan 1800, men det var en sällsynthet i den stora bondeklass som rådde vid samma tidsperiod. Ett exempel var bl a den lantbrukare som skrev den s k Vittingedagboken(Se artikeln om "Bondedagböcker") som förde "statistik" över bl a hur mycket spannmål han köpte eller sålde vid sekelskiftet 17/1800-talet. Det är inte känt hur mycket bönderna producerade under 1700-talet, däremot känner man till hur mycket som exporterades av spannmålen under samma århundrade. Under den andra halvan av 1500-talet upptogs det som kallas för tiondelängder och då vet man på ungefär hur mycket bönderna lämnade i tionde under varje år. Dock finns det luckor över såväl år som hur mycket det blev under varje år från olika områden. De första skördeomdömen är från slutet av 1600-talet och med dessa fick man veta hur skördarna var under ett specifik år. Det äldsta skördeutdömet som jag kunde hitta är från 1683 som visar att skörden var medelmåttlig i Sverige. Under slutet av 1690-talet var det missväxt i Sverige och i synnerhet under åren 1697-98 och för bl a Närke var det likadant som själva riket(men för Asker socken i Närke visade att socknen låg något över genomsnittet för såväl riket som landskapet). I Sverige finns även uppgifter ifrån olika akademikvarnar och hospital fr o m mitten av 1600-talet, samt priser utifrån dessa på spannmål.

KÄLLOR:
Bohlin Per-Erik, "Omdömen om skördarna i Sverige under 1700-talet och början av 1800-talet", Statistisk tidskrift, 1956
Gadd Carl-Johan, "Järn och potatis", Göteborg, 1983
---"Detta är bakgrunden", Svensk jordbruksstatistik 200 år", 2002
Hannerberg David, "En Närkessockens folkmängd och spannmålsproduktion på 1690-talet", Studier tillägnade åt Helge Nilsson, Lund, 1942
---"Svensk agrarsamhälle under 1200 år", Stockholm, 1971
Hansson Göran, "Såld spannmål av kyrkotionden, priser i Östergötland under svensk stormaktstid", Umeå, 2004
Hegarth Astrid, "Akademins spannmål", Uppsala, 1974
Utterström Gustav, "Jordbrukets arbetare, Stockholm, 1957
Åmark Karl, "Spannmålshandel och spannmålspolitik i Sverige 1715-1830", Stockholm, 1915

(Tidigare publicerat)

Hur åkern användes i Uppsala län 1903

 Liksom andra delar av landet så upptog höstsäden mer plats än omfattningen var för vårsäden; 31,3 mot 13,8 procent. Exakt tre procent användes för att odla rotfrukter och potatis medan 34,3 procent gick åt gräs och foder. Den odlingsbar mark som låg i träda uppgick till 17,6 procent. 

Källa: BiSOS, jordbruk 1903

Rovdjuren i Österunda socken 1836

 Året 1836 antecknade man i sockenstämman att rovdjuren hade rivit två hästar, 22 kor, 39 får, 36 svin och 19 gäss i Österunda socken norr om Enköping. Enligt källorna för detta år upprättades i augusti under samma år en skallgång efter rovdjuren och varje hushåll/matlag skulle hålla så mycket folk som möjligt. År 1835 fanns det 155 hushåll i socknen och tre färre fem år senare.

Källor:

Bladh Arvid, "Tre sockenkrönikor", Östervåla, 1979
Folkmängdsredogörelse, Tabellverket

(Tidigare publicerat)

En god skördenyhet från Funbo-Lövsta

 Från Svenska dagbladet den 17 december 1900; Vid Funbo-Löfsta egendom har förliden sommar skördats å 36½ tunnland 62 050 kg korn o å 24 tunnland 38 640 kg hvete, hvilket gör pr tunnland 1 700 kg korn och 1 610 kg hvete. Enligt notisens rubrik rörde sig om en ovanligt rik skörd från godset utanför Uppsala. Funbo-Lövsta egendom ligger alltså i Danmarks socken precis på gränsen till Funbo socken.

(Tidigare publicerat)

Lite spannmålspriser mellan 1873-1903

 År 1873 var priset på vete, korn, råg och havre för Sverige följande; 16:58, 9:63, 11.15 och 5:62. Det var samma priser som i Danmark under detta år; den största skillnaden var med havre då priset i Danmark var 1:14 kronor dyrare. Priserna på spannmålen gick ner under hela denna period, det var dyrare under 1870-talet än under 1900-talets första år. I Sverige kostade havre 4:87 under året 1902, i Danmark motsvarande 5,21; för korn kostade det i Sverige 7:72 och i grannlandet 0:96 kronor billigare, för råg var priset i Sverige 8:48 och för vete 10:10. Det var i stort sett billigare med spannmål i Danmark än i Sverige. Det var förstås svenskarna medvetna om och i generellt sett så gick priserna i båda länderna under denna tidsperiod. 

Källa: Nils Wohlin, Spannmålspriser och spannmålstullar i Sverige 1873-1903, i Ekonomisk tidskrift, 1905.

(Tidigare publicerat)

När Ayrshireboskapen kom till Sverige

 Ayrshire är ett grevskap i Skottland och under mitten av 1800-talet kom den s k Ayrshire-rasen till Sverige. Det var en korsning som gjordes mellan svarta kor och röda sådana, följden blev att denna ras fick på slutet av detta århundrade mer en päronformad form. Rasen blev då vit och ansåg vara fin härstammad.

Så där skrev exempelvis Nordisk familjeordbok 1904

Vid inrättandet af stamholländerierna i Sverige, 1846--47, infördes smärre hjordar af voigtland-, pembroke-, algau- och ayrshireboskap, och af dessa raser vann den sistnämnda en mycket stor utbredning -- större än någon annan främmande boskapsras.

Det var en typ av process som skulle pågå i drygt hundra år och ett förbund som främjade denna ras instiftades 1899. Enligt en uppgift hade denna förering 239 handjur och 1 937 hondjur inregistrerade 1904. Det kom över exemplen från Skottland till Sverige under denna tidsperiod, bl a kom sex tjurar av Ayrshirerasen under förhösten 1891 och en auktion skulle hållas vid Kungsängstull. Denna ras var dessutom Skottlands mest användbara mjölkningsras vid förra sekelskiftet.

År 1927 inträffade följande i Sverige.

Ayrshire slogs 1927 samman med den gamla rasen rödbrokig svensk boskap (RSB) till den nuvarande rasen svensk röd och vit boskap (SRB). Svenska Ayrshire-föreningen grundades 1900 och upphörde 1927 men har senare återbildats. Rasen heter i Sverige svensk ayrshireboskap (SAB). 

De som är vaksamma kan se följande skillnad; Nordisk familjebok angav instiftelseåret för Ayrshire-föreningen till 1899 medan NE gjorde det för året efter. Men åt andra sidan slutade denna förening sin verksamhet 1927. Vissa tyder på att Ayrshirerasen slog ihop med våran klassiska koras, den rödbrokiga kon eller rödbrokig svensk boskap.

KÄLLOR

NE(CD-ROM): "Ayrshireras"

Nordisk familjebok; "Ayrshireras", 1904

Upsala, 17 september 1891 

(Tidigare publicerat)

Utsäde i tunnor på Gotland 1805

 Utsädet i tunnor på Gotland 1805

Vete: 525

Råg: 10 703

Korn: 6 124

Havre: 354

Blandsäd: 1 312

Ärter: 171

Potatis: 620

Källa: Karl Åmark; ”Spannmålshandel och spannmålspolitik 1732-1830”; Stockholm, 1915

Tröskverk i bl a Roslagen

 År 1855 så hade de flesta hemmansägare i Frötuna socken (Rådmansö) tröskverk och från närbelägna Länna socken i mitten av 1850-talet så användes tröskverk även där. I Östra Ryd socken handlade en rapport om att tre herrgårdar använde tröskverk med dragare. I Angarn socken finns en rapport från 1852 om små flyttbars tröskverk delades av de flesta brukare. Samma år hade Vallentuna socken tröskverk på herrgårdar och en del mindre hemman.

Källa: Gustav Utterström, ”Jordbrukets arbetare”, Stockholm, 1957

Antalet hemman i Jät socken

 Jät socken i Småland hade följande antalet hemman under den 1700-talet;

1701: 69

1710: 68

1714: 67

1715: 64

1721: 67

1726: 70

1750: 70

1754: 82

1760: 80

1766: 85

1780: 208

1790: 202

Från och med 1754 räknades antalet hushåll.

Källor:

Summariska Folkmängdsredogörelser, Tabellverket

Larsson Lars-Olov, ”Bönder och gårdar i Stormaktspolitikens skugga”, Växjö, 1987

Stor utflyttning från Västergötland

 Under 1860-talet hade följande socknar i Västergötland en stor utflyttning Kölingared 21,9 procent, Marbäck 15,9, Kinnevad 13,8 och Vårkumla 17,3. Det kan jämföras med Finnkumla 2,2, Säm 3,4 och Väring 3,0. 

Källa: Martinus Sture, ”Befolkningsrörlighet”, Göteborg, 1967

Antalet gårdar och brukare i Jämtland 1600

 Antalet gårdar och brukare i några socknar i Jämtland år 1600 (urval)

Socken.                         Gårdar/Brukare

Hammersdal.                        20/71

Lit.                                        23/79

Ragunda.                              17/35

Håsjö.                                     6/15

Bräcke.                                   7/16

Brunflo.                                 24/96

Hackås.                                  20/25

Klövsjö.                                   2/20

Rätan.                                      9/26

Oviken.                                   41/113

Källa: Grunddragen i Jämtland och Härjedalens historia”, 1929