Industribanan på Sladdarön

 Sladdarön är en ö som ligger drygt 1 1/2 kilometer från Idön som hör till Gräsön och sträckan är mätt där vägen slutar. Själva Sladdarön är ingen stor ö och är 3,4 kvadratmeter stor, tillhör Gräsö socken. 

På 1860-talet upptäcktes det en järnfyndighet på ön och 1865 såldes marken till en engelsk gruvägare som började att bryta på ön. En järnväg med den troliga spårvidden 1435 mm (normalspår) anlades och det är diffusa uppgifter kring denna järnväg. Längden var dryga kilometern och man skeppade över rullande materiel, inget är känt om vilket lok det var. Men man misstänker att det var ett ånglok från tillverkaren Manning & Wardle som hörde hemma i Leeds eftersom sådana fraktades på alla konstiga vägar och i synnerhet under det aktuella decenniet. 

Det tog snabbt slut med järnbrytningen på ön och fann att själva berget bestod av gråberg. Efter ett år så övergavs  gruvan på Sladdarön och enligt uppgift så skrev Norrteljebladet den 26 januari 1872 en notis om gruvdriften på ön. Själva järnvägen hade kostat 30 000 riksdaler och järnvägshistorikern Erik Sundström besökte ön i juli 1970 och han fann att järnvägen hade bara blivit terrasserat, järnvägen hade då blivit utlagt över en sträcka på drygt 300 meter. Han tyckte då att tidningen hade överdrivit en del om själva driften och det är inte många uppgifter som hade kommit fram. Gruvan på Sladdarön förekom i gruvstatistiken endast under 1863-64  och totalt utmålades det fem gruvhål eller gruvor på den lilla ön, de fick namnen Sladdarö Nygruva, Sladdarö Gårdsgruva, Södergruvan, Strandgruvan och Badhusgruvan. Strax norr om Sladdarön ligger Tjärholmen och där anlades Kersholms gruva. 

En genomgång av Fornminnesregistret så finns det lämningar efter fiskeläge, hamnområde på västra sidan av ön, förtöjningsanordning och förtöjningsanläggning samt en vögbank vars väg hade tidigare haft en annan sträcka på ön.

Källor:

Fornminnesregistret 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Sundberg Arne m fl, ”Malmer, industriella mineraler och bergarter i Uppsala län ”, Huskvarna, 2006

Sundström Erik, ”Ett besök på Sladdarö gruva”, Tidskriften Tåg, nr 4/1971

Wikipedia svenskspråkiga 

Det första loket från Ruston

 Lok som tillverkades av Ruston & Hornsby LTD förkortas med RH enligt Industribaneföreningen som jag är med i. Det första loket som tjänstgjorde på en industri i Sverige tillverkades 1943 med spårvidden 600 mm och tjänstgjorde bl a på Smöjens kalkbrott i Bohuslän mellan 1958-62, dessförrinnan i Upplands-Väsby.

 
Källa: http://www.johnbergman.se/ibf/skyddat/loklistor/rh.pdf

Stora Vörta tegelbruk

 Detta tegelbruk anlades utanför Nättraby som sin tur ligger cirka halvmilen väster om Karlskrona i Blekinge. Tegelbruket var känt sedan länge, men uppgifterna har varit mer eller mindre knapphändiga och allt började med att själva Stora Vörta gård anlades under 1700-talets första hälft. När tegeltillverkningen kom igång finns det ingen uppgift om och själva anläggningen brann ner under pingsten 1874. Den uppbrända anläggningen byggdes upp igen och grosshandlare med efternamnet Ruben var den som låg bakom det som byggdes upp igen under 1800-talets sista kvartal. Under våren 1890 tog släkten Mattelin över tegelbruket och de hade bruket tills den nedlades samt revs 1959. En bana med okänd spårvidd fanns på tegelbruket och det var också på drygt 300 meter långt. Det har antagligen funnits ett motorlok där och på 1800-talet användes en ångmaskin för malning av leran.

Källor:

Ericson Jan, ”Stora Vörta tegelbruk—-En tidigare okänd motorlokslokal”, Spårläget 1/2020

Fornminnesregistret 

Priedits Janis, ”Industribanor i Blekinge”, del 6, ÖSJ-Bladet 2/2009

Lista såg med kvarn

 I denna artikel finns källorna med i själva texten.

I byn Lista sydost om Kungsör i Södermanland så fanns det en såg med kvarnrörelse en gång i tiden. Sågverket hade eget spår men ingen dragkraft verkar det som och kan citera det som Lennart Ericson skrev i Småbanebladet 4/1977; ”Lista såg & Kvarn (SO Kungsör). Av de en gång ca 400 m långa 600-(mm) systemet finns nu ca 150 m kvar. Kvarligger mellan sågverk och sortering samt en bit ut mot f d brädgården. Flera växlaroch vändskivor har funnits. Av tidigare 12-15 vagnar finns nu 5 kvar. Utifrån Fornlämningsregistret finns det markering för runristning och fornlämningsliknande lämning där själva sockenkyrkan ligger. Ca 500 meter från kyrkan finns en tillverkningsindustri enligt den moderna kartan. Sedan beror det på om kvarnen drevs av vatten eller av själva vinden och de flesta kvarnar drevs av vatten, i närheten av Lista finns det 4-5 bäckar som också agglomerats med varandra. Utifrån den topografiska kartan som trycktes i början på 1960-talet fanns det ingen markering för ett sågverk (10 G Eskilstuna No) i närheten av Lista och själva tillverkningsindustrin fanns inte heller utsatt.Däremot finns sågverket utsatt i boken ”Industrilok i Södermanland” från 1982 och i listan över alla kända industriella objekt som har haft rälsburen trafik.

Från banorna

 För ytterligare information, se tidigare artiklar med taggen ”Från banorna”.

JORDBERGA

Sockerbruket i denna skånska ort revs vid årsskiftet 2008/09 och där har det funnit egna lok. Det normalspåriga stickspåret revs i mitten av 1970-talet och det lok som tillverkades i Västervik 1931 som nummer 87 fanns då bevarat i Kristianstad.

ÄLVSBYN

Lastplatsen som betjänade Älvsby tegelbruk anlades 1904 och nedlades 1927, det finns dock inga närmare uppgifter för närvarande om detta tegelbruk.

MANNAMINNE

I Mannaminne inte långt ifrån Nordingrå i Ångermanland och skribenten besökte Mannaminne i juli 2022. Där står ett motorlok uppställt som förr i tiden tjänstgjorde på sågverket i Bollstabruk i samma landskap. Loket tillverkades på Kalmar Verkstad 1933 med tillverkningsnumret 8 och var i bra skick.

Möllebjörke

 Det är bana med okänd spårvidd och blev drygt en halv kilometer långt anlades 1918-19 mellan kaolinbrottet Myllebjörke och Ryedals lastplats på linjen Sölvesborg och Karlshamn. Själva lastplatsen anlades 1912, låg nästan en mil öster om Sölvesborg och var igång till 1950. Själva brottet tillhörde Iföverket i Bromölla och antagligen fraktades kaolinet till detta verk. Själva järnvägen revs vid okänt tidpunkt och Ryedal var också en hållplats längs med Blekinges Kustbanor.

Källor:

Järnvägsdata med driftplatser, 2009

Priedits Janis, ” Industribanor i Blekinge (del 6), ÖSJ-Bladet, nr 2/2009

Kompletterande uppgifter till Ranå

 Enligt boken om värmländska industrijärnvägar så fanns det två lok på Ranå tegelbruk. Komplettering till denna artikel;

https://okandahandelser.blogspot.com/2020/04/motorloket-vid-rana-tegelbruk.html?m=0

John Bergman, tillverkningsnummer 144, år 1950, dieseldriven, Turner-motor från Wolverhampton (England) på 15 hästkrafter och lokets vidare öden är okända.

Loket från den österrikiska tillverkaren Puch-Werke tillverkades troligen på 1920-talet och var bensindriven och var i drift på Lemunda sandstensbrott i Östergötland fram till 1962 då det köptes av tegelbruket som låg i Ransäter och brann ner 1972. I början på 197-talet fanns den ännu kvar i halvskrotat skick. I Lemunda fanns det två kända lok från Puch-Werke och ett av dem såldes till Ranå, enligt boken om Östergötland skrotades loket 1924 omkring 1950 medan loket från 1927 avställdes 1960 och skrotades först tjugo år senare.

Källor:

Gyllenberg Bo, ”Industrilok i Östergötland”, 1987

Priedits Janis, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Sjömossen

 Sjömossen var en lastplats längs med Dalabanans sträcka mellan Krylbo och Sala, själva ortnamnet är beläget cirka två mil från den sistnämnda orten. Sjömossen lastplats stod klart att användas i september 1918 och syftet var att lasta torv för Stora Kopparbergs räkning, lastplatsen nedlades redan 1927. Enligt en annan uppgift pågick driften även under andra världskriget och troligen användes ett litet motorlok på platsen. I Sjömossen anlades även ett frilastspår med plats för tio vagnar och ett ställverk för linjeblockering.

Källor:

Järnvägsdata med driftplatser, 2009

Olofsson Carl, ”Sveriges järnvägar”, Stockholm, 1921

Småbanebladet (SmB), nr 3/1986

Från banorna

 Presentation, se denna!!!

https://okandahandelser.blogspot.com/2022/11/fran-banorna.html?m=0

LEKSAND

Norsbro sågverk lades ner omkring 1960 och dessförinnan hade det brunnit ner till grunden i juli 1952. Sågverket hade eget spår men med utan lokdrift och både dess pannhus samt den ca 40 meter höga skorstenen revs 1989.

VATTHOLMA

Golfbanan ligger på ett ställe där Vattholma grusgrop låg en gång i tiden och det gick ett stickspår från Uppsala-Gävle järnväg. Där stickspåret började var dryga kilometern norr om den nuvarande stationen i orten som sin tur ligger drygt 100 meter där den gamla stationen låg.

KÄVLINGE

Detta skånska sockerbruk lades ner i mitten av 1950-talet och iallafall under 1990-talet användes lokalerna till lagring av potatis.

Norrby tegelbruk

 Norrby tegelbruk i Mjölby var igång mellan 1870-1972 och bruket moderniserades 1900 och haft ett flertal ägare igenom åren. En bana med spårvidden 600 mm anlades på 1920-talet och blev successivt utbyggt till drygt 400 meter och i början drogs vagnarna av hästar. Banan nedlades 1972 med upprivning året efter och två motorlok är kända. Det ena loket tillverkades av Bergsbolaget någon gång under 1942 och köptes ifrån Karlskoga Tegelbruk omkring 1948, detta lok skrotades 1972. Det andra loket tillverkades av Orenstein & Koppels motorfabrik 1939 med tillverkningsnumret 10636b och tjänstgjorde innan dels på Timmergata Tegelbruk och dels Ringarum Tegelbruk (båda också i Östergötland) innan ankomsten dit. Loket var dieseldriven med en motor från fabriken på elva hästkrafter. Detta lok avställdes 1971 och skrotades två år senare.

Källa: Bo Gyllenberg, ”Industrilok i Östergötland” Taberg, 1987

Bältarbo Tegelbruk

 Detta tegelbruk ligger utanför Hedemora och Bältarboteglet har gamla anor för där handslogs teglet redan under under mitten av 1700-talet. Innan driften blev industrialiserigat 1904 så fanns det ett mindre tegelbruk på platsen. Bruket hade olika ägare under de första 30 åren och kördes bara som ett sommarbruk fram till 1939 då arbetarna jobbade på ett sågverk under vintern. Under andra världskriget så övertogs ett kolningsanläggning från Hedemora ångsåg och under kriget tillverkades ett tag bilkol på platsen. Familjen Sundh var ägare till bruket eller med på olika håll från mitten av 1920-talet och fram till konkursen 1992, då ett nytt aktiebolag bildades.

År 2000 utnämndes Bältarbo Tegelbruk till årets industriminne.

En drygt 200 meter lång järnväg med 600 mm spårvidd anlades 1924 mellan tegelbruket och lertaget. Tippvagnarna sköts då för hand och senare förlängdes järnvägen till en kilometer, lokdriften inleddes 1939 i samband med att tegelbruket började att köras året runt. Två motorlok är kända hos tegelbruket. Det första loket hade ackumationsdift eftersom det var svårt att få bensin under kriget och loket blev tillverkat på en lokal smedja eller verkstad. Ett motorlok som blev tillverkat hos Jenbache Werke i Österrike tjänstgjorde på banan under 1960-talets första kvartal och båda blev skrotade.

Källor:

Bruno Wilhelm, ”Tegelindustrin i Mälrprivinserna 1815-1950”, Uppsala, 1954

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrijärnvägar i Dalarna”, Kalmar, 2014

Sågverket vid Näkna

 På det smala näset mellan sjöarna Näknen och Vemangeln cirka en mil norr om Norrköping har det funnit ett sågverk. Enligt uppgift flottade man virket dit samt använde sig av en bana med 600 mm och ett stickspår från Östra Stambanan och togs bort i början på 1970-talet när även sågen revs. Den interna banan revs betydligt tidigare och nu finns bara lämningar kvar. Sågverket fanns vid strandlinjen till Näknens nordspets och enligt uppgift från Fornminnesregistret fanns sågen redan under slutet av 1600-talet och då kunde man såga 30-40 timmer år. 

Strax söder om Näkna hållplats så har det även funnits flera stenbrott vid Svartberget och där har också trallbanor funnits.

Källor:

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Gyllenberg Bo, ”Industrilok i Östergötland”, Taberg, 1987

SmB (Smpbanebladet), 1/1987

Loken på Kalkuddens tegelbruk

 I denna sammanställning av notiser beskrev själva den kortfattade byggnadshistorien kring Kalkuddens tegelbruk som inte låg långt ifrån Gripsholms slott utanför Strängnäs i Södermanland.

https://okandahandelser.blogspot.com/2010/06/bebyggelsehistoria.html?m=0

I denna notis kommer de båda loken beskrivas och källan är detsamma, ”Industrilok i Södermanland” från 1982. Spårvidden vid bruket var 600 mm och banan var drygt en kilometer som senare blev lite utbyggt. Den nedlades med bruket 1949 och revs upp.

***Det första loket tillverkades av Västerviks (Bjurströmsmotorer) 1927 och liksom många andra lok hade loket en motor från Fordson som var Fords fabrik i England (i Dagenham). Detta lok var bensindriven med en okänt antal hästkrafter och hade en enkel hytt, loket skrotades omkring 1950 vid Åkers Styckebruk inte långt därifrån.

***Det andra loket tillverkades av det tyska Deutz i Köln och hade vid ankomsten 700 mm spårvidd, loket var avsett att säljas till Afrika och blev tillverkat omkring 1939. Det var ett hydrauliskt-driven lok med en Deutz-motor på tolv hästkrafter och loket såldes 1949 till Norge, men var under brukets sista år uthyrt till Valla tegelbruk i Stallarholmen inte så långt ifrån Mariefred. 

Bilder från källan på de båda loken.

John Bergmansloket i Bastedalen

 Bastedalen i Närke ägdes av Ab Harge i Habo, fast tegelbruket låg i Närke och tillverkningen var igång mellan 1880-1973. Bruket hade ett motorlok som tillverkades av John Bergman i Eskilstuna och loket är från 1936 års tillverkning. Motorn var en bensindriven Fordmotor och kördes på brukets korta bana (200 m). Själva banan lades ner 1950 och loket såldes omkring tio år senare till en skrothandlare i trakten av Jönköping.

Källa: ”Industrilok i Närke”, 1980

Objekt längs med Lövstabruksbanan

 Dannemora-Hargs järnväg (DHJ) hade ett par bibanor till bl a Ramhäll från Knaby och en bit därifrån gick den närmare två mil långa tänkta bibanan till Lövstabruk. Tyvärr hann denna bibana inte bli klar innan bruket lades ner 1926. ”Lövstabruksbanan” eller bara ”Lövstabanan” utgick från Norrmon cirka åtta kilometer väster om Gimo och där kraftledningar går över linjen mellan Dannemora -Hargshamn (sedan 1977 till Hallstavik).

Hela den forna sträckan upp till Lövstabruk är fornminnesmärkt och banan gick norrut genom ett skogsparti som är rikt på lämningar efter skogsbruksanläggningar (kolmilor). Men i närheten finns också ett hägnadssystem och ett gränsmärke. Nästan en kilometer söder om Gubbo finns en färdväg som numera är förstörd av skogsmaskiner. I Gubbo finns en torvindustri som var 200-120 meter stort och inom området finns det en husgrund efter en torvfabrik och lastageplats för torv. Denna torvindustri anlades 1918 av Gimo-Österby Bruk AB och andra världskriget inleddes driften med bränntorv. Fabriken kom 1936 under Korsnäs AB och kom att ledas av Gimo Skogsförvaltning fram till nedläggningen 1952. Anläggningarna revs under mitten av detta decennium och på anläggningen anlades ett internt järnväg med spårvidden 600 mm.Denna bana var från början en kilometer långt och blev med tiden utbyggt till totalt tre kilometer. Banan börjades att läggas ut sedan bolaget hade bildats och ett Warrant-lok från Vara Mekaniska verkstad anskaffades 1919. Det var ett fotogendrivet lok med åtta hästkrafters motor från fabrikens egna tillverkning, loket skrotades 1952.

Ca 2,5 km norr om Gubbo passerade järnvägen en liten skogssjö på dess västra sida och cirka 500 meter österut finns det en lämning efter en dammkvalster som var 105 meter lång. Strax innan Kalkbergsgruvan gick banan förbi en ytterligare dammvall som dämde upp en bäck. Lämningen efter Kalkbergsgruvan ligger 95 meter väster om järnvägen och är ett 110-50 stort område och består av 

sju gruvhål med varp av gråberg. Strax norr om denna ligger den mindre Alslygruvan och efter denna gruva svängde bana svagt åt nordost och efter en ytterligare en dammvall passerade banan ett gruvområde där Vigelsbogruvan är den mest kända.

Vigelsbo gruva har tidigare blivit behandlat i denna blogg och mätte över 330x280 meter stort område med bl a en ruin efter en kulkvarn och anriktningsverk där man gjorde ordning briketter. Denna gruva hade en årlig produktion med 1 000 ton malm fram till 1832 Efter denna blyga produktion ökades utförseln av malm och 1922 upphörde driften medan de närliggande gruvhålen så pågick driften i ytterligare tio år. Vigelsbo gruvor hade egen bana med utan lokdrift. Vid Styngsbo korsar 290:an den forna bibanan och cirka hundra efter korsningen av nuvarande länsvägen finns det en kvarnlämning. Vid Gräsbo finns det lämningar efter skogsbruksanläggningar och byns äldre bytomt. 

Banvallen passerade sedan Finnsjön på dess östra sida och där finns det också en rik förekomst av skogsbruksanläggningar. Från denna sjös norra strand är det 3,5 kilometer fram till den bro som inte hann byggas klart i samband bruket i Lövstabruk lades ner. 

Från Fornminnesregistret om denna bro som är märkt av Riksantikvarieämbetet som nummer 477 inom Österlövsta  socken.

Järnvägsbrofäste bestående av ett stenfundament, rektangulärt, 5 x 2 m (N-S), intill 1,1 m h från vattenspegeln. 
Murad i 1-2 skift av 0,5-2,0 m st huggna stenar, kallmuren väl synlig i N och i V, går i ytan i Ö samt i S.

Bron hann inte bli färdigbyggt!!!

Källor:

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Johnsson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Järnvägdata, 1999

Sundberg Arne m fl, ”Malmer, Industriella mineraler och bergarten i Uppsala län”, SGU, 2006

Från banorna

 Presentation: Se denna artikel;

https://okandahandelser.blogspot.com/2022/11/fran-banorna.html?m=0

LAVER

Denna gruva låg cirka tre-fyra mil väster om Älvsbyn och i en tidigare notis om denna gruva nämndes det att inga lok har gått i det underjordiska systemet. Men nu har det kommit fram uppgifter att det har antagligen funnits lok i Laver.

UPPSALA

För drygt ett par veckor noterade skribenten att det var en grävmaskin där spåret till energiverket gick. Detta spår trafikerats för tillfället inte och vid ett par tillfällen hade bommarna över Björkgatan fått ”tokspel” och hindrat trafiken, någon gång har även bommarna på Danmarksgatan varit nere eller så har rödsignalerna blinkat.

ÖSTERVÅLA

Detta sågverk kom inte med i ”Industrilok i Uppland” från 1991, orten ligger i Uppland men har legat i Västmanlands län och Heby kommun överfördes till Uppsala län sedan många lokala ortsbor hade önskat sig detta. Sågverket var ännu i drift på 1970-talet och då fanns det banor som trafikerades av trallor. Enligt Anders Johnssons bok ”Fånga platsen” från 2008 finns det en uppgift om att Kartans snickerifabrik som var i drift mellan 1917-96 och numera är ett museum. Orten är också känd som för sina stolar med namnet ”Östervålamöbler”.

Höbanan i Näsbyholm

 Höbanan var tre kilometer lång med spårvidden 891 mm, vars syfte var att transportera hö och banan var i drift mellan 1869 fram till de allra första åren under 1880-talet. Först drog de varje vagn för sig och sedan inskaffades det hästar som dragkraft. Denna bana låg utanför Skurup i Skåne.

Källor:

"Järnvägsdata", 1992, Stockholm
Priedits, "Industrilok i Skåne---Malmöhus län", 1995

(Tidigare publicerat)

F d SJ-ånglok vid Hissmofors

 Hissmofors bruk ligger inte så långt ifrån Krokom i Jämtland och år 1894 bildades aktiebolaget med samma namn. Man byggde ett kraftverk, en trämassefabrik som stod färdigt 1899 och ett sågverk som stod färdigt året efter. Hissmofors började att ägas av NCB sedan 1963 och spårvidden blev normalspårig precis som statsbyggande järnvägssträckor. 

Fem av sex ånglok som tjänstgjorde på Hissmofors hade förflutit i SJ förutom det första ångloket som hade gått på Kristianstad-Immeln järnväg med nr 2 Immeln. Detta ånglok tillverkades av Kristinehamn Mekaniska Verkstad med tillverkningsnummer 38/1885. Detta lok kom 1901 direkt från denna järnväg och slopades 1913 när man köpte ångloket som blev tillverkat av Nohab 1883 med tillverkningsnumret 165. Detta lok var ett sadeltankslok med axelfölden B1 och hos SJ fick det litteran P med numret 314. Priset  som var under 1913 var på 6 000 kronor och på Hissmofors gick loket till slopningen/skrotningen 1935. I början av 1910-talet hade Hissmofors tre ånglok och det andra loket kom 1903 också från SJ. Det var ett ånglok med axelföljden B1 och som blev tillverkat av Yorkshire Engine Co i Sheffield 1874 och tillhörde från början Hallsberg-Motala-Mjölby järnväg som nr 5 och när detta bolag blev den första enskilda järnväg som kom under SJ 1879 så fick det litteran Qt med numret 360. Detta lok skrotades 1927 och därefter var det tre ånglok som hade axelföljden C som tjänstgjorde på Hissmofors. 

Samma år som det äldsta loket skrotades så inköptes ett ånglok som tillverkades av Motala Verkstad 1903 med tillverkningsnumret 284 och det stod i Östersund när bruket köpte loket för 20 000 kronor 1927. Hos SJ hade det litteran Ke med SJ-nr 719 och var i tjänst under tolv år på bruket, slopades 1939 och skrotades omkring 1950.

Atlas 141 som tillverkades 1913 stod i Bräcke när detta lok såldes till Hissmofors för 6 500 kronor i januari 1935 och hos SJ hade det litteran Ke med numret 1163 och användes så sent som 1964, slopningsbeslutet togs dock 1958 och skrotningen ägde rum 1966 på en firma i Härnösand. Det sista loket tillverkades av Vagn och Maskinfabrik i Falun som nummer 180 under 1914. SJ byggde om detta lok till överhettning 1928 och litteran blev då bytt från Ke till Kh, hos SJ hade loket numret 1210 och köptes för 7 500 kr i februari 1939. Loket torrkokades 1946 och blev dock inte reparerat förrän 1950 i Falun. Loket avyttrades 1963 till en skrotfirma i Krylbo och som avslutning kan nämnas att Hissmofors hyrde in ytterligare två ånglok under drifttiden. Förutom de sex ångloken fanns även två diesellok och en sidobana finns ännu till Hissmofors från Krokom, trafikeras t o m och det finns även minst en film som färden visas från förarhytten.

Källor:

Diehl Ulf m fl, ”Normalspåriga ånglok hos Statens Järnvägar”, 1973

Ericson Jan, ”Industribanor i Jämtland och Härjedalen”, 2015

Karlsson Lars-Olov, ”Ånglok vid Sveriges industrier”, 2015

Mariesjö tegelbruk utanför Skövde

 Det var J A Frigell som anlade Mariesjö tegelbruk utanför Skövde mellan 1869-70 och övertogs senare av en annan ägare. Tegelbruket såldes 1918 till K Jonsson som ägde bruket fram till 1942 och året efter arrenderade K H Johansson som också moderniserade tegelbruket. Efter en ytterligare ägarbyte så lades det ner 1969 och sjäva byggnaderna låg kvar tills en brand förstörde byggnaderna 1982.

Bruket hade en drygt kilometer lång med spårvidden 600 mm och detta spår lades ner 1965, bruket hade två motorlok. Det första loket tillverkades med delar av en Ford-bil 1940 och loket såldes som skrot 1962. Det andra loket tillverkades av Jenbacher verke i Österrike 1960 och var av fabrikens största typ. Denna firma åladses sin typbeteckning på antalet hästkrafter som hade och i detta sammanhang var det 20. Loket såldes till Televerkets impregneringsverket i Hjältevad  i Småland 1969 där loket även blev renoverat. Tre år senare efter försäljningen av Jenbacherloket så lades impregneringsverket ner och det är okänt vad som hände med loket då.

Källor:

Freding Mats, ”Industrilok i Västergötland”, 1984

Priedits Janis, ”Industribanor i Småland”, del 24, ÖSJ-Bladet, 1/2002

Spåret vid Ejsbergs fiskehamn

 En bana som fanns vid fiskehamnen i Ejsbierg för transport av fisk är bara känt utifrån ett äldre foto. Järnvägen hade spårvidden 600 mm och vagnarna drogs för hand. Det är dock okänt mellan vilka år järnvägen var trafikerat och utifrån att studera kortet så verkar bilden vara från mellankrigstiden eller början början på 1900-talet.

Källa: https://industribaner.dk/esbjerg-diverse.html