”Förstlingen”

”Förstlingen" var namnet på Sveriges första tillverkade ånglok som tillverkades av Munktells mekaniska verkstad 1853 med spårvidden 891 mm. Den nästan omgående till Nora-Ervalla järnväg och där detta lok dels ombyggdes till 1435 mm och dels användes till anläggandet av detta järnväg. Enligt Kullander skrotades Förstlingen 1872 och då tog ma till vara på vissa delar som en ramsida, en cylinder samt två hjul. En modell som finns på Sveriges järnvägsmuseum i Gävle tillverkades 1922 av Statens järnvägars avdelning i Örebro. Förstlingen hade en  längd på 5,1 m, tjänstevikt 5,6 ton, dragkraft 0,6 yon och största tillåtna hastighet på 15 km/h.

Källor.
Kullander Björn, "Sveriges järnvägars historia", 1994
Sjöö Robert m fl, "Tåg i tiondel", Sandviken, 2000
"Tidsmaskinen-En guide genom Sveriges järnvägsmuseum", 1998

(Tidigare publicerat)

”

Kvicksunds okända motorlok

 Tegelbruket i Kvicksund i Södermanland har det funnit två motorlok med okänd tillverkare och själva bruket var igång mellan 1934-67, men hade anor från 1815. Det var under 1934 som aktiebolaget Kvicksunds Tegelbruk bildades med säte i Eskilstuna. Banan som hade spårvidden 600 mm och gick mellan bruket-lertaget, blev totalt 1,2 mm långt. Banan trafikerades i början av hästar som drog vagnarna och nedlades 1957 med upprivning som följd!! Bruket hade två tvåaxliga motorlok av okänd tillverkare, det ena loket är inte mycket känt förutom att det är skrotat och det andra loket vet man att det hade en Volvomotor, var grönmålat, var utrustat för gengasdrift och blev skrotat omkring 1957.

Källa: ”Industrilok i Södermanland”, 1982

Det okända ångloket på Kramfors AB

 Såvitt vad man känner till så hade sågverket Kramfors AB ett ånglok med en okänt tillverkare i mitten på 1940-talet och när detta lok blev skrotat är det ingen som känner till. De uppgifter som Janis Priedits har i sina uppgifter om loket är följande;

1??? 1435 mm? B Kramfors AB (sågverk)skrotat

Det enda som är känt är att loket hade axelföljden B och hade två drivhjul. Enligt Kramfors kommuns hemsida så hade orten en vattensåg mellan 1744-1871 och sedan en sulfitfabrik som också hade en ångsåg. Loklistor över industrilok fanns förut på den nedlagda Industribaneföreningens hemsida och när dessa kommer upp igen återstår att se.

Källor:

Egen samling

https://www.kramfors.se/se--gora/kultur-och-upplevelser/kulturmiljoer-och-historiska-handelser/adalens-industriarv---sagverken.html

Altappens såg- och valsverk

 Altappen ligger på ön Likskäret strax utanför Luleå och ön ligger också skärgården utanför staden, där även Luleälven har sitt utlopp. Ön går utifrån Luleå i från nordvästlig-sydostlig riktning och öns västra sida finns det ett område med lämningar efter en träindustriverksamhet. På ön fanns en gång i tiden sågverk, valsverk och ångmaskin. 

Året 1878 blev startskottet för träindustrin och Nordens nordligaste valsverk som grundades av The New Gellivari 

Company Limited. Sågverket bestod av sju ramar och var en s k ångsåg Själva valsverket drog igång 1878 och fyra år senare gick företaget som bildade industrin på Altappen i konkurs och verksamheten togs då över av helsvenska Gellivara AB. Under 1900-talets allra första år så inledde processen att alla sågverk i Norrbotten skulle ingå i en koncern. För Altappens del skedde det 1902 och koncernen fick namnet Nordiska Trävaror AB. 

Redan från starten 1872 fanns det en  drygt 600 meter lång högbana mellan sågverket och den stora brädgården. Efter koncernbildningrn blev järnvägen dubbelspårigt och samtidigt elektrifierades banan. Två kontaktledningslok användes och som tillverkades av den mekaniska avdelningen på Karlsborgs järnverk 1903. Mycket är dock okänt idag om loken 

Tidigt på morgonen den 3 juli 1908 kom den koleldade bogserbåten Stenborg för att hämta ett par pråmar vid brädgården. Gnistor från fartyget satte eld på brädgården och med den hårda vinden spreds sig elden till bostadskasernerna, det blev en storbrand på ön (inga personskador eller döda).

Källor:

Ericson Jan, ”Luleå-den sista bastionen, 2016

(Industribaneföreningens resa dit),

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Johnsson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Antalet lok i Nykroppa i Värmland

 På Nykroppa järnverk i Värmland fanns det tre olika spårvidder för transporter på järnväg. Vilka det var 600, 891 och 1435 mm, det smalaste var i trafik till 1971 och användes för interna transporter. På denna spårvidd fanns det nio motorlok och sex av dem var av svensk tillverkning. På 891 mm var det också av interna transporter med så av olika järnvaror och denna spårvidd användes också fram till nedläggningen 1971 och därefter började man att riva vissa delar av det interna spårnätet allteftersom. På denna spårvidd användes åtta lok varav hälften var av svensk tillverkning. Stickspåret till järnbruket anlades cirka 600 meter söder om stationen och detta spår användes fram till nedläggningen 1971 och där användes det av tre motorlok varav två var av svensk tillverkning.

Källor: 

Priedits Janis, "Industribanor i Värmland", 2020

"Värmländska industribanor", försvunnen hemsida

Ett OK-lok i Högsby

År 1938 tillverkades ett dieseldriven motorlok av den tyska firman Orenstein & Koppel i Berlin som hade en motor på elva hästkrafter som också tillverkades av firman. Det var tillverkarens typ RL1a som var en ganska vanlig loktyp av O & K i Sverige. Loket hade spårvidden 600 mm och först till AB Berga Tegelbruk, under 1964 blev loket överflyttat till det närbelägna Högsby Tegelbruk (båda i Småland). Före 1970 skrotades detta lok efter drygt 30 års användning på två tegelbruk i Småland.

Källor:

Fjeld Ulf, "Svenska industrimotorlok", 1974
Orenstein & Koppel motorlok, Industribaneföreningen

Sveriges första överhettarlok

År 1905 anskaffade Bergslagarnas järnvägar (BJ) ett ånglok som fick en överhettare och som tog död på ångpannor när det gällde ånglok. Loket fick littera C med bolagets nummer 52 och byggdes av Nohab i Trollhättan och det var en maskindirektör som kom på att testa denna nymodighet som föll väl ut. En överhettare installerades på loket som ännu finns kvar som museilok.

Källor:

"Bevarandeplan för järnvägsfordon", Gävle, 2004
Diehl Ulf m fl, "Normalspåriga ånglok vid Statens Järnvägar", 1973

Motorlok från Kalmar Maskin & Gjuteri

Det är fyra motorlok som är kända från denna tillverkare vars fullständiga namn är Kalmar Maskin & Gjuteri AB. Syftet var att förse de industrier som hade en egen järnväg med eventuellt rullande materiel och de tre första som tillverkades var försedda för självgående lyftkranar, de var avsedda för att växla i stocklager. Ett fordon tillverkades 1904 och de återstående loken tillverkades under ett okänt år. De som tillverkades 1904 användes av fanérfabriken Bohman & Johansson i Blomstermåla med spårvidden 891 mm. Det motorlok som tillverkades 1904 avställdes omkring 1965 och man känner till att samtliga lok som användes i Blomstermåla skrotades under ett okänt år. Det fjärde motorloket tillverkades 1930 med spårvidden 600 mm och det var avsedd för Nygärde tegelbruk utanför Kalmar. Det var ett bensindrivet motorlok med en Volvomotor på 40 hästkrafter och som såldes vidare till Slottsmöllans tegelbruk i Halmstad, vars vidare öden är okända. Motorloket som betjänade tegelbruken hade en gengasaggregat under andra världskriget. Nygärde tegelbruk lades ner efter en brand den 7 februari 1953 vars utrustning gick på försäljning under de nästkommande åren. Slottsmöllans tegelbruk lades ner 1960 och möjligvis såldes loket vidare.

Källor:

Freding Mats, "Nygärde bruk och dess torv- och lerbanor", tidskriften Tåg 1/75
Priedits Janis, "Små tillverkare med färre än fyra lok" (loklista), 2010
Spårläget nr 1/2008

**Loklistor över industrilok finns på industribanor.se

På en okänd bana i Höörtrakten

Hos firman Ola Svensson i Höör tillverkades ett motorlok en gång i tiden som antagligen tjänstgjorde på en torvmosse i denna trakt.

Källa: Janis Priedits, "Industrilok i Skåne---både Malmöhus o Kristianstad", 1990-talet.

Några motorlok från Jönköping

Från AB Jönköpings motorfabrik eller Juneloken dom de kallades för tillverkades i 35 exemplar mellan 1917-46 inklusive två lok som man inte vet när dessa tillverkades. De flesta lok tjänade under tjänstgöringstiden på någon industri någonstans i Sverige. I denna notis kommer jag att gå igenom några av loken.
Det första loket tillverkades 1917 med katalysatordrift (eldriven) på femton hästkrafter och loket hade spårvidden 600 mm. De första fyra loken tjänstgjorde på torvindustrier i södra Sverige och samtliga skrotades åtminstone före andra världskriget. Runt 1918 tillverkade ett lok med en motor av den egna verkstaden 20 hästkrafter som först tjänstgjorde på AB Svenska skfferverken i Lanna (Närke) och köptes 1922 av AB A Heyman i Vårgårda för att tjänstgöra på Floda egendom vid sjön Uspen. Det var söder om Floda utanför Göteborg och loket var inblandat i ett antal indicidenter. Tre år senare togs loket tillbaka till Heyman i Vårgårda som skrotade loket 1932.
Sex lok som tillverkades mellan 1943-45 var i tjänst hos Svenska skifferolje AB i Kinnekleva (Västergötland) under en kort tidsperiod och nästan försvann eller rättare sagt försvann ur bolagets inventering, samtliga hade Pentamotorer på 70 hästkrafter. Ett av loken såldes till iallafall till Boxholms AB i Östergötland där loket blev skrotat 1960.
Tillverkaren satte inte tillverkningsnumret i början och det skulle dröja några år innan detta hände. Det var f ö ett av de loken som skickades till Kinnekleva som hade nummer och de första med sådana nummer tillverkades 1943 med numren 101-106.
Ett motorlok med tillverkningsnummer 111 från 1947 var dieseldriven med en motor från tillverkaren med 16 hästkrafter och som tjänstgjorde på Storfors järnverk fram till skrotningen någon gång under 1970-talet. Därefter kom två dieseldrivna normalspåriga lok med 48 och respektive 64 hästkrafter. Det sistnämnda tillverkades 1949 med tillv-nummer 113 och tjänstgjorde på Björneborgs järnverk i Värmlandoch blev ombyggt med Volvomotor 1975., kom över till Karlskoga järnverk 1981 och skrotades två år senare. Det andra loket tillverkades året innan och tjänstgjorde på Munksjö AB fram till skrotningen 1965. Ett lok med okänt tillverkningsår var först hos en okänd ägare för att sedan köra för Åkers styckebruk (Södermanland) mellan 1945-50 (skrotades omkring 1963).

Källor:

Freding Mats;
"Skogsbanan i Floda", i Svenska småbanor, Östervåla, 1979
"Industrilok i Västergötland", Jönköping, 1984
Gyllenberg Bo, "Industrilok i Östergötland", Taberg, 1987
"Industrilok i Södermanland", 1982
"Industrilok i Närke", 1983
Priedits Janis;
"Industrilok i Skåne (Kristianstads län), Hässleholm, 1998
"Jönköpings motorfabrik AB" (loklista), januari 2002

Industrilok, småbanor och ett stycke industrihistoria

Den första anblicken på ordet låter det som att det är ett lok som bara tjänstgör åt industrierna. Fast förr i tiden hade en del industrier sina egna lok som kan indelas i följande kategorier.

1. Uttjänta lok från Statens järnvägar eller från någon av de enskilda järnvägarna.
2. Lok som byggdes för en viss typ av industri.
3. Rena hemmabyggen
4. Övriga som inte går att specifiera i någon av de ovanstående kategorierna.

Denna artikel bygger på det material som jag samlade in under 1990-talet.
En del banor anlades på de järnbruk som grundades under 1500-talet och fram till början av 1700-talet. När Sverige började att industrialiseras fr o m mitten av 1800-talet och samtidigt började det svenska järnvägsnätet att byggas ut så ökade också efterfrågan på olika produkter. Dessa lade gemensamt ut grunden till anläggandet av mindre järnvägar vid olika industrier som gick under definitionen småbanor, oftast var de mindre än en kilometer eller så var dessa längre och ett fåtal kom över en mil utan bispår. De första banorna som anlades drogs av hästar och det var i synnerhet i Värmland fr o m 1840-talet och fram till när de första loken kom drygt fem-tio år senare. De småbanor som först anlades i detta landskap var då de första i landet och under resterande av 1800-talet samt under den andra halvan av 1900-talet ökade antalet småbanor snabbt.
För att sammanfatta det hela, så började de flesta industrier som skaffade sina egna lok att göra det under 1800-talets sista decennier. Denna utveckling var i uppgång fram till mitten av 1900-talet när lastbilarna tog över driften. Banorna som loken tjänstgjorde på var alltifrån hundra meter till ett par mil långa. Den längsta banan i Sverige var antagligen Aspa bruk i sydligaste Närke som var drygt 25 kilometer långt med spårvidden 600 mm. Spårvidderna var olika, dessa var bl a 500, 600, 750, 850, 891, 1435 och 1700 mm, men det fanns också andra spårvidder som inte alls var lika vanliga. Dragkraften var till i början som redan har blivit sagt var hästkraften eller vagnarna blev dragna av människor, därefter kom ånglok, motorlok, ackumulatorlok och ibland även hydrauliska lok. Industribanor eller småbanor var oftast utspridda över hela riket, vissa var kortlivade, några var igång under många år och andra blev också uppköpta av någon annan industri. Det är svårt att välja ut ett speciell lok för att beskriva det närmare. Jag utgår istället ifrån vissa tillverkare för att beskriva olika märken mer i större huvuddrag.
GNA(G Nyckel Smides & Mekanisk verkstad i Almunge i Uppland, tillverkade endast ett motorlok som tjänstgjorde på Länna bruk under ett år. Loket tillverkades 1950 och drevs av en dieselmotor på femtio hästkrafter, loket skrotades redan innan 1960(spårvidd 891 mm).
ASEA i Västerås tillverkade de första loken redan under 1890-talet och det var oftast s k katalysatorlok i olika storlekar, oftast hade dessa lok som tjänstgjorde på olika småbanor en spårvidd på 600 mm, ibland 750 mm samt enstaka på 1000 mm. Det sista kända loket som tjänstgjorde på Zinkgruvan i Närke tillverkades 1977 för spårvidden 750 mm.
ASJ(Falun) började att tillverka de första loken under mitten av 1900-talet och dessa lok hade motorer från olika tillverkare som exempelvis Scania(Södertälje), Volvo och Asea, spårvidder 891 och 1435 mm. De första loken som tillverkades av denna firma kom till kraftverket Hjälla utanför Långsele.
BB(Bergsbolaget, Lindesberg) är möjligen den vanligaste loktypen från svenska tillverkare som har tjänsgjort på olika småbanor. Dessa lok tillverkades mestadels till spårvidderna 600 och 750 mm. Det äldsta kända loket är ett lok från 1949 och var ett dieseldrivet motorlok på åtta hästkrafter.
JB(John Bergman AB, Motala) tillverkade mest för spårvidden 600 mm, men också sporadiskt med andra spårvidder. Sju lok finns det inga uppgifter om när dessa tillverkades, ett av dessa skrotades 1935 och det äldsta kända loket tillverkades cirka 1930 och tjänstgjorde med spårvidden 600 mm för Karlshult(skrotat redan under 1940-talet).
JMV(Jung, Jönköping) hade ett 30-tal lok på olika småbanor i huvudsak i Västergötland och Småland. De första loken kom 1917 och sista 1948, tillverkades för 600 mm samt vissa andra spårvidder.
KHD("Deutz, Köln) tillverkade de första loken redan under 1910-talet som tjänstgjorde för att frakta förnödenheter till de olika tyska förbanden under det första världskriget. Fem lok från 1917 som hade används under slutskedet av kriget tjänstgjorde under några år i frihamnen i Stockholm på spårvidden 600 mm innan dessa såldes vidare under mitten av 1920-talet. Dessa lok kom även i fortsättningen till Sverige och de två sista loken kom via Dortmund för att tjänstgöra på en industri i Halmstad.
OK(Orenstein & Koppel) är mestadels känd för sina små ånglok som tjänstgjorde liksom KHD-loken bakom tyskarnas linjer under första världskriget på ett mobilt järnvägsnät av decauvillespår. Ångloken tillverkades i Berlin-Drewitz och motorloken i Nordhausen. De första ångloken kom över till Sverige innan första världskrigets slut när rullande materien och spår blev överflödiga. Det är ett märke som det går att skriva en del om och det fanns en del OK-lok i Sverige under 1900-talet när denna tidsepok begav sig. Ångloken tillverkades mestadels för spårvidden 600 mm medan motorloken tillverkades för 600, 750 och 760 mm.
Simplex(Bedford, England) tillverkades mellan 1940-66 i cirka 40-tal exemplar på spårvidderna 600, 643, 750 och 891 mm.
Vk(Västervik) tillverkade en mängd spårvidder som nådde upp till normalspår och dessa hamnade på olika industrier runtom i Sverige samt i Finland. SJ köpte också några av dessa lok som dessutom tjänade som industrilok och ett exempel på detta är det lok med tillverkningsnumret 122(år 1932) som fick littera Zp142 av SJ(tjänstgjorde på de EJ-banor som ännu inte blivit "under staten" och som då var oelektrifierade, SJ övertog dessa banor under 1940-talet). Det nämnda loket kom till Kvillsfors 1960 och finns sedan som museilok på Anten-Gräfsnäs järnväg sedan 1966.
WA(Warrant, Vara) tillverkade motorlok i huvudsak för spårvidden 600 mm och endast ett lok för spårvidden 750 mm är känd. Detta lok hade först en Warrantmotor på tolv hästkrafter som sedan bytte till en Fordson-motor på 32 hästkrafter, loket tillverkades 1913 och skrotades under mitten av 1950-talet. Loket tjänstgjordehela tiden på kalkindustribanan i Båstad i Skåne. De första loken tillverkades redan 1907 och det sista 1936, dess blomstringstid var fram till slutet av 1910-talet. Ett Warrantlok tjänstgjorde på Gubbo torvindustri som längs med bibanan till Lövstabruk(som ej nådde ända fram heller) från Dannemora-Hargs järnväg.
Övrigt: Det har också förekommit andra tillverkare som exempelvis Austro-Dalmier(AD) i Wien, AEG(tysk förkortning) i Berlin, Bolinders Mekaniska Verkstad i Stockholm, Kockum i Malmö och Sala Maskinfabrik.
Ånglok har också förekommit på olika platser i Sverige och då skall man inte heller glömma bort NOHAB(Nordkvist & Holm) i Trollhättan som tillverkade massor med ånglok för SJ och EJ-banorna, vissa av denna tillverkare hamnade vid ett senare tillfälle på någon av de småbanor som fanns då. Ett exempelv på ett sådant lok som har tjänat dels under en lång tid och dels på olika platser i landet. Detta ånglok tillverkades av NOHAB 1897 med tillverkningsnumret 464 med axelföljden 2B som först levererades till Kalmar-Berga järnvägdär det fick numret 5(891 mm). Via Mönsterås järnväg kom loket till Stockholm-Roslagens järnväg 1918 och fick där numret 35, loket hyrdes sedan in av järnbruket i Dannemora. Efter det var loket avställt, fanns i Kalmar vid slutet av 1960-talet och hamnade så småningom hos museibanan Anten-Gräfsnäs järnväg i Västergötland.
Den redan nämnda tillverkaren Orensteinn & Koppel skickade för övrigt sitt sisttillverkade ånglok till Sverige och detta lok hade tillv-nr 13223, levererades till Hällekis i Västergötland och skrotades 1954.
Källor
Freding Mats

• Industrilok i Västergötland 1984
• Industrilok i Bohuslän o Dalsland 1985
• Industrilok i Uppland 1991

Gyllenberg Bo, "Industrilok i Östergötland, 1987
Loklista över motorloken i Sverige; http://medlem.spray.se/ngj/
Priedrits Janis

• Industrilok i Malmöhus län 1995
• Industrilok i Kristianstads län 1998

Welander Lennart m fl, "Skogen tar tåget", 1992
Försvunna hemsidor(båda av Peter Löf)
Förteckning över industrilok tillverkade av ASJ i Falun
Industrilok i Värmland