Europeiska tunnelbanor

 Europas och även världens första tunnelbana invigdes i London 1863. Några andra europeiska städer som tunnelbana: Paris 1900, Barcelona 1924, Madrid 1919, Stockholm 1950, Rom 1955, Berlin 1902 och Budapest 1896.

Källor:

Faktakalendern 2002

"Norstedts uppslagsbok", 2003

Mindre järnvägarna i Alaska

Från en cachad sida hittade jag en lista över de mindre järnvägarna i Alaska med inklusive det nordvästra hörnet av Kanada och ett flertal av dessa var industribanor. Ett litet urval av dessa kommer nedan och hela listan finns bland annat inom mina egna ägor. Flera av dessa järnvägar kom inte längre än planeringen på skrivbordet.

Akron Stirling and Northern Railroad Company: Enda noteringen var februari 1900, företaget hade sitt säte i Colorado och denna järnväg hade tänkt att gå mellan Valdes-Eagle.

Alaska Central Railroad: Maj 1898, en planerad linje mellan Prince William Sound till Yukon River. Denna järnväg "återuppstod" 1901 och en linje byggdes mellan Seward och Lock Inlet (december 1907). Denna järnväg såldes 1915 till Alaska Railroad.

Alaska Coal and Coke Company: En drygt 16 km lång järnväg som man ansökte på i januari 1903 mellan Yukon River-California Creek.

Alaska-Juneau Gold Mine Railroad: En drygt 11,2 km lång järnväg som blev färdigt 1911 och trafiken var igång till 1944 då gruvnäringen upphörde.

Alaska Marble & Pulb Company: En kort järnväg som var igång omkring 1905 på ön Prince of Wales Island.

Apollo Consolidatet Mine Company: En smalspårig järngäv som anlades 1897 på Unga Island och blev övergiven omkring 1917.

British Colombia and Alaska Railway Company: Anlagt 1910 för att gå i sträckning mellan Vancouver och Lytton samt Telegraph Creek och Teslin Lake, upplöst mitten på 1920-talet.

Canadian Yukon Railway: Ett annat av de storslagna projekt som var igång vid det förra sekelskiftet och syftet var att förbinda Klondykes välkända guldfyndighet med det övriga Kanada (Edmonton) med förgreningar in i Alaska.

Chilkoot Pass and Summit Railroad Company: Blev lanserat av en grupp näringsidkare i mitten av 1880-talet och dessa var från Juneau och Sitka. Det blev inte av med denna järnväg p g a ovilja hos vissa personer.

Coal Creek Coal Company Railway: Det var en järnväg ungerfär 82 km nedströms från Darwin City och det var en ca två mil lång bredspårig järnväg som byggdes 1903 mellan Yukon River till en gruva. Efter ett par ägarbyten lades järnvägen ner 1918.

Cook Inlet Coal Field Company: Blev anlagt 1900 och det var en drygt 13,6 km lång järnväg mellan Homer-Homer Spit i södra Alaska, nedlagt 1907.

Goulding Railroad blev möjligen byggt på Chicago Island.

Kafalla Coal Company Railroad: Denna järnväg fraktade man kol mellan 1902-08.

Klondyke Mining Railway: Ansökt 1898 efter har blivit finansierat av Dawson Grand Forks & Stewart River Railway Company, mellan 1905-06 anlades fem mil lång smalspårigt järnväg mellan Dawson-Sulphur Springs, denna järnväg nedlades 1913.

Pacific Northern and Eastern Railway: En järnväg som anlades 1903 för att förbinda sjöarna Atlin och Teslin med Hazelton, upplöst 1926.

Pine Creek Flume Company: var aktuellt i planeringen 1897 för att anlägga "spårvägar=tramway" i guldgruvorna i Atlin.

Rush and Brown Copper Mine Railroad: Var igång mellan ca 1905-08 och det var en drygt 4,5 km lång smalspårig järnväg som var utlagt på Kasnan-halvön (Prince of the Wales Island).

Tanana Miles Railway: En smalspårig järnväg planerades 1903 för att införlivats med guldgruvorna i Tanana. Nästa år anlades 72 km lång smalspårig järnväg mellan Fairbanks-Chenai, 1906 namnändrat till Tanana Valley Railroad och 1917 sålt till Alaska Railroad samt spårändrat till standardspårvidd. 

Trans-Alaska Railroad Company: År 1903 började man att planera en linje mellan Nome på västkusten och Valdez, den blev aldrig byggt.

Thredwell Mines Railroad: En järnväg som blev byggt 1902 på Douglas Island vid huvudorten Juneau, var igång till 1917 då gruvan översvämmades.

Unuk River Mining & Smelting Company: En elektriskt järnväg planerades 1903 för att gå emellan Ketchikan till Unuk River.

Yakutat & Southern Railroad: E drygt tre mil lång järnväg som anlades 1903 oför att frakta virke och lax från Situk med Lost River till Yakutat, var igång till mitten av 1960-talet.

Järnvägen mellan Hudiksvall och Ljusdal

 Den 1 november 1887 köpte SJ Hudiksvall järnväg som hade varit i trafik sedan 1860 mellan Hudiksvall och Forssa. Denna järnväg byggdes sedan om med flera linjeomläggningar och dessutom byggdes den ända fram till Ljusdal. 

Öppningsdatum;

1/6-1887 Ljusdal-Delsbo, 27 km, allmän trafik

1/6-1888 Delsbo-Hudiksvall, 35 km, allmän trafik

Järnvägen blev då statsbanan Ljusdal-Hudiksvall och 1964 lämnade SJ in en ansökan om partiell nedläggning p g a olönsamt trafik, men fick avslag. All trafik nedlades dock under 1980-talets senare hälft och den 1 juli 1988 blev banan länsjärnväg för godstrafik. Nu pågår bara trafik med cykeldressiner på vissa etapper av den forna järnvägen.

Källor:

Egna noteringar

"Järnvägsdata", 1999

Järnvägsbron i Strömsberg

 Denna ort i norra Uppland hade en gång i tiden järnvägsförbindelse med Tierp och var en bibana till Uppsala-Gävle järnväg. Denna bibana öppnades för trafik 1917 och gick längs med Tämnarån. Det var greve Wachtmeister som gjorde investeringar under 1910-talet och då var järnvägen lönsamt. En orsak till att denna bibana revs i slutet på 1940-talet var att järnbruket lades ner och då var den inte längre någon ide att ha den kvar i trafik. Men järnvägsbron i Strömsberg finns fortfarande kvar och är dock ombyggt för att passa gångtrafik. Persontrafiken på denna bibana lades ner redan 1931 medan viss trafik förekom tio år till och 1943 revs banan upp.

Forsberg Bernt, "Uppsala-Gävle järnvägar", Trelleborg, 1995

Kollberg Kersti & Björn Ullhagen, "Strömsbergs bruk", 2017

Hästbanan vid Vadstena

 Från Hovs kyrkby gick det en järnväg norrut med den troliga spårvidden 891 mm och det var hästar som drog vagnarna. Banan som fraktade jordbruksprodukter gick från Hovs kyrkby till ett sockerbruk i Vadstena. Denna hästjärnväg anlades 1873 och var nio kilometer långt och cirka fyra kilometer söder om Vadstena gick ett bispår där man fraktade bränntorv samt ett bispår som gick till ett sirapskokeri inne i själva samhället Trafiken nedlades redan efter 1876 års bekampanj och tre år senare gick Vadstena sockerbruk i konkurs. Det var också en förgrening som gick ner i hamnen och spåren låg kvar i ytterligare drygt tio år efter nedläggningen, själva sockerbruket byggdes senare om till ett vårdhem.

Källor:

Fjeld Ulf, "Den svenska sockerindustrin och dess järnvägar", Del 7, ÖSJ-Bladet nr 3/1985

"Järnvägsdata", 1999

Vittingeloken

 Firman Lundqvist & Huddén tegel och trävaru AB i uppländska Vittinge tillverkade tre eldrivna motorlok med spårvidden 600 mm och som tjänstgjorde på tegelbruket i orten. Det var alltså tegelbrukets egna lok som tillverkades 1934, 1937 och 1944, samtliga trafikerade det spårnät som fanns inom tegelbruket. Det lok som blev tillverkat 1937 tjänstgjorde också på bolagets tegelbruk (sågverk) i Knivsta. Dit kom detta lok 1944 och var i tjänst fram till skrotningen 1960. Det äldsta loket skrotades 1955 när även det yngsta gick i samma öde. Alla loken gjordes efter ritningar av bolagets disponent Falke och det är inte känt idag hur kraftfulla dessa var.

Källor:

Freding Mats, "Industrilok i Uppland", 1991

Priedits Janis, "Små tillverkare (loklista), Industribaneföreningen, 2011

Motalabanans lok som slutade i Forsbacka

 Hallsbergs-Motala-Mjölby järnväg var den första enskilda järnvägen som kom under staten 1879. Ett av denna järnvägs ånglok som tillverkades av R W Hawthorn & Leslie Co i Newcastle 1872 och i SJ:s ägor fick loket litteran Qr med SJ-nummer 282. Forsbacka järnverk köpte loket 1899 som blev det första loket på Forsbackas interna spår. Redan 1915 skrotades loket och då hade bruket fått ett annat ånglok från Uppsala-Gävle järnväg.

Källa: Mats Freding, "Industrilok i Gästrikland & Hälsingland", 1992

Ekebybruks järnvägsstation

 Ca tre kilometer från Uppsala Norra ligger Ekebybruk och p g a Uppsala-Enköpings järnvägs tillkomst 1912 så fick tegelbruket normalspårförbindelse. Stationen hade ett rundspår på 275 meter och ett stickspår på 55 meter med lastkaj. Stationen hade också två stickspår till både tegelbruket och kalkfabriken. Stickspåren lades ner tillsammans med övrigt järnvägstrafik 1978 och revs upp i början av 1980-talet.

Källor:

Freding Mats, "Industrilok i Uppland"; 1991

Nilsson Olle, "Tågtider", 2015

Rundblad Per, "Uppsala-Enköpings järnväg", Malung, 1986

Historien om ett industrilok

 Många industrier i Sverige hade egna lok en gång i tiden och ett motorlok som tillverkades av E W Lundströms mekaniska verkstad i Limhamn 1946 med tillverkningsnummer 180. Loket kom först till Hallsbergs Tegel AB och sedan till Fritz Milenz AB i Örebro omkring 1956. Loket hade först en Calmo-motor med tjugo hästkrafter och fördes senare över till ett tegelbruk i Fjugesta. Ett motorbyte ägde rum 1957 till en Volvomotor och användes i drygt tio år i Fjugesta, loket skrotades 1966. Företaget tillverkade ett 30-tal kända motorlok i Sverige mellan 1937-49 och de flesta med spårvidden 600 mm.

Källor:

"Industrilok i Närke", 1981

Priedits Janis, "EWL:s loklista", Industribaneföreningen, 2010

Antalet vattenkastare

 Antalet vattenkastare som fanns längs med Nordvästra Stambanan mellan Laxå och Charlottenberg 1919 var följande; 

Laxå 4

Svartå 2

Björneborg 1

Kristinehamn 4

Skattkärr 1

Karlstad Östra (åt Karlstad-Skoghalls järnväg)

Karlstad 3

Kil 9

Brunsberg

Edane 2

Arvika 2

Charlottenberg

Källa: Carl Olofsson, "Sveriges järnvägar". 1921

F d SJ-lok i Storfors

 Storfors bruk i Värmland har haft två normalspåriga ånglok som tidigare gick på SJ.s banor. De hade axelföljden B1 och här kommer en liten sammanställning om de båda loken.

---NOHAB (Trollhättan), 1883 med tillverkningsnummer 166, f d SJ Pb315 Bufvan, skrotat vid okänt tidpunkt, kom 1911.

---NOHAB, 1889, 266, f d SJ Pb376, skrotat vid okänt tidpunkt, kom 1911.

Källor:

Diehl Ulf m fl, "Normalspåriga ånglok vid Statens Järnvägar", 1973

Karlsson Lars-Olov, "Ånglok vid Sveriges industrier", 2015

Antalet lok i Nykroppa i Värmland

 På Nykroppa järnverk i Värmland fanns det tre olika spårvidder för transporter på järnväg. Vilka det var 600, 891 och 1435 mm, det smalaste var i trafik till 1971 och användes för interna transporter. På denna spårvidd fanns det nio motorlok och sex av dem var av svensk tillverkning. På 891 mm var det också av interna transporter med så av olika järnvaror och denna spårvidd användes också fram till nedläggningen 1971 och därefter började man att riva vissa delar av det interna spårnätet allteftersom. På denna spårvidd användes åtta lok varav hälften var av svensk tillverkning. Stickspåret till järnbruket anlades cirka 600 meter söder om stationen och detta spår användes fram till nedläggningen 1971 och där användes det av tre motorlok varav två var av svensk tillverkning.

Källor: 

Priedits Janis, "Industribanor i Värmland", 2020

"Värmländska industribanor", försvunnen hemsida

Järnvägshistoriska notiser 9 (mindre järnvägar)

Hemmabygge i  Odenslanda

Det hemmabyggda motorloket på Joshua Pettersson torvfabrik i det småländska Odenslanda byggdes 1905 och som stod avställt ännu 2004 på platsen. Loket är/var grön- och svartmålad, bensindriven med en Petter-motor (McLaren) som tillverkades av en engelsk firma. Enligt en nutida rapport var loket i ganska gott skick och det står på ett sidospår.

Källor:

Fjeld Ulf, Industrimotorlok 1, 1974

Loklistor, industribanor.se (Industribaneföreningen)

SmB-Bladet nr 3/1994

Ekolsunds leveranser 1949

Från Ekolsunds tegelbruk 1949 gick 270 000 ton på landsväg, 185 800 ton på järnväg och 827 208 ton på fartyg. Bruket var igång mellan 1913-62 (revs omgående) och viss form av tegeltillverkning hade varit igång sedan 1600-talet, men det var under tiden som bolag som anges ovan.

Källor:

Brums William, "Tegelindustrin i Mälarprovinserna", Uppsala, 1954

Freding Mats, "Industrilok i Uppland, 1991

Rye & Camber Railway

Det var en liten järnväg som öppnades för trafik i juli 1895 och nedlades i september 1939. Järnvägen hade två Baldwin-lok som var tillverkade under samma år när denna järnväg öppnades för trafik. Järnvägen hade också en viss trafik till en golfbana och även till Sandy Beach (England).

Källa: Steamindex.com

Hamnspåret i Reykjaviks hamn

Det var en av de mest kända järnvägarna på Island och järnvägen gick i Reykjaviks hamn mellan 1913-28 med spårvidden 900 mm. Det var två ånglok som tillverkades av Jung lokfabrik i den lilla tyska staden Kirchen.

Källa: Wikipedia.org; Rail transport in Iceland.

Loket på Tjällmo

Det som kallades för Tjällmo gruvor i Östergötland fanns ett tvåaxlat motorlok som tillverkades av Industridiesel i Stockholm 1947. Loket var dieseldriven med en motor på åtta hästkrafter från den engelska firman Lister. Driften i gruvan lades ner på mitten av 1950-talet och loket lämnades troligen kvar i gruvan.

Ericson Jan, "Skinnklädda tofflor i helvetet", Solna, 2005

Gyllenberg Bo, "Industrilok i Östergötland, Taberg, 1987

Salalok i Saxhyttan

Gruvan i Saxhyttan (Dalarna) hade tre elektriska lok från Sala Maskinsfabrik AB. Två var ackumulatordrivna och ett var katalysatordriven. Loken hade spårvidden 750 mm. Loken hade tillverkningsnumren 172/1946, 176/1950 och 180/1953 (katalysatordriven). De två första loken såldes vidare till andra banor medan nr 180 slopades 1976.

Källor:

Ericson Jan, "Loktillverkningen vid Sala Maskinfabriks AB åren 1932-53",Jönköping, 2002

Freding Mats, "Industribanor i Dalarna", Kalmar, 2014

Kalkbruket i Runhällen

Norr om Heby i västra Uppland finns en ort med namnet Runhällen och där fanns Runvikens kalkbrott. Brytningen av kalk påbörjades på 1800-talet och fortsatte fram till 1945. En kort bana med spårvidden 600 mm fanns och numera är brottet vattenfylld och området är ungefär 50x160 meter.

Källor:

dykanrna,nu

Fornminnesregistret

SmB-Bladet 4/1986

Banan i Edeby

 Under hösten 1918 började man arbetet med att anlägga en tre kilometer lång järnväg med spårvidden 600 mm mellan fältspatsgruvan i Edeby (Väddö) till Ortalaviken. Under sommaren 1919 var arbetet klart och i början var det hästdrift. Men redan 1920 införskaffades ett nytillverkat motorlok från Austrio Dalmier i Wien och loket var bensindriven med sex hästkrafter. P g a allt mindre utvinning från gruvan så minskade trafiken på järnvägen allteftersom. Trafiken upphörde 1927 och loket såldes till Magretelunds Gruv AB i Härsbacka (även den i Uppland). Loket såldes vidare därifrån 1947 och därefter är vidare öden okända.

Källor:

Freding Mats, "Industrilok i Uppland", 1991

Priedits Janis, "Loklista över AD-lok i Sverige", Industribaneföreningen, 2016

Siggbo rallarby

Ett par kilometer väster om Heby finns det lämningar efter Siggbo rallarläger. Detta läger anlades 1871 och bestod av fem arbetarbaracker som stod på grunder som rallarna själva hade anlagt, dessa byggnader var mobila enheter. Flera av rallarna var gifta och enligt Västerlövsta födelsebok så föddes det ett 20-tal barn mellan 1871-73 när Norra stambanan drogs igenom området. Det var etappen mellan Uppsala-Krylbo som anlades vid den tiden.

Källor:

Fornlämningsregistret, Riksantikvarieämbetet
Nilsson Olof, "Tågtider", 2013

Transporten på Gökhults järnväg

Gökhult ligger i Småland ett par mil utanför Oskarshamn och i början av 1900-talet fanns det en järnväg mellan Mörkhults station (Nässjö-Oskarshamns järnväg) och Gökhult. Banan hade spårvidden 600 mm och t ex 1905 var transporten av avsänt gods på 2 572 ton medan avsänt gods endast var på 113 ton. Det avsända godset var i mycket större omfattning än mottagit gods. Den huvudsakliga transporten var trävaror Mörkhult och en drift som t o m upphörde efter ett antal urspårningar.

Källa: Mats Freding, "Skogsbanan i Gökhult", i Skogen tar tåget, Eksjö, 1992

Sex tunnlar

Göteborg-Borås järnväg har byggt sex tunnlar innan förstatligandet 1940 och från Göteborg finns den 54 meter långa Långenästunnlen som driftsattes 1915 (denna tunnel är två kilometer öster om Mölnlycke). Ytterligare en kilometer österut finns två tunnlar från december 1918 (Hasseldalen 68 meter och Hällsnäs 62 meter). Vid Landvetter finns det två långa tunnlar med samma ortnamn och har en siffra efter sig och dessa två fanns med från trafikstarten 1894 (181 o resp 380 meter) och slutligen Hindås som är 156 meter lång som också är från byggnadstiden.

Källa: "Järnvägsdata", 1999

Tågrånet på Västeråsbanan 1907

På kvällen den 11 november 1907 inträffade ett tågrån på linjen Stockholm-Västmanlands järnvägar (SWB) och som i folkmun kallats för Västeråsbanan. Förövaren som hette Kalle Hansson var tidigare anställt hos bolaget och kunde dess föreskrifter samt rutiner. Han hade en kumpan med sig och de hoppade på tåget vid Jakobsberg som skulle in till Stockholm. Han visste att i resgodsvagnen förvarades en kista med kontanter från biljettförsäljningen på olika stationer och lyckades också bryta upp kistan. Rånet upptäcktes när tåget var i Spånga och en polisinsats sattes in, Hansson kunde hålla sig undan i ett par dagar. Han hade tidigare blivit dömt till stöld vid ett par tillfällen och hade slutat på SWB ett par veckor tidigare. Han greps någonstans mellan Stockholm-Nynäshamn, fick återigen en månads straffarbete som han hade fått sedan tidigare. Detta rån kom dock att hamna lite grann i skymundan eftersom det hände ett tågrån i Skåne i mars samma år då en posttjänsteman blev beskjuten med tre skott i huvudet. Han överlevde dock och kulorna fick vara kvar i huvudet tills han gick bort 1949, kulorna togs då ut ur hans huvud. De båda förövrarna fångades in och dömdes till livstids fängelse, men släpptes ut efter 18 år.

Källor:

Bernhardsson Carl-Olov (redaktör), "Brottets krönika I", Stockholm, 1960
https://sv.wikipedia.org/wiki/T%C3%A5gr%C3%A5n

Stickspåret till Svanå bruk

Det var en industribana i Västmanland som för trafik 1878 och i början drogs godstågen av oxar som det gjordes fram till 1912 då ett ånglok anskaffades. Det normalspåriga stickspåret trafikerades även av SWB (Stockholm-Bergslagernas järnvägar), nedlades 1928 och revs upp 1935.

Källor:

Järnvägsdata", 1999
Karlsson Lars-Olov, "Ånglok vid Sveriges industrier", 2015

Järnnvägen mellan Bristol och Bath

Great Western Railway hade 1840 byggt järnvägen från Paddington Station i London till Bristol via Bath. Ändå byggdes en annan linje från Bristols norra del till Bath 1864 som visade sig vara olönsamt. Efter några stängningsetapper så stängdes den sista delen 1972.

Källa: Julian Holland, "Exploring Britain´s lost railways", 2015