Det okända ångloket på Kramfors AB

 Såvitt vad man känner till så hade sågverket Kramfors AB ett ånglok med en okänt tillverkare i mitten på 1940-talet och när detta lok blev skrotat är det ingen som känner till. De uppgifter som Janis Priedits har i sina uppgifter om loket är följande;

1??? 1435 mm? B Kramfors AB (sågverk)skrotat

Det enda som är känt är att loket hade axelföljden B och hade två drivhjul. Enligt Kramfors kommuns hemsida så hade orten en vattensåg mellan 1744-1871 och sedan en sulfitfabrik som också hade en ångsåg. Loklistor över industrilok fanns förut på den nedlagda Industribaneföreningens hemsida och när dessa kommer upp igen återstår att se.

Källor:

Egen samling

https://www.kramfors.se/se--gora/kultur-och-upplevelser/kulturmiljoer-och-historiska-handelser/adalens-industriarv---sagverken.html

Industribanan på Sladdarön

 Sladdarön är en ö som ligger drygt 1 1/2 kilometer från Idön som hör till Gräsön och sträckan är mätt där vägen slutar. Själva Sladdarön är ingen stor ö och är 3,4 kvadratmeter stor, tillhör Gräsö socken. 

På 1860-talet upptäcktes det en järnfyndighet på ön och 1865 såldes marken till en engelsk gruvägare som började att bryta på ön. En järnväg med den troliga spårvidden 1435 mm (normalspår) anlades och det är diffusa uppgifter kring denna järnväg. Längden var dryga kilometern och man skeppade över rullande materiel, inget är känt om vilket lok det var. Men man misstänker att det var ett ånglok från tillverkaren Manning & Wardle som hörde hemma i Leeds eftersom sådana fraktades på alla konstiga vägar och i synnerhet under det aktuella decenniet. 

Det tog snabbt slut med järnbrytningen på ön och fann att själva berget bestod av gråberg. Efter ett år så övergavs  gruvan på Sladdarön och enligt uppgift så skrev Norrteljebladet den 26 januari 1872 en notis om gruvdriften på ön. Själva järnvägen hade kostat 30 000 riksdaler och järnvägshistorikern Erik Sundström besökte ön i juli 1970 och han fann att järnvägen hade bara blivit terrasserat, järnvägen hade då blivit utlagt över en sträcka på drygt 300 meter. Han tyckte då att tidningen hade överdrivit en del om själva driften och det är inte många uppgifter som hade kommit fram. Gruvan på Sladdarön förekom i gruvstatistiken endast under 1863-64  och totalt utmålades det fem gruvhål eller gruvor på den lilla ön, de fick namnen Sladdarö Nygruva, Sladdarö Gårdsgruva, Södergruvan, Strandgruvan och Badhusgruvan. Strax norr om Sladdarön ligger Tjärholmen och där anlades Kersholms gruva. 

En genomgång av Fornminnesregistret så finns det lämningar efter fiskeläge, hamnområde på västra sidan av ön, förtöjningsanordning och förtöjningsanläggning samt en vögbank vars väg hade tidigare haft en annan sträcka på ön.

Källor:

Fornminnesregistret 

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Sundberg Arne m fl, ”Malmer, industriella mineraler och bergarter i Uppsala län ”, Huskvarna, 2006

Sundström Erik, ”Ett besök på Sladdarö gruva”, Tidskriften Tåg, nr 4/1971

Wikipedia svenskspråkiga 

Det första loket från Ruston

 Lok som tillverkades av Ruston & Hornsby LTD förkortas med RH enligt Industribaneföreningen som jag är med i. Det första loket som tjänstgjorde på en industri i Sverige tillverkades 1943 med spårvidden 600 mm och tjänstgjorde bl a på Smöjens kalkbrott i Bohuslän mellan 1958-62, dessförrinnan i Upplands-Väsby.

 
Källa: http://www.johnbergman.se/ibf/skyddat/loklistor/rh.pdf

Stora Vörta tegelbruk

 Detta tegelbruk anlades utanför Nättraby som sin tur ligger cirka halvmilen väster om Karlskrona i Blekinge. Tegelbruket var känt sedan länge, men uppgifterna har varit mer eller mindre knapphändiga och allt började med att själva Stora Vörta gård anlades under 1700-talets första hälft. När tegeltillverkningen kom igång finns det ingen uppgift om och själva anläggningen brann ner under pingsten 1874. Den uppbrända anläggningen byggdes upp igen och grosshandlare med efternamnet Ruben var den som låg bakom det som byggdes upp igen under 1800-talets sista kvartal. Under våren 1890 tog släkten Mattelin över tegelbruket och de hade bruket tills den nedlades samt revs 1959. En bana med okänd spårvidd fanns på tegelbruket och det var också på drygt 300 meter långt. Det har antagligen funnits ett motorlok där och på 1800-talet användes en ångmaskin för malning av leran.

Källor:

Ericson Jan, ”Stora Vörta tegelbruk—-En tidigare okänd motorlokslokal”, Spårläget 1/2020

Fornminnesregistret 

Priedits Janis, ”Industribanor i Blekinge”, del 6, ÖSJ-Bladet 2/2009

McEwan-Prattloket

 Detta lok finns att beskåda på det lilla industribanemuseet i den lilla walesiska orten Talyllyn.

Kompletterande uppgifter till Ranå

 Enligt boken om värmländska industrijärnvägar så fanns det två lok på Ranå tegelbruk. Komplettering till denna artikel;

https://okandahandelser.blogspot.com/2020/04/motorloket-vid-rana-tegelbruk.html?m=0

John Bergman, tillverkningsnummer 144, år 1950, dieseldriven, Turner-motor från Wolverhampton (England) på 15 hästkrafter och lokets vidare öden är okända.

Loket från den österrikiska tillverkaren Puch-Werke tillverkades troligen på 1920-talet och var bensindriven och var i drift på Lemunda sandstensbrott i Östergötland fram till 1962 då det köptes av tegelbruket som låg i Ransäter och brann ner 1972. I början på 197-talet fanns den ännu kvar i halvskrotat skick. I Lemunda fanns det två kända lok från Puch-Werke och ett av dem såldes till Ranå, enligt boken om Östergötland skrotades loket 1924 omkring 1950 medan loket från 1927 avställdes 1960 och skrotades först tjugo år senare.

Källor:

Gyllenberg Bo, ”Industrilok i Östergötland”, 1987

Priedits Janis, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Banan under Karlskrona

 I Karlskrona finns numera rester efter en järnväg som gick från järnvägsstationen till ett numera plomberat ingång till ett bergsutrymme som ägdes av Örlogsverket. Linjen öppnades för trafik 1888 och den normalspåriga järnvägen blev 1,6 km långt, den var i trafik fram till 1990. Syftet var att transportera tunga transporter till de olika militära ändamålen i staden och under andra världskriget så öppnades flera tunnlar som numera är plomberade.

När Mellersta Blekinges järnväg hade öppnats till Karlskrona 1889 så lades en tredje skena i den ursprungliga järnvägen eftersom detta bolag hade spårvidden 1 067 mm (vanligt med denna spårvidd i dessa trakter på den tiden). Den smalspåriga delen av järnvägen trafikerades av ånglok från både Blekinge Kustbanors järnvägar och Mellersta Blekinge järnväg innan den tredje skenan togs bort omkring 1960, när de smalspåriga järnvägarna i Blekinge och sydöstra Småland breddades till normalspår. 

Järnvägen går igenom två tunnlar som totalt mäter 500 meter och en av dem går under Amiralitetskyrkans klockstapel. Denna järnväg flick smeknamnet Flottans Varvs järnväg och man antar att detta smeknamn är fortfarande aktuell, heller!!!

För själva transporterna för att frakta militär materiel i Karlskrona så användes även tunneln. Under treskensepoken användes tre motorlok varav två av dem tillverkades av AB Slipmateriel i Västervik (138/1940 och 249/1940) medan det tredje loket tillverkades av Jönköpings motorfabrik 1946 med nummer 107. På den normalspåriga spåret så har det även trafikerats av SJ egna lok. I början av 1970-talet kom det ett motorlok som hade tjänstgjort på en försvarsanläggning i Mellansverige som tillverkades av AB Slipmateriel 1928. Numera är samtliga lok skrotade förutom nr 138 som såldes till SJ 1946.

Källor:

Elgh Leif, ”Tunnelbanan i Karlskrona”, tidskriften Tåg, nr 7/2023

Högberg Leif o Jan Erik Olsson, ”Hemliga utflykter”, 2018

Priedits Janis, ”Industrilok i Blekinge”, del 6, ÖSJ-Bladet, nr 2/2009

Norrby tegelbruk

 Norrby tegelbruk i Mjölby var igång mellan 1870-1972 och bruket moderniserades 1900 och haft ett flertal ägare igenom åren. En bana med spårvidden 600 mm anlades på 1920-talet och blev successivt utbyggt till drygt 400 meter och i början drogs vagnarna av hästar. Banan nedlades 1972 med upprivning året efter och två motorlok är kända. Det ena loket tillverkades av Bergsbolaget någon gång under 1942 och köptes ifrån Karlskoga Tegelbruk omkring 1948, detta lok skrotades 1972. Det andra loket tillverkades av Orenstein & Koppels motorfabrik 1939 med tillverkningsnumret 10636b och tjänstgjorde innan dels på Timmergata Tegelbruk och dels Ringarum Tegelbruk (båda också i Östergötland) innan ankomsten dit. Loket var dieseldriven med en motor från fabriken på elva hästkrafter. Detta lok avställdes 1971 och skrotades två år senare.

Källa: Bo Gyllenberg, ”Industrilok i Östergötland” Taberg, 1987

Bältarbo Tegelbruk

 Detta tegelbruk ligger utanför Hedemora och Bältarboteglet har gamla anor för där handslogs teglet redan under under mitten av 1700-talet. Innan driften blev industrialiserigat 1904 så fanns det ett mindre tegelbruk på platsen. Bruket hade olika ägare under de första 30 åren och kördes bara som ett sommarbruk fram till 1939 då arbetarna jobbade på ett sågverk under vintern. Under andra världskriget så övertogs ett kolningsanläggning från Hedemora ångsåg och under kriget tillverkades ett tag bilkol på platsen. Familjen Sundh var ägare till bruket eller med på olika håll från mitten av 1920-talet och fram till konkursen 1992, då ett nytt aktiebolag bildades.

År 2000 utnämndes Bältarbo Tegelbruk till årets industriminne.

En drygt 200 meter lång järnväg med 600 mm spårvidd anlades 1924 mellan tegelbruket och lertaget. Tippvagnarna sköts då för hand och senare förlängdes järnvägen till en kilometer, lokdriften inleddes 1939 i samband med att tegelbruket började att köras året runt. Två motorlok är kända hos tegelbruket. Det första loket hade ackumationsdift eftersom det var svårt att få bensin under kriget och loket blev tillverkat på en lokal smedja eller verkstad. Ett motorlok som blev tillverkat hos Jenbache Werke i Österrike tjänstgjorde på banan under 1960-talets första kvartal och båda blev skrotade.

Källor:

Bruno Wilhelm, ”Tegelindustrin i Mälrprivinserna 1815-1950”, Uppsala, 1954

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrijärnvägar i Dalarna”, Kalmar, 2014

SJ enda lok med littera K11

 Oxelösund-Flen-Västmanlands järnväg erhöll sju sadeltanklok från Sharps & Stewart i Manchester medan byggnadstiden ännu var igång 1875. Denna ånglokstyp hade cylinderdiametern 381x460 mm, axelföljden C, tjänstevikt 29,7 ton och högsta tillåtna hastighet 75 km/h. Dessa aju lok såldes till Ystad-Eslövs järnväg 1902 och när Ystadsbanorna kom under SJ i början på 1940-talet så fanns bara ett lok kvar. Detta lok blev då tilldelat SJ-nummer 1555 och blev dock skrotar två år senare.

Källa: Ulf Diehl m fl, ”Normalspåriga ånglok vid Statens Järnvägar”, 1973

Loken på Kalkuddens tegelbruk

 I denna sammanställning av notiser beskrev själva den kortfattade byggnadshistorien kring Kalkuddens tegelbruk som inte låg långt ifrån Gripsholms slott utanför Strängnäs i Södermanland.

https://okandahandelser.blogspot.com/2010/06/bebyggelsehistoria.html?m=0

I denna notis kommer de båda loken beskrivas och källan är detsamma, ”Industrilok i Södermanland” från 1982. Spårvidden vid bruket var 600 mm och banan var drygt en kilometer som senare blev lite utbyggt. Den nedlades med bruket 1949 och revs upp.

***Det första loket tillverkades av Västerviks (Bjurströmsmotorer) 1927 och liksom många andra lok hade loket en motor från Fordson som var Fords fabrik i England (i Dagenham). Detta lok var bensindriven med en okänt antal hästkrafter och hade en enkel hytt, loket skrotades omkring 1950 vid Åkers Styckebruk inte långt därifrån.

***Det andra loket tillverkades av det tyska Deutz i Köln och hade vid ankomsten 700 mm spårvidd, loket var avsett att säljas till Afrika och blev tillverkat omkring 1939. Det var ett hydrauliskt-driven lok med en Deutz-motor på tolv hästkrafter och loket såldes 1949 till Norge, men var under brukets sista år uthyrt till Valla tegelbruk i Stallarholmen inte så långt ifrån Mariefred. 

Bilder från källan på de båda loken.

John Bergmansloket i Bastedalen

 Bastedalen i Närke ägdes av Ab Harge i Habo, fast tegelbruket låg i Närke och tillverkningen var igång mellan 1880-1973. Bruket hade ett motorlok som tillverkades av John Bergman i Eskilstuna och loket är från 1936 års tillverkning. Motorn var en bensindriven Fordmotor och kördes på brukets korta bana (200 m). Själva banan lades ner 1950 och loket såldes omkring tio år senare till en skrothandlare i trakten av Jönköping.

Källa: ”Industrilok i Närke”, 1980

F d SJ-ånglok vid Hissmofors

 Hissmofors bruk ligger inte så långt ifrån Krokom i Jämtland och år 1894 bildades aktiebolaget med samma namn. Man byggde ett kraftverk, en trämassefabrik som stod färdigt 1899 och ett sågverk som stod färdigt året efter. Hissmofors började att ägas av NCB sedan 1963 och spårvidden blev normalspårig precis som statsbyggande järnvägssträckor. 

Fem av sex ånglok som tjänstgjorde på Hissmofors hade förflutit i SJ förutom det första ångloket som hade gått på Kristianstad-Immeln järnväg med nr 2 Immeln. Detta ånglok tillverkades av Kristinehamn Mekaniska Verkstad med tillverkningsnummer 38/1885. Detta lok kom 1901 direkt från denna järnväg och slopades 1913 när man köpte ångloket som blev tillverkat av Nohab 1883 med tillverkningsnumret 165. Detta lok var ett sadeltankslok med axelfölden B1 och hos SJ fick det litteran P med numret 314. Priset  som var under 1913 var på 6 000 kronor och på Hissmofors gick loket till slopningen/skrotningen 1935. I början av 1910-talet hade Hissmofors tre ånglok och det andra loket kom 1903 också från SJ. Det var ett ånglok med axelföljden B1 och som blev tillverkat av Yorkshire Engine Co i Sheffield 1874 och tillhörde från början Hallsberg-Motala-Mjölby järnväg som nr 5 och när detta bolag blev den första enskilda järnväg som kom under SJ 1879 så fick det litteran Qt med numret 360. Detta lok skrotades 1927 och därefter var det tre ånglok som hade axelföljden C som tjänstgjorde på Hissmofors. 

Samma år som det äldsta loket skrotades så inköptes ett ånglok som tillverkades av Motala Verkstad 1903 med tillverkningsnumret 284 och det stod i Östersund när bruket köpte loket för 20 000 kronor 1927. Hos SJ hade det litteran Ke med SJ-nr 719 och var i tjänst under tolv år på bruket, slopades 1939 och skrotades omkring 1950.

Atlas 141 som tillverkades 1913 stod i Bräcke när detta lok såldes till Hissmofors för 6 500 kronor i januari 1935 och hos SJ hade det litteran Ke med numret 1163 och användes så sent som 1964, slopningsbeslutet togs dock 1958 och skrotningen ägde rum 1966 på en firma i Härnösand. Det sista loket tillverkades av Vagn och Maskinfabrik i Falun som nummer 180 under 1914. SJ byggde om detta lok till överhettning 1928 och litteran blev då bytt från Ke till Kh, hos SJ hade loket numret 1210 och köptes för 7 500 kr i februari 1939. Loket torrkokades 1946 och blev dock inte reparerat förrän 1950 i Falun. Loket avyttrades 1963 till en skrotfirma i Krylbo och som avslutning kan nämnas att Hissmofors hyrde in ytterligare två ånglok under drifttiden. Förutom de sex ångloken fanns även två diesellok och en sidobana finns ännu till Hissmofors från Krokom, trafikeras t o m och det finns även minst en film som färden visas från förarhytten.

Källor:

Diehl Ulf m fl, ”Normalspåriga ånglok hos Statens Järnvägar”, 1973

Ericson Jan, ”Industribanor i Jämtland och Härjedalen”, 2015

Karlsson Lars-Olov, ”Ånglok vid Sveriges industrier”, 2015

Mariesjö tegelbruk utanför Skövde

 Det var J A Frigell som anlade Mariesjö tegelbruk utanför Skövde mellan 1869-70 och övertogs senare av en annan ägare. Tegelbruket såldes 1918 till K Jonsson som ägde bruket fram till 1942 och året efter arrenderade K H Johansson som också moderniserade tegelbruket. Efter en ytterligare ägarbyte så lades det ner 1969 och sjäva byggnaderna låg kvar tills en brand förstörde byggnaderna 1982.

Bruket hade en drygt kilometer lång med spårvidden 600 mm och detta spår lades ner 1965, bruket hade två motorlok. Det första loket tillverkades med delar av en Ford-bil 1940 och loket såldes som skrot 1962. Det andra loket tillverkades av Jenbacher verke i Österrike 1960 och var av fabrikens största typ. Denna firma åladses sin typbeteckning på antalet hästkrafter som hade och i detta sammanhang var det 20. Loket såldes till Televerkets impregneringsverket i Hjältevad  i Småland 1969 där loket även blev renoverat. Tre år senare efter försäljningen av Jenbacherloket så lades impregneringsverket ner och det är okänt vad som hände med loket då.

Källor:

Freding Mats, ”Industrilok i Västergötland”, 1984

Priedits Janis, ”Industribanor i Småland”, del 24, ÖSJ-Bladet, 1/2002

Altappens såg- och valsverk

 Altappen ligger på ön Likskäret strax utanför Luleå och ön ligger också skärgården utanför staden, där även Luleälven har sitt utlopp. Ön går utifrån Luleå i från nordvästlig-sydostlig riktning och öns västra sida finns det ett område med lämningar efter en träindustriverksamhet. På ön fanns en gång i tiden sågverk, valsverk och ångmaskin. 

Året 1878 blev startskottet för träindustrin och Nordens nordligaste valsverk som grundades av The New Gellivari 

Company Limited. Sågverket bestod av sju ramar och var en s k ångsåg Själva valsverket drog igång 1878 och fyra år senare gick företaget som bildade industrin på Altappen i konkurs och verksamheten togs då över av helsvenska Gellivara AB. Under 1900-talets allra första år så inledde processen att alla sågverk i Norrbotten skulle ingå i en koncern. För Altappens del skedde det 1902 och koncernen fick namnet Nordiska Trävaror AB. 

Redan från starten 1872 fanns det en  drygt 600 meter lång högbana mellan sågverket och den stora brädgården. Efter koncernbildningrn blev järnvägen dubbelspårigt och samtidigt elektrifierades banan. Två kontaktledningslok användes och som tillverkades av den mekaniska avdelningen på Karlsborgs järnverk 1903. Mycket är dock okänt idag om loken 

Tidigt på morgonen den 3 juli 1908 kom den koleldade bogserbåten Stenborg för att hämta ett par pråmar vid brädgården. Gnistor från fartyget satte eld på brädgården och med den hårda vinden spreds sig elden till bostadskasernerna, det blev en storbrand på ön (inga personskador eller döda).

Källor:

Ericson Jan, ”Luleå-den sista bastionen, 2016

(Industribaneföreningens resa dit),

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Johnsson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Hallsbergstegel

 Ett tegelbruk i Hallsberg som hade egen bana och rullande materiel, anlades vid stationen på orten 1899 med tillverkning av fasadtegel. Under åren 1952-54 flyttade tegelbruket till Vissberga och bolaget ombildades till Hallsbergstegel 1954. 

En kort mellan tegelbruket och Hallsberg SJ revs vid okänd tidpunkt. En bana med spårvidden 600 mm anlades mellan bruket och övertaget vid Vissberga som var två kilometer långt, revs 1952 och efter flytten har inte järnväg använts.

Två motorlok är kända:

Ett motorlok som tillverkades av Bjurström (Västerviks slipmaterial) 1928 som ett av de första loken därifrån. Loket var bensindriven med en Fordsonmotor på 40 hästkrafter och skrotades vid en okänd tidpunkt. Det andra loket tillverkades av Edward Lundström mekaniska verkstad med tillverkningsnumret 180 med en Callummotor på 20 hästkrafter som också var bensindriven. Detta lok som vägde 2 650 kilo tillverkades 1946 i Limhamn och såldes till Fritz Milena AB i Örebro 1956. Loket såldes senare till tegelbruket i Fjugesta i samma landskap och fick en Volvomotor 1957 och skrotades 1966.

Källa: Industrilok i Närke, 1981

Tegelindustrin i Bockholmsätra

 I Bockholmsätra norr om Södertälje fanns ett tegelbruk som tillverkade murtegel och dräneringsrör samt drev ett lantbruk på platsen. Tegelbruket anlades i början av 1800-talet, år 1874 bildades Bockholm-Sätra AB och driften pågick fram till 1915 (rivning skedde under nästföljande år). Banan av okänd spårvidd fanns mellan lertaget och bruket, hästar användes som dragkraft och i slutet på drifttiden anskaffades troligen ett ånglok, men mycket är okänt om järnvägsdriften.

Källor:

”Industrilok i Södermanland”, 1982

Karlsson Lars-Olov, ”Ånglok vid Sveriges industrier”, 2015

Jenbachloket hos tre tegelbruk

 Ett motorlok som tillverkades av Jenbacher Werke i Österrike 1953 med numret 1165 var i tjänst hos tre tegelbruk i Sverige. Loket tjänstgjorde först på tegelbruket på Starfors säteri utanför Heby i Uppland. Fem år senare flyttades loket söderut till Slottsmöllan tegelbruk utanför Halmstad. Omkring 1960 såldes loket vidare till Simrishamn Nya Tegelbruk och var där fram till brukets nedläggning. Loket blev då uppställt vid en skola i Simrishamn och var där i några innan loket slutligen skrotades.

Källor:

Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Priedits Janis, ”Industrilok i Skåne, Kristianstads län, Hässleholm, 1998

Loket hos Gimo bruk

 Järnbruket i Gimo (Uppland) bekostade för att få ett eget stickspår från järnvägsstationen när Dannemora-Hargs järnväg (DHJ) öppnades för trafik 1876. Huvudspåret ledde fram till herrgården och 1,5 km långt, sedan fanns det även spår på själva bruket. I början användes hästar och sedan av DHJ egna ånglok. År 1934 anskaffades det motorlok från AB Slipmateriel i Västervik och motorn var dieseldriven från Bolinders i Eskilstuna på 75 hästkrafter. Trots dyrbar utrustning stod loket oanvänt i långa perioder innan loket såldes till DHJ tre år senare. Spåret tio herrgården revs 1959 och spåren på herrgårdsområdet 1963.

Källor:

Järnvägsdata 1999

 Mats Freding, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Blötberget under jord

 I Blötberget gruva i Dalarna användes det både tryckluftslok och sedan två olika uppsättningar av motorlok. Dels var det två lok som användes av Bergwerk AB Vulcanos och dels femton som användes av Stora Kopparbergs Bergslags AB. Det sistnämnda använde motorlok från Jenbacher Werke i Österrike och som tillverkades mellan 1948-72  De äldsta var tryckluftsloken som tillverkades av Atlas i Stockholm omkring 1920.

Källa: Mats Freding, ”Industrijärnvägar i Dalarna”, Kalmar, 2014