Härsbacka fältspatsgruva

 Utanför och inom Åkersberga som bl a har haft en viktig mötesplats mellan sjöfarande och traktens bönder, även haft stenbrytning och brytning av fältspat. Härsbacka har haft Sveriges tredje största fältspatsbrott efter Kolsva samt Forshammar. Brytningen hade pågått från 1896 till 1946 och hade då omfattat 106 500 ton fältspat samt 232 000 ton kvarts. Gruvan är runt 200 meter lång, max 37 meter bred och som mest 142 meter djup. Efter nedläggningen hade gruvan blivit använt som oljelager som nu har upphört. År 1906 anlades den första interna järnvägen som gick mellan Härsbacka och Isättraviken och den blev cirka 1,5 km långt som trafikerades av hästar. Efter en bibana hade blivit färdigt så revs hela bansystemet 1927 för under nästföljande läggas ut på nytt för lokdrift denna gång. Denna gång trafikerades den fram till nedläggningen och rälsen kvarlåg tills början på 1@50-talet. Alla rälsbanor hade spårvidden 600 mm och det var tre lok som tjänstgjorde i Härsbacka. Två av dem var tillverkade av Austro-Daimlier i den österrikiska huvudstaden. Ett av dem tillverkades 1920 och hade kommit ifrån Edsbyn gruva på Väddö, det andra loket tillverkades före 1927. Båda dessa lok såldes vidare av L H Sandströms maskinaffär i Månsarp till Mälardalens Tegelbruk och det är inte känt om de användes där. Det tredje loket var även den bensindriven och användes under några år under 1940-talet.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Johnsson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Sundberg Arne m fl, ”Malmer, industriella mineral och bergarter i Stockholms län”, 2004

Bodens tegelbruk

 Detta tegelbruk låg i Ensta och drygt en kilometer söder om stadens järnvägsstation, detta bruk anlades 1897. .  Såvitt man känner till så hade detta tegelbruk ingen egen dragkraft och det är inte mycket som är känt. Bruket fanns  1943 men inte exakt tio år senare. Bruket hade en lastplats längs med Malmbanans sträckning ner mot Luleå och sattes i drift i oktober 1898, lastplatsen lades ner 1935 och togs bort 1939.

Källor:

Ericson Jan, ”Luleå—-Den sista bastionen, 2016

Järnvägsdata med driftplatser”, 2009

Loken i Skutskär

 Detta industriobjekt kommer att belysas kortfattat eftersom det är ganska så mycket om det. Träindustrin i Skutskär inleddes vid decennietskiftet 1860/70 när ett mindre sågverk flyttades dit från Älvkarleby. Där uppfördes det massafabriker, sågverk och spritfabrik. Det har funnits tre olika spårvidder (600, 1000 och 1435) och samtliga har haft spårdrift. På det minsta spårvidden har det funnit ett ångackumulatorlok och elva motorlok av olika fabrikat (kommer att presenteras i större drag). Ångackumulatorloket tillverkades av den tyska firman Orenstein & Koppel 1907 med numret 2645 och som ställdes av 1915, loket användes i flistransporter (såldes till en okänd köpare 1920). Bland motoroljenivån så hade Skutskärs landets första ackumulatorlok och som tillverkades 1891 av Edvin Andren i Göteborg, detta lok skrotades tre år senare (själva ackumulatorerna sparades). De två loken som tillverkades i Västervik har behandlats i en tidigare artikel på bloggen, tre lok tillverkades av ASEA varav ett såldes till Söderfors 1917. Ett motorlok tillverkades av Sala Maskinfabrik 1939 och hade en Lister-motor på 16 hästkrafter, skrotades 1955. Två lok var Gmeinder-lok från orten Mosbach i Tyskland, tillverkades omkring 1940, köpta av Industridiesel 1946 och skrotades 1955 när spåren på brädgården togs bort. Ett motorlok med spårvidden 1000 mm har används och loket fraktade massaved under några år, tillverkades av en okänd tillverkare omkring 1917 och skrotades i mitten av 1940-talet. Två lok på normalspårvidden har använts och ett av dem användes ännu omkring 1990.

Källor:

Freding Mars, ”Industrilok i Uppland ”, 1991

Johnsson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

https://okandahandelser.blogspot.com/2017/10/vasterviksloken-pa-skutskars.html?m=0

Röans stenbrott

 Strax öster om orten Röan i Blekinge har det funnit stenbrytning av bl a diabas och brytningen upphörde för många år sedan (obekant när). Det man känner till att det fanns ett stickspår till BKB (Blekinges kustbanor) och spåret var utsatt på en härädskarta från 1920-talet. Stickspåret skulle senare har blivit breddat till normalspår och när känner man inte till. Det var mycket som man inte känner till om detta objekt i fråga om egen järnväg. Själva  stenbrottet är 700-150 meter och bestod av tolv brottytor.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Priedits Janis, ”Industribanor i Blekinge”, nr 6, ÖSJ-Bladet, 2/2009

Kortvarigt industrijärnväg

 Vid Rya lastplats som låg längs med Frövi-Ludvika järnväg och två kilometer söder om Lindesberg i Västmanland. Där anlades en järnväg med okänd spårvidd som öppnades för godstrafik med vagnar dragna av hästar. Spåret ledde fram till en bränntorvsfabrik med nortnamnet Väng som gick i konkurs efter en kort drifttid. Efter att trafiken hade varit inställt ett tag så revs järnvägen upp 1876. Enligt vad skribenten hade fått erfara så är en bok om industrijärnvägar för Västmanland på gång och kruxet är att ingen vet när den kommer ut förutom författaren själv (som är redaktör för tidskriften Tåg).

Källa: ”Järnvägsdata med driftplatser”, 2009

Från banorna

 ÖRBYHUS

Cirka 1 1/2 km söder om stationen på orten ligger en lämning efter Örbyhus ångsåg som hade såväl stickspår som spår inom sågverksområdet. Sågverket var en de första längs med järnvägen som Uppsala-Gävle järnväg öppnades för trafik igenom området 1873. Det var denna ångsåg som byggde modulerna till den svenska paviljongen inför världsutställningen i Barcelona 1929.

JÄRLÅSA

Mejeriet har sitt ursprung från 1920-talet och är välkänt för tillverkningen av chokladdrycken Pucko, ett stickspår fanns från Norra Stambanan på ortens stationsområde.

TILLBERGA

På denna ort låg tidigare en omformarstation som lades ner 1997 och som det fanns ett stickspår till vars växel togs bort vid en okänd tidpunkt. En klätterväxel fick läggas ut för att ta bort omformaren i juni 1997 och på samma tillvägagångssätt har man gjort på andra ställen också.

Stocklycke

 Stocklycke eller Stockelycke är en liten hamn på västra sidan av berget Omberg i Östergötland och vägen mellan Stocklyckehamn och Stocklycke är drygt 660 meter långt (fast stigningen är på 46 meter). När Domänstyrelsen fällde timmer så fraktade man ut timmer i Stocklycke och där uppfördes det en kran 1928. Själva timmeruppslaget fanns i närheten och timret fraktades på decauvillespår fram till kranen. Själva utlastningen upphörde 1948 och därefter kan man besöka platsen som turist, även kranen finns kvar.

Källnot: Bra bild på kranen finns på; https://www.bjarnestam.se/foto/natur/stocklycke-hamn-omberg-maj-2018.php

Källor: 

Min karta, Lantmäteriets hemsida

Småbanebladet 3/1993

Sandhagen

 Cirka tre kilometer öster om Hasselfors (längs med Nordvästra Stambanan och norr om Laxå) ligger Sandshagsmossen som i dess södra änden gränsar till den avsevärd större Skagerhultamossen. En stor torvtäkt påbörjades att brytas 1958 och på platsen anlades ingen torvfabrik, så allt torv fick fraktas till torvfabriken i Porla med lastbil. På själva Sandhagsmossen anlades en bana med 600 mm och den var cirka 1,5 km långt, lades om under 1972-73. På drivkraft användes ett motorlok tillverkat vid okänt tidpunkt hos John Bergmans i Eskilstuna. Trafiken på banan pågick fram till mitten av 1990-talet och revs upp 2004.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

”Industrilok i Närke”, 1981

”Järnvägsdata med driftplatser”, 2009

Industribanan vid Kolbäck

 En industribana med normalspårvidden 1435 mm beslutades 1955 att bli anlagt vid Kolbäck och spåret skulle gå till Sörstafors pappersbruk. Spåret blev färdigt 1958 och var 2,5 km långt, även inne på brukets område fanns det spår. Trafiken ombesörjdes av SJ och själva driften pågick till 1966 då pappersbruket nedlades.

Källa: ”Järnvägsdata med driftplatser”, 2009

Torvbrytningen i Kragsta

 Torvbrytningen av bränntorv påbörjades av Gölsjö AB norr om sjön Slaktaren i närheten av Finsta Uppland under året 1918. Rälsen bestod av järnbeslagna plankor och vagnarna drogs av hästar, banan var drygt två kilometer långt. Driften lades dock ner redan 1920 och återupptogs igen 1941, företaget hette då Kragsta mosse. Nu pågick brytning av torv både på den gamla mossen och även på ett parti söder om sjön Slaktaren. Lokdrift sattes in 1942 och upphörde efter en olyckshändelse 1946. Själva loket tillverkades av Sixten Pettersson på Vätö Stenhuggeri under samma år som lokdriften infördes och den var bensindriven med en Ford-motor (skrotades 1946). 

Genom en söksträng med sökning i Dagens Nyheter den 3 april 1946 så hade någon förskingrat avlöningskassan på 29 400 kronor.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Torvindustrin i Gubbo

 En torvströfabrik anlades i Gubbo 1918 inte så långt ifrån Gimo i Uppland och den låg invid den bibana som Dannemora-Hargs järnväg lät bygga mellan Norrmon-Lövstabruk. En lastplats inrättades längs med denna bibana för brukets transporter. Fabriken anlades av Gimo-Korsnäs AB med säte i Gävle. Under andra världskriget så upptogs s k bränntorv som förädlades av två provisoriska ugnar. Själva driften lades ner 1952, byggnaderna revs 1954-55 och det återstår bara ruiner av den forna torvströfabriken. När fabriken öppnades så lade man ut en bana med 600 mm spårvidd mellan fabriken och Glansmossen och som mest var den tre kilometer långt. Ett motorlok från Warrant i Vara anskaffades 1919 och motorn var tillverkat av samma firma, den var fotogendriven med åtta hästkrafter (hade hytt). Själva banan nedlades med fabriken 1952 och revs upp några år senare medan loket skrotades.

Källor:

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

”Järnvägsdata med driftplatser”, 2009

https://okandahandelser.blogspot.com/2023/09/objekt-langs-med-lovstabruksbansn.html?m=0

Från banorna

 BRÄNNLANDSBERGET

Detta objekt ligger längs med linjen Vännäs och Umeå, enligt Fornminnesregistret finns det ingen markering om kalkbrott och enligt banvakt.se fanns det spår åt sydost, syd och sydväst.

TRIABO

Ett sågverk och hyvleri fanns på platsen samt ett stickspår från linjen Åseda-Hultsfred.

ÖSTANMOSSE

Där fanns en gång en lastplats mellan Klackbeeg och Norberg till en gruva i närheten, gruvan fick namnet Östanmossegruvan och ligger inte långt ifrån byn Östanmosse. I närheten finns det flera rester efter gruvor och området ligger strax norr om Norberg. 

ÄNGELSBERG

Lastplatsen vid Ängelsbergs bruk lades ner omkring 1960 och förmodligen lades även driften ner på bruket.

HAGGE

I Hagge utanför Ludvika anlades det en gång ett sågverk som hade spåranslutning med järnvägsstationen på orten samt smalspår på själva brädgården. Själva lastplatsen och sågverket verkar vara i drift fortfarande.

Alderney Breakwater Railway

 På den lilla ön Alderney som tillhör Kanalöarna i Engelska kanalen anlade det brittiska parlamentet en järnväg i slutet på 1840-talet. Själva ön är inte mer än fem kilometer lång och 2,4 km bred, järnvägen som blev färdigt 1847 blev 3,2 km långt som dessutom följde kusten och syftet var att man skulle skeppa material till vattenbrytare. Det byggdes även vattenbrytare på andra öar och bl a på den största ön Jersey. Rivning av järnvägen var nära i början på 1970-talet då brittiska regeringen beslutade om att inte tillsätta mer anslag för järnvägen. På Alderney går nu en turistjärnväg som ursprungligen var den bana som var till för arbetet med vattenbrytaren. Det var ursprungligen åtta ånglok som trafikerade banan som är 1435 mm bred förutom under krigsåren 1940-45 då den var 600 mm.

Källor:

steamindex.com

Swift M, ”Alderney breakwater railway ”, Industrial Railway Records, nr 52, februari 1974

Wikipedia engelskspråkiga 

Flåtens tegelbruk

 Detta tegelbruk brändes ner av brandkåren i mars 1976 och hade då stått öde sedan 1962 (driften startade under 1890-talet) när detta bruk lades ner. Detta tegelbruk låg inte så långt ifrån Sveriges äldsta järnvägsstation som heter Järle och som fortfarande ligger kvar. Motorloket som tillverkades av Jenbacher Werke 1951 stod i lokstallet i några år innan det såldes till Säbylund torvströfabrik i Närke i mitten av 1970-talet. Enligt en uppgift har en informationsskylt satt upp i närheten av där tegelbruket låg.

Källa: Småbanebladet 2/1976 och 1/1987

Kullsberg

 Kullsberg Kalkförädling AB hade sitt dagbrott som senare blev musikanläggningen Dalhalla utanför Rättvik och i Kullsberg är kalkbrytningen känd sedan 1500-talet. Det nämnda företaget startade 1898 och det var fem personer som höll i trådarna. Den södra delen av området med kalkbrytningen nyttjades av Nittsjö Tegelverks AB och där kalken användes som tillsats i själva tegeltillverkningen. Tyvärr råkade detta tegelbruk ut för ekonomiska svårigheter och köptes då upp av Kullsberg, på Nittsjö hade en rälsbana blivit utlagt med start 1890 med spårvidden 500 mm och den totala längden på 1,2 km. Denna bana utvidgades sedan till för att trafikera en lastplats med namnet Åkernäs som låg längs med Gävle-Dala järnväg mellan Rättvik och Vikarbyn. Vagnarna drogs länge av hästar och 1924 byggdes bansystemet om för att bli anpassat till lokdrift med 600 mm spårvidd. Ytterligare ett par utbyggnader av järnvägen gjordes och banan började att läggas ner fr o m 1950, tretton år senare fanns det smärre rester kvar av järnvägen. Det användes tre ånglok och ett motorlok, av ångloken var det två stycken som tillverkades av Orenstein & Koppel i Berlin. Ett tillverkades 1924 med tillverkningsnumret 10702 som var Kullsbergs första driftlok och som blev avställt 1954 med skrotning året efter. Det andra loket från Orenstein & Koppel tillverkades 1919 med numret 9017 och köptes begagnat från Lanforsen Kraft i Uppland (tidigare presenterat), skrotades 1953. Det tredje loket tillverkades av Henschel i Kassel 1938 och användes av tyska krigsmakten i Norge, Industridiesel tog upp ett antal lok efter kriget för att sälja dem vidare till svenska intressenter. Det sista loket var ett exempel på detta och köpet skedde 1948, detta lok skrotades också 1953 när driften på Kullsberg börjades att läggas ner alltmer. Ett motorlok som tillverkades av Falköpings Gjuteri och mekaniska verkstad 1920 och köptes 1923, loket hade en bensindriven Scania-Vabis (ändrade om namnet 1969 till Saab-Scania)motor på 45 hästkrafter. Loket hade trafikerat på en bana vid Rogestorp utanför Falköping och ansåg dock vara alltför svag för trafiken på Kullsberg, skrotades 1936 för att bli kompressionsvagn.

Källor:

banvakt.se

Ericson Jan; ”Skinnklädda tofflor i helvetet”, Solna, 2005

Freding Mats, ”Industrijärnvägar i Dalarna”, Kalmar, 2014

Jästfabriken i Rotebro

En jästfabrik som anlades i en ort som numera är en förort i Stockholm under åren 1892-93. Fabriken anlades av Stockholms Norra Jäst AB som bildades 1883 och detta skedde på egendomen Sollentunaholm i Rotebro. Fabriken blev en del av Svenska jästfabriken 1910 och efter ett par turer så anlades en ny fabrik 1980 som är det enda i sitt enligt källan. Ett halvt kilometer långt normalspårigt sidospår anlades från järnvägsstationen i Rotebro 1893 och i början var det hästar som drog vagnarna. Ett nytillverkat ackumulatorlok anskaffades 1920 från ASEA i Västerås och loket drogs av ASEA-motor på 13 hästkrafter, spåret används ännu. Men ASEA-loket skrotades någon gång under 1960-talet och det var under samma veva som SJ började att trafikera sidospåret med sina egna lok.

Källa: Mats Freding, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Från banorna

 För information, se tidigare sammanställningar inom taggen ”Från banorna”.

BENGTSTORP

Den ligger inte så långt ifrån Gyttorp i Västmanland och där har det funnit både ett kalkbrott samt ångsåg. Enligt gjordes själva banvallen av skrotsten och båda objekten hade spårsystem. Efter 1917 ägdes iallafall ångsågen av Vikers AB.

LJUNGBY

Det fanns två tegelbruk på orten som låg i närheten av stationen och dessa tegelbruk var det drygt en halv kilometer emellan. Enligt en karta från 1950 var det ett järnvägsspår mellan dessa två bruk.

NOL

På denna ort har funnits ett trallspår till Nols-Norrgård.

GYTTORP

På själva anläggningen där man tillverkar sprängmedel trots ett par svåra olyckor (ett exempel var i oktober 1964 då nio personer dödades vid en explosion). Denna industri har haft elva kända motorlok för mig varav sex var i drift samtidigt. Sex av loken var tillverkade av Simplex i England och samtliga tillverkades under 1950-talet.

KOSKIVARA

År 1903 anskaffades slipers och ”torvbäringsspår” fr Carl Ström i Stockholm för att prova bryta torv i den nordligaste delen av landet. Objektet ligger ca sex mil söder om Gällivare och vid ett senare tillfälle kom ett torvverk till platsen. Spåret var 850 meter långt som bestod 5-kilosräler och man hyrde en lokomobil från Munktells. Själva upptagningen var troligen kortvarigt!!!

ROMANÄS

Vid Tranås ligger Romanäs Sanatorium och förr i tiden hade man på sjukhus samt sjukhem lokala transporter på en utdragen ”rälsslagen”bana, ofta 600 mm. På ett vykort som blev stämplat 1916 visar en smalspårigt bana i Romanäs. Man drog alltså vagnarna för hand och var ett sätt att göra en transport smidigare. 

SKEDE

Vid den småländska Skede låg Brostugans torvströfabrik och som anlades 1920, en av Smålands talrika torvindustrier en gång i tiden. Ut till torvmossen gick två separata banor med spårvidden 600 mm och inga lok är kända från detta objekt. Vagnarna drogs antingen för hand eller med lina.

KURRAVAARA

Denna objekt ligger cirka två mil norr om Kiruna och där fanns eller har funnit ett sågverk. I slutet på 1970-talet fanns det en tralla och ett antal slipers på platsen. 

HJÄRTUM

En trovströanläggning utanför Lilla Edet där man på 1920-talet började att bryta torv och där fanns det torvrivare, ströpress, cirkelsåg och en kort bana in till en torklada.

Antalet lok i Ramhäll

I Ramhäll i Uppland fann man malm under 1740-talet och sedan tog det lång tid innan man började att bearbeta malmen. Efter ett antal turer med att starta upp gruvan och olika nedläggningar så lades gruvan ner 1975. I Ramhäll har det funnit två olika spårvidder och det har varit lok på såväl 750 mm som 891 mm. På 750 mm har det funnits ett tryckluftslok som byggdes på platsen 1925 och fanns kvar tills skrotningen 1949. Man användes av ett tryckkärl på två kubikmeter som sattes på en s k Norbergsvagn. I Ramhäll har det funnits lok på 180-metersnivån och även på 230 samt 280 meter under jord. Förutom tryckluftsloket så har det funnit tolvvmotorlok varav sju var tillverkade hos Jenbacher Werke i Österrike varav sex av dem hade tjugo hästkrafter. Två lok tillverkades 1948 på ASEA i Västerås. Drygt hälften av loken blev transporterade dit efter de hade tjänstgjort vid en annan gruva. På 891 mm spårvidden användes ett ånglok som tillverkades på Helsingborgs mekaniska verkstad 1919 med tillverkningsnumret 57. Från Dannemora-Hargs järnväg anlades en åtta km lång bibana från Knaby till Ramhäll 1877 som trafikerades i början av järnvägsbolagets egna lok. Det egna Hb-loket hade tidigare använts i Ljusne i Hälsingland och kom därifrån 1923. Loket såldes och överfördes till Dannemora 1938 medan bibanan lades ner 1959, den hade då knappast varit trafikerat sedan 1951.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Johnson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Ett litet kalkbrott i Jämtland

 Åslägden var ett mindre kalkbrott som drevs av ett par i Trångsviken som hette Nilsson i efternamn. Själva brottet hade namnet Nilssons stenbrott, men kallades ofta för Åslägdsbrottet och det övre brottet öppnades 1927 som drevs till 1938 när det nedre brottet börjades att brytas. Själva verksamheten pågick fram till 1979 och brottet hade en kort bana med spårvidden 600 mm. T ex under åren 1957-58 bröts det 45 000 ton kalksten som såldes till sulfidfabrikerna i Järpen och Hissmofors i samma landskap.

Källa: Jan Ericson, ”Industribanor i Jämtland och Härjedalen”, 2015

Torvindustrin i Bergsäng

 Denna torvindustri var belägen åtta kilometer norr om Hagfors i Värmland och under andra världskriget var det brist på stenkol hos Uddeholms järnverk, man började då att undersöka vad omgivningarna hade att erbjuda. Man föll på en plats inte så långt ifrån Bergsäng och började då bryta bränntorv på Åsmyren 1942. Året innan hade Uddeholm köpt två Svedala torvverk av typ I-18 och tio torvvagnar från Slottmöllans AB och under premiäråret sändes det 800 ton till järnverket i Hagfors och själva torvupptagningen skedde på båda sidor av vägen Hagfors-Bergsäng. Själva torvbrytningen pågick i drygt fem år tills stenkol ifrån utlandet kunde åter importeras. En liten järnväg anlades mellan Åsmyren och utlastningen vid vägen och den hade spårvidden 600 mm. Ett tvåaxlat motorlok från Bergsbolaget i Lindesberg från 1943 med tillverkningsnumret 1671 trafikerade banan. Loket hade en bensindriven Volvomotor på 41 hästkrafter och såldes som skrot i samband med nedläggningen 1947.

Källor:

Priedits Janis, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Småbanebladet 1/1982