Ransta gruva

I en nordlig arm av Skuttunge socken finns Ransta gruva, på fornlämningsregistret har fornlämningen numret 205 med koordinaterna x=6665844 och y=1584009 och på platsen finns det en öde gruva. Gruvan finns på vägen mellan Harbo och Björklinge strax väster om Nolmyra. Vid Hällen finns det en avtagsväg och strax efter man har kört in på vägen så finns ödegruvan där.

Enligt fornlämningsregistret så finns det följande beskrivning; Gruva, öde, inom ett ca 70x40 m st område (N-S), bestående av ett gruvhål och ett område med malmhögar. Gruvhålet är ca 20x10 m st (V 15cg N-Ö 15cg S) vattenfyllt, höjden mellan vattenytan och kanten varierar ca 1 m i NV, ca 2,5 m i SV och ca 3 m NÖ.

En övergiven väg finns också på platsen och riktningen på vägen är norr till söder.

Enligt Bygd att vårda för Uppsala län så nedlades gruvan någon gång under 1700-talet.

(Tidigare publicerat)

Industribanan på Sladdarön

 Sladdarön är en ö som ligger drygt 1 1/2 kilometer från Idön som hör till Gräsön och sträckan är mätt där vägen slutar. Själva Sladdarön är ingen stor ö och är 3,4 kvadratmeter stor, tillhör Gräsö socken. 

På 1860-talet upptäcktes det en järnfyndighet på ön och 1865 såldes marken till en engelsk gruvägare som började att bryta på ön. En järnväg med den troliga spårvidden 1435 mm (normalspår) anlades och det är diffusa uppgifter kring denna järnväg. Längden var dryga kilometern och man skeppade över rullande materiel, inget är känt om vilket lok det var. Men man misstänker att det var ett ånglok från tillverkaren Manning & Wardle som hörde hemma i Leeds eftersom sådana fraktades på alla konstiga vägar och i synnerhet under det aktuella decenniet. 

Det tog snabbt slut med järnbrytningen på ön och fann att själva berget bestod av gråberg. Efter ett år så övergavs  gruvan på Sladdarön och enligt uppgift så skrev Norrteljebladet den 26 januari 1872 en notis om gruvdriften på ön. Själva järnvägen hade kostat 30 000 riksdaler och järnvägshistorikern Erik Sundström besökte ön i juli 1970 och han fann att järnvägen hade bara blivit terrasserat, järnvägen hade då blivit utlagt över en sträcka på drygt 300 meter. Han tyckte då att tidningen hade överdrivit en del om själva driften och det är inte många uppgifter som hade kommit fram. Gruvan på Sladdarön förekom i gruvstatistiken endast under 1863-64  och totalt utmålades det fem gruvhål eller gruvor på den lilla ön, de fick namnen Sladdarö Nygruva, Sladdarö Gårdsgruva, Södergruvan, Strandgruvan och Badhusgruvan. Strax norr om Sladdarön ligger Tjärholmen och där anlades Kersholms gruva. 

En genomgång av Fornminnesregistret så finns det lämningar efter fiskeläge, hamnområde på västra sidan av ön, förtöjningsanordning och förtöjningsanläggning samt en vögbank vars väg hade tidigare haft en annan sträcka på ön.

Källor:

Fornminnesregistret 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Sundberg Arne m fl, ”Malmer, industriella mineraler och bergarter i Uppsala län ”, Huskvarna, 2006

Sundström Erik, ”Ett besök på Sladdarö gruva”, Tidskriften Tåg, nr 4/1971

Wikipedia svenskspråkiga 

Blyrand

 Blyrand var ett symtom som oftast drabbade arbetare i blyhyttan i Sala under slutet av 1800-talet och för att undvika blyrand med tandlossning som följd så stoppade arbetarna in snus för att skydda tandköttet. De fick också mycket mjölk för att få i sig kalk, en lovande metod enligt dåvarande provinsialläkarprotokoll.

Källa: Bob Engelbertsson, "Företagshistoria med nya infallsvinklar", Historisk Tidskrift, 1979

(Tidigare publicerat)

Vingebackagruvan

 Denna gruva låg vid Hofors i Gästrikland och tillhörde Hofors gruvor. Fyndigheten på platsen upptäcktes 1945 med diamantborrning som följd mellan 1946-47 och i november 1947 påbörjades schaktning. Då gruvans första schakt, Ivars schakt, började att sprängas och drygt fyra månader senare var schaktet åtta meter. Under 1950-talet inrättades det utfraktsnivåer på 380, 290 och 350; som mest var det 550 meter. Ett ras inträffade i gruvan 1966 och 1980 lades driften ner som även avslutade all gruvdrift t Torsåkers bergslag. De låg flera gruvor inom samma område sydost om samhället och flera lok användes i gruvorna. 

Källor: 

Albrecht Lena m fl, ”Malmer, industriella mineral och bergarter i Gävleborgs län”, SGU, 2009

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Gästrikland & Hälsingland”, 1992

Objekt längs med Lövstabruksbanan

 Dannemora-Hargs järnväg (DHJ) hade ett par bibanor till bl a Ramhäll från Knaby och en bit därifrån gick den närmare två mil långa tänkta bibanan till Lövstabruk. Tyvärr hann denna bibana inte bli klar innan bruket lades ner 1926. ”Lövstabruksbanan” eller bara ”Lövstabanan” utgick från Norrmon cirka åtta kilometer väster om Gimo och där kraftledningar går över linjen mellan Dannemora -Hargshamn (sedan 1977 till Hallstavik).

Hela den forna sträckan upp till Lövstabruk är fornminnesmärkt och banan gick norrut genom ett skogsparti som är rikt på lämningar efter skogsbruksanläggningar (kolmilor). Men i närheten finns också ett hägnadssystem och ett gränsmärke. Nästan en kilometer söder om Gubbo finns en färdväg som numera är förstörd av skogsmaskiner. I Gubbo finns en torvindustri som var 200-120 meter stort och inom området finns det en husgrund efter en torvfabrik och lastageplats för torv. Denna torvindustri anlades 1918 av Gimo-Österby Bruk AB och andra världskriget inleddes driften med bränntorv. Fabriken kom 1936 under Korsnäs AB och kom att ledas av Gimo Skogsförvaltning fram till nedläggningen 1952. Anläggningarna revs under mitten av detta decennium och på anläggningen anlades ett internt järnväg med spårvidden 600 mm.Denna bana var från början en kilometer långt och blev med tiden utbyggt till totalt tre kilometer. Banan börjades att läggas ut sedan bolaget hade bildats och ett Warrant-lok från Vara Mekaniska verkstad anskaffades 1919. Det var ett fotogendrivet lok med åtta hästkrafters motor från fabrikens egna tillverkning, loket skrotades 1952.

Ca 2,5 km norr om Gubbo passerade järnvägen en liten skogssjö på dess västra sida och cirka 500 meter österut finns det en lämning efter en dammkvalster som var 105 meter lång. Strax innan Kalkbergsgruvan gick banan förbi en ytterligare dammvall som dämde upp en bäck. Lämningen efter Kalkbergsgruvan ligger 95 meter väster om järnvägen och är ett 110-50 stort område och består av 

sju gruvhål med varp av gråberg. Strax norr om denna ligger den mindre Alslygruvan och efter denna gruva svängde bana svagt åt nordost och efter en ytterligare en dammvall passerade banan ett gruvområde där Vigelsbogruvan är den mest kända.

Vigelsbo gruva har tidigare blivit behandlat i denna blogg och mätte över 330x280 meter stort område med bl a en ruin efter en kulkvarn och anriktningsverk där man gjorde ordning briketter. Denna gruva hade en årlig produktion med 1 000 ton malm fram till 1832 Efter denna blyga produktion ökades utförseln av malm och 1922 upphörde driften medan de närliggande gruvhålen så pågick driften i ytterligare tio år. Vigelsbo gruvor hade egen bana med utan lokdrift. Vid Styngsbo korsar 290:an den forna bibanan och cirka hundra efter korsningen av nuvarande länsvägen finns det en kvarnlämning. Vid Gräsbo finns det lämningar efter skogsbruksanläggningar och byns äldre bytomt. 

Banvallen passerade sedan Finnsjön på dess östra sida och där finns det också en rik förekomst av skogsbruksanläggningar. Från denna sjös norra strand är det 3,5 kilometer fram till den bro som inte hann byggas klart i samband bruket i Lövstabruk lades ner. 

Från Fornminnesregistret om denna bro som är märkt av Riksantikvarieämbetet som nummer 477 inom Österlövsta  socken.

Järnvägsbrofäste bestående av ett stenfundament, rektangulärt, 5 x 2 m (N-S), intill 1,1 m h från vattenspegeln. 
Murad i 1-2 skift av 0,5-2,0 m st huggna stenar, kallmuren väl synlig i N och i V, går i ytan i Ö samt i S.

Bron hann inte bli färdigbyggt!!!

Källor:

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Johnsson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Järnvägdata, 1999

Sundberg Arne m fl, ”Malmer, Industriella mineraler och bergarten i Uppsala län”, SGU, 2006

En notis om Österbybruk

 Under året 1565 fanns det tre masugnar och fem hamrar vid Österbybruk i Uppland och någon mellan 1560-80 anlades själva herrgårdsdammen. År 1580 fanns det fortfarande fem masugnar kvar på orten, men däremot påstås det att åtminstone en hammare ligga öde.

Källa: Lena Berg & Örjan Hermodsson,”Dannemoras brukområde”, 2002

På Lövstabruk

 På Lövstabruk i Uppland fanns det femton arbetare under året 1790. Detta antal varierade emellanåt på bruket och t ex för år 1755 fanns det endast en arbetare där. Det fanns 11 arbetare 1769 samt 1815.

Arbetare under några år; 

1766 7

1790 15

1840 13

1850 18

1860 10

1870 16

1890 10

1900 13

1910 4

1920 11

Arnold Renting, ”I skuggan av Lövstabruk”, 1996

Blötberget under jord

 I Blötberget gruva i Dalarna användes det både tryckluftslok och sedan två olika uppsättningar av motorlok. Dels var det två lok som användes av Bergwerk AB Vulcanos och dels femton som användes av Stora Kopparbergs Bergslags AB. Det sistnämnda använde motorlok från Jenbacher Werke i Österrike och som tillverkades mellan 1948-72  De äldsta var tryckluftsloken som tillverkades av Atlas i Stockholm omkring 1920.

Källa: Mats Freding, ”Industrijärnvägar i Dalarna”, Kalmar, 2014

Gruvan var farligast

 Under mitten av 1880-talet så inträffade 219 olyckor inom gruvindustrin i Sverige 2,2 på 1000 arbetare slutade med dödlig utgång medan 2,4 fick framtida men. Flest olycksfall råkade järnbruken ut för med 519 stycken i följd av jordbruket 481, sågverksindustrin 367 och byggnadsindustrin 171. Men kom inte ens upp till hälften av gruvindustrins olycksfall med dödlig utgång samt med framtida men.

Källa: Torsten Gårdlund, ”Industralismens samhälle”, Stockholm, 1942

Masugnar i Tensta socken som försvann tidigt

 I den uppländska socknen Tensta fanns en gång i tiden en masugn med namnet Kungstomta som var i drift mellan 1560-talet och var i drift till 1670. En annan masugn i samma socken med namnet Gustenbo? som var anlagt någon under 1500-talets första hälft och var i drift till 1560-talet.

Källa: Egna anteckningar

Malmbrytningen i Herräng

 Malmproduktionen på Herrängs malmsfältet och inklusive Lappgruvan var ungefär 2,5 miljoner ton järnmalm mellan 1833-1962. Det bröts även mindre antal av zink- och kopparmalmer som utvanns igenom flotationsanriktning under såväl 1940-talet som 1950-talen. Men järngruvorna har anor sedan 1500-talet och driften har dock inte gått hela tiden, liksom det har också varit några ägarbyten. Under 1870-talet stod Herrängs gruvbolag som ägare och 1878 lades driften ner p g a låga malmpriser. År 1889 bildades Herräng Gruf AB som sedan upplöstes för att återigen rekonstrukteras 1910. Inom själva malmfältet fanns det flera gruvor som bröts i olika omfattningar och tidsperioder. Den äldsta är Kuggvassgruvorna som började att brytas redan 1574. Glittergruvan bröts inom 50x40 meter stort område och den är 83 meter djup vars hål är helt vattenfylld, slutligen Gustavsgruvan som började att brytas under 1700-talet.

Källor:

Freding Mats, "Industrilok i Uppland", 1991

"Malmer, industriella mineralet och bergarter", Stockholms län, SGU, 2004

Skeppund

 Ett gammalt mått med olika värden;

Från Norstedts uppslagsbok;
1) Livsmedel; 400 skålpund=20 lispund=170 kg
2) Metaller vid gruvan=150 kg
3) Utskeppningshamnen=136 kg
4) Tackjärn=195 kg.

Källa: "Norstedts uppslagsbok", 2003

(Tidigare publicerat)

Malmfyndigheter från Uppland till Östersjön

 I Spårläget nummer 2/2020 finns det en trevlig artikel av Jan Kruse om järnfyndigheten på Lilla Båtskär cirka en mil söder om Mariehamn. I Spårläget 2/2015 tipsade undertecknad om en bokserie om industriella bergarter som man kan få fram uppgifter om ett stort antal gruvor eller gruvhål samt olika brytningar i ett antal län. Syftet med denna lilla artikel är att skriva lite grann om den malmstråk som finns i Östersjön mellan Uppland ut till Östersjön vid Åland. En del av objekten som finns utmärkta där har även haft lokdrift.

En del av dessa objekt "har som sagt vad" haft lokdrift och en del har haft spår men inga lok. Böckerna finns som pdf-filer på SGU databas över publikationer med namnet GeoLagret eller om man söker på t ex industriella bergarter på Google med pdf efter sökorden. Böckerna utgår inom länsgränsen och inte efter landskapen. 

Brytning efter olika sorters malm har gjorts på många platser här och var i vårt avlånga land. Det började att bryta malm redan under medeltiden och fram till 1900-talet. I Uppland och i Roslagen har det gjorts försök att utvinna malm på såväl fastlandet som ute på öarna utefter Upplandskusten. Kruse skrev bl a om att det finns en malmstråk som löper in till den svenska kusten. En blomstringstid tycks har varit från slutet på 1700-talet och långt in på 1900-talet. På en del platser tycks det har förekommit försök till brytning och där är gruvhålen oftast bara ett par stora med lika djupa hål.

I bokserien med titeln "Industriella bergarter och mineraler" över Stockholms län som utkom 2004 finns det en mängd gruvor uppdelade efter grundämnen och en del bergarter. I boken finns det uppgifter om Utö järnmalmsgruva, Herrängsfältet och Edebo på Väddö (de två sistnämnda hade ju lokdrift). Men hur många vet att det har förekommit brytning på några platser runtom Grisslehamn och på lilla ön Långgrundet utanför Singö. På denna ö skall det finnas en liten s k järnmalmsskärpning och där har det troligen utförts ett försök till brytning liksom på ett par platser på Singö. En del gruvor känner man till historien bakom dem som t ex när ett utmål utfärdades och ett exempel är Mälby järnmalmsgruvor i trakten av den nämnda Grisslehamn. Där utfördes ett utmål 1873 och gruvverksamheten pågick till 1907. Ett annat projekt ligger i Uppsala län och mellan öarna Gräsö och Singö. Det är Sladdarön som också finns benämnd i boken "Industrilok i Uppland" och där ett engelsk företag gjorde försök till järnmalmsbrytning under 1860-talet. Det påstod att ett ånglok fraktades över till ön och det tog bara drygt ett år så avbröts driften p g a försämrade järnfyndighet. En ort som man vet har förekommit brytning men man känner inte till några historiska årtal är den kallade Kvarnberget som ligger ca inte så långt ifrån Kvarnberg som ligger vid Fibysjön i Uppland. Där gav man t ex upp efter man hade kommit ner till 2 meters djup.

I de nämnda böckerna finns det brytningar efter såväl andra grundämnen som t ex bly och koppar. Det har även förekommit brytningar efter bergarter (gatstenar och byggnadsmaterial) samt efter olika mineraler som har påträffats i de redan nämnda länen samt på andra platser i Sverige. Även i Fornminnesregistret finns det uppgifter om gruvor och en del av dem hade egna lok.

Källor:

Fornminnesregistret, Riksantikvariet

Freding Mats, "Industrilok i Uppland", 1991

Malmer, Industriella bergarter och mineraler;

Stockholms län, 2004

Uppsala län, 2006

Länkar:(går även med iPhone)

Till Fornminnesregistret eller Fornsök:

https://app.raa.se/open/fornsok/

Till GeoLagret på SGU, sök t ex på "industriella"i sökfältet.

https://apps.sgu.se/geolagret/?Query=serie='SGURapporter'

Tackjärnsproduktionen ökade

 Tackjärnsproduktionen ökade i Sverige under den andra halvan av 1800-talet och i början gick denna produktion trögt med exempelvis 80 000 ton under tiden 1815-30 samt cirka 130 000 ton i mitten av 1830-talet. När det gällde konstruktionen av masugnar föregick inga större förändringar före 1800-talets mitt förutom en tekniskt nyhet som under 1830-talet. Då introducerades nämligen varmbläster i både masugnar och smideshärdar och under åren 1833-34 provades dessa vid några järnbruk med framgång som t ex Brevens Bruk i Närke 1834. Det visades sig att varmbläster på 300 grader ökade själva produktionen med 50 procent och sänkte kolutgången med 28 procent. I Edske masugn utanför Sandviken provade grosshandlaren i Gävle, Göran Fredrik Göransson den s k för bessemermetoden och ett lyckat resultat skedde 1858 på denna masugn. En process som gjorde att själva tackjärnsprocessen kunde öka markant i Sverige. År 1861 producerade 226 masugnar 170 000 tackjärn i Sverige och fram till 1890 ökade produktionen medan antalet masugnar minskade. År 1890 producerade 154 masugnar 456 000 ton och det var så även på Bredsjö bruk i Västmanland. Under året 1861 producerade bruket 403 ton tackjärn medan det var 3 000 ton 1890.

Källor:

Attman Artur, "Svenskt järn och stål 1800-1914", Södertälje, 1986

Gustavsson Kjell, "Bruksbanan Kilsmo-Breven", i Svenska småbanor, 1979

"Industrilok i Närke", 1981

Larsson Mats, "Arbete och lön i Bredsjö bruk", Uppsala, 1986

Schön Lennart, "En modern svensk ekonomisk historia", Falun, 2012

Karbida hammarverk

År 1622 grundades ett hammarverk av Forsmarks arrendatorer som fick namnet Karbida hammare (hammarverk) och hade en verkningsperiod. Redan 1634 lades driften ner och som kuriosa kan nämnas att Forsmarks bruk i Uppland hade tre masugnar och sju hammare 1624.

Källa: Lena Berg & Örjan Hermodsson, "Dannemora Bergsbruksområde", 2002

Är Sala silvergruva äldre?

Man har ansett att Sala silvergruva startade upp 1511, men vissa källor antyder att gruvan är betydligt äldre än så och ett arbete som gjordes av Richard Meurman i slutet på 1990-talet antyder att gruvdriften var igång redan på 1200-talet. Han gjorde en s k geologiskt undersökning på platsen med hjälp av en testhammare. Ett verktyg som man använder för att testa stelnande betong i allehanda konstruktioner. Först var det järn som bröts på platsen och under 1200-talet började man att övergå till silverbrytning. Den tidiga gruvbrytningen ligger idag under sjön Långforsens vatten inte långt ut från stranden vid restaurangen Måhs Ols. Meurman har även testat testhammaren på de gruvhål där dateringen har varit kända och fått utslag att dessa dateringar stämmer.

Källor:

Exkursion sommaren 2003
"Eld i berget",  Uppsala universitet, 2003
Karlsson Kent, "Sala silvergruvas nya historia", artikelsamling från Sala Allehanda, 2001
Meurman Richard, "Silverberg i järnbärarland", Uppsala, 2000
Nordin Jonas M, "Det medeltida Dalarna & Västmanland", 2009

Vigelsbo gruvor

Detta gruvområde ligger i Valö socken i nordöstra Uppland och förbi gruvan drogs också det s k Lövstaspåret från Dannemora-Hargs järnväg. I Vigelsbo gruvor började man att bryta järnmalm under mitten av 1600-talet och driften nedlades 1925, då fanns endast vattenfyllda gruvhål kvar.
Citering från Wikipedia
År 1918 hade Dannemora-Hargs järnväg (senare uppköpt av Stockholms-Roslagens järnvägar) kommit fram till Vigelsbo i bygget av sin bibana som nådde Lövstabruk 1926, några månader efter brukets nedläggning. Samma år blev även Vigelsbo gruvor nedlagda. Därefter användes banan för transport av skogsprodukter fram till 1952 samt torvströ från torvströfabriken i Gubbo fram till 1954. Banan revs upp 1956–1957.
Vigelsbo nedlades alltså på 1920-talet medan de flesta av anläggningarna började att rivas under 1950-talet sedan järnvägsdriften också blivit nedlagt sedan man hade lagt ner järnhanteringen i Lövstabruk. Ett exempel man hann bygga fundamenten till en bro strax söder om Lövstabruk, men inte dra linjen ända fram till denna ort. Driften i Vigelsbo pågick i drygt 300 år och under denna tid hann man öppna två schakt. Det djupaste schaktet var Eggesunds schakt som öppnades 1886 och man kom ner till 300 meter under jord. Det äldsta gruvhålet var Storgruvan som skulle bli ett samlat namn över hela gruvområdet och den stora öppningen till Storgruvan hade tillkommit genom tillmakning. Apropå själva järnvägslinjen blev det dess sista uppgift att frakta bort rivningsrester från bl a Vigelsbo.

Källor:

Agrell Harald m fl, "Lövstabanan och dess minnen", Roslagsexpressen nr 1/97
"Bygd att vårda", del 2, Uppsala län, Uppsala, 1984
Fornminnesregistret
Järnvägsdata, 1999
"Vigelsbo gruvor", Östhammar, 1993
Wikipedia, Vigelsbo

Bessemerprocessen inom vapenindustrin

När bessemerprocessen sitt genombrott 1856 blev det också möjligt att framställa högteknologiskt stål till rimliga priser som möjliggjorde masstillverkning av skjutvapen.

Källa: Roger m fl, "Den stora boken om vapen", 2010