Laholms tegelbruk

Danskarna bedrev ett primitivt tegelbruk under 1500-talet då Halland var danskt. Den industriella verksamheten drogs igång 1885 och låg strax söder om stationen. Aktiebolaget bildades 1909 och bruket var igång fram tills nedläggningen 1951, man tillverkade murtegel för det mesta. Brukets järnvägshistoria är det inte mycket känt förutom att det två korta smalspårsbanor med längd av 200 meter vardera, inga lok är kända.

Källa: Janis Priedits, ”Industribanor i Halland, del 5, ÖSJ-Bladet, 3/2011

Yxvikens sågverk

 Yxvikens sågverk i Östergötland var färdigt 1918 och samma år övertog Fiskeby AB samtliga fastigheter med skogar som ägdes av Finspångs styckebruk, därmed kom även Yxviken under Fiskeby. I anslutning till sågverket låg också hyvleri samt lådfabrik och dessa låg alltså inom samma område som själva sågverket. En brand utbröt i maj 1970 som förstörde sågverket och efter denna händelse sågade man bara upp lagrat timmer. En sidobana som betjänade Yxviken var en förlängning av industribanan Finspång-Lotorps järnväg och denna del förlängdes 1918. I början trafikerade även ”Lotorpsbanans lok Yxvikens sidospår och sedan anförskaffades ett motorlok av ASEA:s tillverkning. Spårvidden var på 891 mm och samma som den som användes på Lotorpsbanan. Motorloket tillverkades 1912, bensindriven och byggdes om till avkumulatordrift i samband med flytten till Yxviken 1956 och såldes sedan som skrot 1960.

Källa: Bo Gyllenberg, ”Industrilok i Östergötland ”, 1987

Ageröd torvfabrik

Ageröd torvindustri (man använde maskinell torvupptagning och bröt både torv och bränntorv) var igång i Skåne norr om Lund och öster om Helsingborg, själva verksamheten drogs igång under åren 1898-99 medan själva bolaget AB Turba bildades 1897. Efter ett par ägarbyten så bildades Ageröds fabriker 1918 och som gick i konkurs 1922. Det fortsatte med ägarbyten, men Alfred Persson ägde anläggningen vid två tillfällen som 1916 överlät verksamheten till en annan person efter Persson hade köpt fabriken. Han tog över ännu en gång i början på 1930-talet utan att driva den vidare och fabriken revs 1957. År 1963 övertog området av AN Svensk Torvförädling efter Perssons dödsbo som hade ägt torvfabriken och man beslöt att lägga ner allting. En bana med spårvidden 600 mm anlades 1899 mellan fabriken och Sjöholmen station som var två kilometer långt samt linjer med tre linjer ut på mossen. Trafiken var nog redan nedlagt när Svensk Torvförädling tog över driften och den återstående delen av järnvägen revs 1971 medan linjen till Sjöholmen revs 1946. Ett ånglok som tillverkades av den tyska firman Krauss i München 1887 trafikerade på linjen till Sjöholmen medan sex motorlok användes för att köra in torv till fabriken. Ett motorlok av troligt Warrant-tillverkning köptes 1925 och som fanns kvar 1940, sedan ett känt Warrant-lok som tillverkades 1917 som såldes som efter 1939, två lok av okänd tillverkning och två lok av Selanders Mekaniska Verkstad i Bjärnum som senare såldes till torvfabriken i Köpingemyr.

Källor:

Fjeld Ulf, ”Svenska Industrmotorlok 1”, Eksjö, 1974

Priedits Janis, ”Industrilok i Skåne (Malmöhus län), 1905

Nittsjö Keramiktillverkning

Utanför Rättvik ligger Nittsjö där det förekommer keramiktillverkning och tidigare har det varit ett tegelbruk. Allt startades av Carl Jakob Westergren 1843 och en större byggnad byggdes 1896. Året efter grundades ett bolag och tillverkning av keramik övertogs av Kullbergs Kalkförädling 1915, tegelbruket var då redan nedlagt. En bana med 500 mm spårvidd gick till ”lerberget” som totalt blev tre kilometer långt börjades att anläggas 1890 och 1896 fick en förbindelse med Åkernäs lastplats längs med järnvägslinjen till Mora. Banan till Åkernäs revs 1915 och utanför byggnaden finns det en spårstymp med två vagnar på. Bilderna togs av skribenten under resan till Dalarna i juli 2026 (Källan är Mats Freding bok ”Industrijärnvägar i Dalarna” från 2014)

Se även; https://okandahandelser.blogspot.com/2025/07/kullsberg.html?m=1

 

Från banorna

 ERKEN

Ca en halvmil söder om Edsbro ligger Erkens gamla stationshus och därifrån utgick ett stickspår på runt 375 meter fram till hamnen vid sjön Erken. 

OXELÖSUND 

SSAB (tidigare Svensk stålindustri) har i dagsläget fyra lok och samtliga är blå/gula, tillverkade i Falun 1960.

LULEÅ

SSAB har i dagsläget elva lok varav de två äldsta blev tillverkade i Falun 1960 och ett av loken är också en f d malmvagn. De två äldsta loken tjänstgjorde tidigare på Domnarvet i Borlänge liksom ett lok som tillverkades 1961 på samma firma.

MALUNG

Det sidospår som gick under Malungs industrispår togs bort 1984 och blev driftplats 1964. Enligt uppgift från banvakt gick spåret till en industri.

UPPSALA 

Husbyborg strax utanför staden och längs med ursprungliga Norra Stambanan mellan Uppsala och Sala. I mitten av 1930 blev det en driftplats med bl a ett stickspår till värmeverket (även en stor transformatorstation) och tidigare fanns även omformarstation vid järnvägen. Igenom det nuvarande koloniområdet kan man tydligt skönja var det har gått någonstans.

GLAN

Glans kalkspår mellan Finspång och Norrköping var i trafik mellan 1896-1927 och ca två kilometer därifrån gick spåret till Glans grusgrop.

EKSÅG

Det var ett redan nedlagt sågverk när en inventering gjordes av medlemmar i Småbaneföreningen i mitten av 1970-talet. Detta sågverk nedlades vid decennietskiftet 1960/70 och hade spår med spårvidden 600 mm. I samband med investeringen så observerades bl a räls med vikten 7 kg/m på träslipers, 4 inlagda växlar och 16 traillor.

Finnerrödja skogsjärnväg

Finnerrödja ligger nästan på gränsen mellan Västergötland och Närke, alltså den nordligaste delen av Västergötland. Syftet med järnvägen var att frakta virke mellan Skagersholms bruk till en brygga vid sjön Skagern och järnvägsstationen i Finnerrödja (Västra stambanan). Enligt uppgift fanns det ett sågverk i närheten av stationen i orten och även ett annat sågverk som numera är ombyggt till bostad. Själva järnvägen som hade spårvidden 600 mm anlades under åren 1899-1900 och huvudlinjen blev 5,7 km, det anlades ett par stickspår. Mellan 1899-1901 användes hästar och oxar för att dra vagnarna, trafiken bedrevs endast under somrarna. År 1901 inköptes ett begagnat ånglok ifrån agenturen Carl Ström i Stockholm och loket tillverkades av den tyska firman Märkische Lokomotivfabrik i Schlachensee och hade i början använts vid dubbelspårbygge i Tyskland. Tillverkningsåret var 1897 med tillverkningsnumret 200 och det vägde sex ton samt med axelföljden B (två drivhjul). Under tiden i Finnerrödja var loket också utlånat till Laxå-Röfors järnväg för bygget av bispåret mellan Röfors-Västra Laxsjön 1918. Finnerrödja skogsjärnväg nedlades 1921, den börjades att rivas två år senare och ändå tog det ända till 1934 då allt var klart. Loket skrotades på Laxå mekaniska verkstad i slutet på 1930-talet och det hade stått avställt där sedan 1924. Det mesta av frakten skedde i början av järnvägens drifttid för att sedan mattats av allteftersom. Under 1902 fraktades det 12 904 ton gods på banan, 1910 var det 4 429 och under 1921 (det sista året) 1 042 ton.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Västergötland ”, 1984

Ljungqvist Torbjörn, ”Finnerrödja-Skagerns järnväg”, i ”Skogen tar tåget”, 1992

Ramström Annica, ”Finnerrödja såg och kvarn”, 2018 (pdf)

Stenbrytningen vid Lilla Skaftvik

 Vid byarna Stora och Lilla Skaftvik som ligger ett par kilometer öster om Oskarshamns flygplats har det förekommit brytning av granit. I boken ”Malmer , industriella mineral och bergarter i Kalmars län” står det att det förekom transport av blocken på räls i Lilla Skaftvik medan i Stora Skaftvik fanns det en kort utlastningspir. Båda orterna har stenbrytningen upphört sedan länge och det finns ingen indikering för detta i Fornminnesregistret. På båda orterna har det blivit mer eller mindre igenväxt och enligt en uppgift var bara stenbrotten till för husbehov. Återkommer om det finns mer i artikelserien om industribanor i Småland i ÖSJ-Bladet, annars är denna lilla artikel klar.

Bygget av kraftverket i Viksjöfors

Bollnäs Kraft började att anlägga ett kraftverk 1959 vid sjön Grängen i Viksjöfors (Hälsingland) och vattnet ifrån Grängen började att ledas om till Viksjö som låg tjugo meter lägre än Grängen. Själva tunneln som vattnet skulle rinna igenom blev 720 meter långt och själva sprängningen/bortschaktning av massor så användes en bana med spårvidden 600 mm. Loket som drog några tippvagnar byggdes av Sala Maskinfabrik 1949 med numret 178. Loket var dieseldriven med en motor från den engelska firman Lister på 16 hästkrafter och hade tidigare använts i bygget av Sippmikks kraftverksbygge i Jämtland. Efter kraftverket i Viksjöfors så stod loket utanför Dönjes kraftverk i Bollnäs ända fram till 1990 då folket bakom museibanan Landafors hämtade detta lok.

Källa: Mats Freding, ”Industrilok i Gästrikland & Hälsingland ”, 1992

Runvikens kalkbrott

Cirka två kilometer sydost om orten Runhällen i Uppland ligger ett område med lämningar efter kalkbrott och gruvhål inom en yta på cirka 410x210 meter i ett skogsområde. Det objekt som ligger längst till västerut är det förra kalkbrottet som anlades 1935 då en kalkugn byggdes och kalkbrottet drevs till 1945. Brottet hade en kort rälsbana som gick från upplaget till ugnen och var drygt hundra meter långt.

Källor:

Berggren Robert m fl, ”Industriella mineral och bergarter i Heby kommun, Uppsala län, 2021

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland, 1991

Småbanebladet 4/1986

Gästrike Hammarby

 Hammarby i Gästrikland ligger i landskapets sydvästra hörn inte så långt ifrån Storvik. Där var ursprungligen ett järnbruk och en hytta omtalades redan 1568. Efter detta var det två tyskhärdar som revs 1852 som installerades i slutet på 1600-talet och hela verksamheten för att framställa järn lades ner 1879 efter en konkurs, då hade bruket kämpat för att hålla igång allting sedan 1850-talet (järnbruket lades ner 1886). 

Efter man hade avvecklat järnet så började man satsa på sulfitproducering och i mars 1888 såldes anläggningen till det nybildade företaget Storviks Sulfit AB. En sulfitfabrik anlades under åren 1888-89 och tyvärr drabbades fabriken av en eldsvåda 1894, den återuppfördes snabbt efteråt och 1906 blev Storvik Sulfit AB dotterbolag till Kopparbergs, därefter 1937 till Kopparfors. I Gästrike Hammarby tillverkades cellulosafoder för Folkhushållningskommisionens räkning 1918-19 och under samma tid anlades även en sulfitspritfabrik. Fabriken upprustades kraftigt under åren 1955-61 och byggdes även ut mellan 1969-71, nedläggningen skedde i juni 1982 (de flesta byggnaderna revs därefter). 

En normalspårigt stickspår anlades från Toretorp längs med Norra Stambanan söder om Storvik 1889 och själva banlängden var tre kilometer. Den trafikerades av egna lok tills SJ tog över transporten 1963 och trafiken nedlades 1982, under året 1985 revs banan upp. Sulfitfabriken hade genom åren haft sju ånglok av olika fabrikat och det första loket som fabriken hade var ett Atlas-lok (Stockholm) som blev tillverkat 1889 med numret 20, skrotades 1934 och fick namnet Hammarby. Sedan var ett lok som tillverkades i Nyköping 1863 med tillverkningsnumret 8. Detta lok hade trafikerat på Söderhamns järnväg med namnet Rettig och deltog vid breddningen av denna bana i samband med övertagandet av SJ. Den byggdes om till normalspår 1892, loket avställdes 1910 och skrotades åtta år senare (hette Thoretorp i Hammarby. Ett lok som fick namnet Björn Starke hade blivit tillverkat av Atlas 1895 och var försett med en Lentzpanma, detta lok blev skrotat vid okänd tidpunkt (var skriven hos Ångpanneföreningen till 1936). Sedan var det två lok som hade blivit tillverkade av NOHAB i Trollhättan och ett av dem fick namnet Thor med tillverkning 1906 (skrotat 1956). Det andra loket tillverkades 1877 och hade tillhört SJ med litteran Kb 241 Brask och kom till Hammarby 1916 och fick namnet Thoretorp (skrotat 1961). Sedan kom två lok som hade tillverkats i Falun 1913, båda hade såväl trafikerat hos både Gävle-Dala Järnväg och SJ (K4) som kom till Hammarby 1958 o respektive 1964 (båda skrotades under 1960-talet). Det sista loket tillverkades av Peckett i den engelska Bristol 1897 och skrotat 1934.

Källor:

Diehl Ulf m fl, ”Normalspåriga ånglok vid Statens järnvägar”, Stockholm, 1973

Freding Mats, @industrilok i Gästrikland & Hälsingland”, 1992

Johnsson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Karlsson Lars Olov, ”Ånglok vid Sveriges industrier”, 2015

Stora Aleryd Torvströfabrik

 Denna torvströfabrik låg vid Orramossen på gränsen mellan Småland och Östergötland och norr om Klintsjön. Innan man började med att riva upp torven via fabriken så hade det brutit i mossen under lång tid innan. Själva fabriken drogs igång omkring 1937 av en man med Holmberg i efternamn. Fabriken togs över 1973 och kom under namnet Tranås Torvfabrik. År 1981 drevs fabriken vidare av Tranås Torvförädling fram till när driften upphörde 1984. Själva järnvägen hade spårvidden 600 mm och var dryga kilometern lång, den gick mellan fabriken och mossen. Banan lades ut troligen när allt startade 1937 och hade från början hästdrift, ett lok av okänt tillverkning användes fr o m 1950-taler till 1981. Enligt en obekräftad uppgift så skall loket vara renoverat på en privatjärnväg omkring 2006.

Källa: Bo Gyllenberg, ”Industrilok i Östergötland ”, 1987

Bustorps tegelbruk

 Detta tegelbruk anlades 1860 cirka tre kilometer söder om Ronneby och hade olika ägare, bl a av Erik Mattelin under 1940-talet som ägde ett par andra tegelbruk i Blekinge (bl a Stora Vörta som finns på bloggen). Bruket var nedlagt 1916-18 och under en kort tid under 1950-talet, var i drift ifrån 1955 fram till nedläggningen 1964. Allting som berörde detta tegelbruk är nu rivet och idag finns det ett villaområde. På sin 1,2 km långa bana med spårvidden 600 mm använde tegelbruket två motorlok, dels ett av okänt tillverkning och ett av den tyska industrin Orenstein & Koppels tillverkning med typen RL16, det sistnämnda fanns enligt en referenslista från 1946 (båda loken skrotades under 1960-talet).

Källa: Janis Priedits, ”Industribanor i Blekinge”, del 1, ÖSJ-Bladet, nr 1/2008

BMR Produkter

 BMR Produkter är en relativ ny torvindustri i Småland och anlades 1980 (många torvindustrier hade redan lagts ner då i landskapet). Denna objekt ligger i närheten av Malmbäck och är fortfarande i drift, själva spårvidden som användes är ovanligt i Sverige—480 mm. Torvindustrins loklista ser ut som följande;

Hulu, tillverkat omkring 1974 och kom 1980 från Hulu Torvindustrin där loket hade blivit tillverkat. 

Söderkvists mekaniska verkstad i Sävsjö, tillverkat omkring 1943, kom till BMR Produkter 1989 från Fagerdals industrier i Lannsskedr.

Vaggerydstillverkaren; 1980 med numret 3 och 1991 köpt av Lammhults torvindustri .

Precis som Hulu-loket ovan så fick denna industri även ett lok som hade blivit tillverkat på plats hos Källeryds Torvindustri omkring 1980 och kom till BMR Produkter 1993.

Vaggerydsgrävaren; omkring 1981 och kom från Söftemåla torvindustri 1995.

Enligt uppgift används inga sådana lok på platsen nu.

Källor:

https://bmrprodukter.se/om-oss/

Priedits Janis;

”Industribanor i Småland”, del 2, ÖSJ-Bladet, 3/1996

”Små tillverkare” (loklista), 2010

Lindfors (Åstorps)

 Strax söder om den värmländska orten Lindfors låg Åstorps Torvströfabrik som anlades 1919, den lades ner 1922 och för sedan öppnas igen 1924 med en ny ägare. Under 1930-talet drabbades fabriken av två bränder för att sedan byggas upp på nytt. Hasselfors AB köpte fabriken 1968 för att driva den till nedläggningen 1971 och stod sedan tom innan den slutliga rivningen skedde senare under detta årtionde. I närheten av torvfabriken anlades en såg 1924 som var igång fram till 1950-talet. Själva järnvägen på denna fabrik var 600 mm och den totala spårlängden var fyra kilometer. Tre motorlok är kända, det första tillverkades av Warrant i Vara innan 1923 eftersom detta lok fanns på plats då. Det andra loket var av okänd tillverkare men visades i en film i början på 1960-talet. Sedan kom ett bensindrivet motorlok som hade tillverkats av Bergsbolaget i Lindesberg 1942 och tjänstgjorde först på en torvmosse i Förarp i Småland och sedan 1950 till Södra Vi torvmossar (också Småland) och kom därefter till Lindfors 1960. Loket stannade i Lindfors tills det såldes till Säbylund (Närke) 1971 där det också skrotades.

Källor:

Industribanor i Värmland, försvunnen hemsida

”Järnvägsdata”, 1999

Priedits Janis, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Från banorna

 HAMPETORP

Vid sjön Hjälmarens södra strand ligger den lilla orten Hampetorp och i dess hamn fanns en gång decauvillespår (600 mm), där man lastade ved och timmer. Enligt uppgift revs de sista resterna av spåret omkring 1939-40.

LENABERG

Detta kalkbrott någon kilometer sydost (något) om Vattholma och i början på 1930-talet hade bruket 24 smalspåriga järnvägsvagnar och arrenderande av Skutskärs Sulfat AB mellan 1918-37. En linbana gick mellan brottet och brännugnarna i Stenby omkring 1,5 kilometer bort.

GYTTORP

Hos Nitro-Nobel i den västmanländska orten fanns i slutet på 1960-talet 14 diesellok, 5 ackumulatorlok, 40 flakvagnar och 12 tankvagnar. 

DINGTUNA

En uppgift som cirkulerade bland s k småbaneforskare i mitten av 1970-talet och enligt uppgift i Småbanebladet nr 4/1976 så fanns det ett ånglok i en lada i trakterna av Dingtuna utanför Västerås. Ångloket hade spårvidden 600 mm och hade troligen tjänstgjort på en mosse utanför Dingtuna.

BLIXTERBODA

Vid denna ort utanför Frövi låg Häradsbackens Såg som var mycket förfallen i mitten av 1970-talet och hade inte då använts på drygt 15 år. Sågen byggdes under 1920-talet och det har också funnits decauvillespår samt trallor.

DOHNAFORS

Ligger enligt uppgift utanför Askersund i södra Närke och där har det funnits småindustrier i form av sågverk, gjuteri, kvarn, tegelbruk och en kraftstation. Enligt Fornminnesregistret användes stångjärnshammaren från 1725 (nedlagt 1899) till kvarnverksamhet under 1950-talet.

ORRESTA

På denna ort har förutom mejeriet som angavs i ”Från banorna” i mars 2025 även haft en snickerifabrik som var igång iallafall till 1970-talet. Spåranslutning på linjen Enköping och Västerås fanns en gång i tiden.

Boksta tegelbruk

 Boksta är en liten by cirka två kilometer sydväst om Vittinge (Uppland) och själva objektet ligger strax söder om Gillberga, cirka 600 meter nordväst om byn Boksta. Där har det legat ett småindustriområde med kvarn och såg samt ett tegelbruk. Detta tegelbruk anlades under åren 1917-18 och det var en kombination mellan dessa tre inriktningar som dock inte höll så många år. Efter 1923 var det bara tegelbruket som var igång och tillverkningen var på taktegel samt rörtillverkning (bruket hade föamugnar). Själva tegelbruket brann ner till grunden i september 1929 och återuppfördes under åren 1929-30. Verksamheten pågick fram till alledes i början på 1960-talet och själva bolaget AB Boksta tegelbruk (stiftat 1942) trädde i likvidation 1960 och senare i konkurs 1961. Tegelbruket i Vittinge använde sig av lertaget i Boksta och fraktade godset med lastbil fram till 1977 som antagligen var det sista året. I Boksta anlades en bana med  spårvidden 600 mm och den var kort eftersom lertaget låg nära bruket. På 1950-talet förlängdes dock banan och ett motorlok som hade blivit av engelska Simples i Bedford 1950 med numret 9530. Detta lok var dieseldriven med Dormanmotor på 28 hästkrafter och efter nedläggningen revs banan upp medan loket sändes Olsson & Rosenlunds tegelfabrik i Heby där det skrotades 1978.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland ”, 1991

Järnvägen vid Kirkenes

På norska kallats denna järnväg för ”Kirkenes-Bjørnevatnbanen” eller för Sydvarsnger och är en industribana med spårvidden 1435 mm, själva driften inleddes i juli 1910. Banan är 7,5 kilometer långt och går i nord-sydlig riktning, den byggdes för att frakta malm från Björnevatn upp till Kirkenes för vidarebefordran med båt till andra platser. I början trafikerades banan av ånglok fram till 1920 då man gick över till elektriskt drift med 750 volt likström för att sedan  införa diesellok 1955. Den lades ner 1996 för att sedan återupptas 2009 för att återigen läggas ner 2015 och denna järnväg var världens nordligaste tills 2010 då drygt 50 mil industrijärnväg öppnades i Ryssland. Efter det har det förekommit diskussioner om att anlägga en järnväg mellan finska Lappland och Kirkenes för att transportera malm, men har lagts på is samtidigt.

Källor: 

Banedata 2013 (Norge)

jarnvagsnyheter.se

Wikipedia, svenskspråkiga

Tegelbruket i Finsta

 Tegeltillverkningen i Finsta ungefär mittemellan Rimbo och Norrtälje har blivit omnämnt i bloggen tidigare och i bl a notiser nr 2 i oktober 2023. Tegelbruket låg strax norr om den lilla orten och var igång i exakt hundra år. Tegelbruket anlades 1868 och drev under några årtionden i mindre skala tills bruket moderniserades 1890. Omkring det förra sekelskiftet pågick även verksamhet av sågverk och kvarn på platsen. År 1946 såldes gården som hade tegelbruket till Stockholms läns landsting som drev det vidare fram till nedläggningen 1968 och vid övertagandet av bruket så öppnades även en hushålls- och lantmannaakola. Efter det bruket hade lagts ner så brändes bruket ner och efter det så hade lantmannaskolan sin maskinstation på platsen. Bruket hade också en järnväg med spårvidden 600 mm och det utgick två linjer mellan bruket-lertagen. Banan var drygt en kilometer långt och den västra huvudlinjen nedlades 1955 medan spåret revs först under 1960-talet, den östra delen var i trafik fram till nedläggningen. Det var dock ingen spåranknytning till järnvägsstationen i Finsta trots att det vara några hundra meter emellan. Bruket hade två motorlok med märket Simplex med säte i den engelska orten Bedford och det äldsta loket tillverkades 1940 med numret 8579, det andra 1948 med numret 9288. Båda loken var dieseldrivna med Dorman-motorer och det första hade använts under kort tid på ett kraftverksbygge i Krångede i Jämtland och skrotades så sent som 1976 i Finsta. Det andra loket köpte av Nabbenlunds tegelbruk utanför Vänersborg 1967 och såldes vidare 1973 till museiföreningen Risten-Lakviks järnväg där det nedmonterades 1976.

Källor:

Ericson Jan, ”Industribanor i Jämtland och Härjedalen”, 2015

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland ”, 1991

Lantmäteriet, min karta

tegelbruk.se

Från banorna

 FLOTTSUND

Flottsund ligger i sydligaste delen av Uppsala och åker man in på Åmynningsvägen så finns det äldre bostadshus som byggdes under 1910-talet. Ca hundra meter in på denna väg går en avstickare nerför en backe och efter ett tag kommer man fram till en lada som fungerar/har fungerat som ett båthus. Från porten till byggnaden går en kort rälsbana som man tar upp båtar med. Om den används idag finns i dagsläget ingen uppgift om och det växer lite sly på rälsbanan. Påminner om den båtbana som används i Arjeplog som har tagits upp i den nedlagda Industribaneföreningens tidskrift Spårläget (dock ej Flottsund såvitt vad skribenten känner till).

RÖRBERGSGRUVAN

Denna objekt avser en lastplats som hade en anslutning på linjen som gick fram till Lövstabruk i Uppland. Själva spåranslutningen ledde fram till Rörbergsgruvan och det var ett kort spår eftersom det var bara hundratalet meter från själva linjen till Lövstabruk. Själva Rörbrrgsgruvan ligger bara nån kilometer från Vigelsbo gruvor.

RÖJNORET

Det är en driftplats längs med den s k för Skellefteåbanan och var också fram till mitten av 1930-talet en militärmötesplats. I närheten var det en torvtäkt där det har brutits emellanåt och även spår har varit utlagda.

BRODDBO

I Broddbo som ligger i Västmanland och har haft station på järnvägslinjen Sala-Krylbo har det också funnit en torvindustri som bildades 1919. Ägare var Broddbo-Gullvalla torvströförening och den låg vid stationen på orten. Fabriken lades ner under 1940-talet och på platsen fanns det en bana med 500 mm spårvidd. Utifrån en uppgift var det ett förfallen maskinhus av sten i maj 1980.

Enligt en annan uppgift som publicerades i Småbanebladet 4/1981 var att det var även kombinerat ångsåg med torvfabriker och ägare var AB Skogsprodukter som bildades 1901.

KILSMO

Det var ett sågverk i Närke som brann ner till grunden 1978 och som först hade en hästbana med 720 mm spårvidd. Sågverket som också var en ångsåg och det var också ägare till ett motorlok av fabrikat Jenbacher Werke. Loket tillverkades 1953 med numret 209, var dieseldriven med motor från fabrikatet på åtta hästkrafter och skrotades 1965 samtidigt som sågdriften lades ner.

File Hajdar

 På Gotland har det förekommit kalkbrytning och det var så även i File Hajdar i södra delen av ön. Kalkbrytningen inleddes i mindre skala 1947 och upphörde vid okänd tidpunkt. Samtidigt som brytningen påbörjades så anlades även en järnväg som var drygt 300 meter långt och hade spårvidden 600 mm. Loket tillverkades av Orenstein & Koppel i Tyskland och tyvärr är tillverkningsåret okänt, loket var dieseldriven med motor från samma firma. Det köptes 1947 från Valleviken som sin tur köpte loket 1933 och loket fanns 1952.

Källa: Industrilok på Öand och Gotland, 1983