Militära banor i Strängnäs

”Industribaneprofilen” och den numera avlidne Bo Gyllenberg gjorde sin värnplikt på I 10 i Strängnäs 1959-60 utan att forska någonting om banorna som en gång i tiden fanns på regementet i Strängnäs. Fast intresset för industrijärnvägar med eller utan lokdrift fanns hos honom redan då. Den hela startade 1916 och då inleddes arbetet med att anlägga regementet av Granit & Beton. Året efter anlades en brygga vid Mälaren för lossning av byggnadsmaterial och en rälsbana anlades från bryggan upp till blivande kanslihuset och p g a lutningen på tolv meter så användes en elmotor för att dra upp vagnarna. När allt var klart 1920 började den rullande materien att avyttras varteftersom och allt var klart 1923. Då hade räls och vagnar blivit överförda till Kasernbyggnadsnnämndens byggnad av ammunitionsförråd i Marieberg, tillbyggnad till hospitalet i Västervik och till Södrrmanlandsregemente.

Källa: SmB-Bladet 3/1994

Om värnplikten

 Från Uppsala Nya Tidning den 12 juli 1913 kan läsa lite grann om värnplikten och hur många av de 45 223 sökande som kom in militärer, alltså hur många som klarade av mönstringen.

Olika kalibrar

 En överskådligt genomgång av ämnet finns i Tidningen Vapen nr 6/1994 och f ö det första året som tidskriften gavs ut. I artikeln finns det en förteckning på 33 olika kalibrar som används eller har använts. En kaliber som inte finns med i denna lista .36 som användes i Colt Navy från 1851. Den var lättare än den version som kom ut två år tidigare nämligen Colt Dragoon som hade kalibern .44. Colt Navy vägde 1,1 kg och blev således drygt 800 gram lättare än sin föregångare. Denna revolver användes inom flottan hos olika arméer och den blev presenterat på världsutställningen i London 1851 med syfte att främja den europeiska vapenmarknaden. Tyskarna Georg Luger (1849-1923) och Hugo Borchardt (1844-1924) utvecklade 1898 kalibern 7,65x21 mm Parabellium som också var känt som .30 Luger och 7.65 mm Luger. Denna kaliber användes förutom den tyska armén även av portugiser, brassar, amerikaner och finländare. Den kalibern användes fram till 1949 då exempelvis den schweiziska armén tog SIG P200 som den senaste nämnda kalibern kunde användas till. En berömd kaliber är .30-06 som angavs i tum och blev populär bland jägare i början på 1900-talet. Denna kaliber lanserades 1906 och den gav också eko inom det militära försvaret då t ex det amerikanska armégeväret Springfield ändrades till denna kaliber. Det var någonting kort om ett par kalibrar som eller har använts. Listan kan göras långt och det går att botanisera själv i olika kalibrars värld på t ex den engelskspråkiga Wikipedia.

Källorna till denna artikel är förutom den redan nämnda även Chris McNabs bok om skjutvapen och artikeln om 6,5x55 i Tidningen Vapen nr 7/1997.

Tjeckoslovakisk stridsvagn

 En av de lyckosamma stridsvagnstypen i Tjeckoslovakien var stridsvagnen med beteckningen LT-38 och som kanske var stötestenen i tjeckiskt vapenindustrin under 1930-talet. Bygget av denna stridsvagnstyp hade påbörjats inom Pragområdet 1933 och exporterades till handfull länder som t ex Peru och Sverige. I samband med Nazi-Tysklands annektering av landet så upphörde tillverkningen av denna stridsvagnsmodell.

Källor:

”Militärhistorien, svensk version 2013

White B T, ”Tanks and other Armoured vechicles during World War II”, London, 1983

Fornminnen på Söderarm

 Själva fyrplatsen ligger på ön Storskärs och där finns det rester efter kompassros, ristning med ”Nils Sund 1756-60” och på den södra delen av ön så finns en annan rustning över årtalet 1772 och strax söder om denna finns en järnring som man förtöjde båtar med, denna järnring mäter 0,43 m i diameter. Fartygen var antagligen förtöjda i sundet mellan Torskär och Tyvskär, avståndet mellan dessa öar är drygt ett 80-tal meter. På den andra ön finns det tre fornlämningar som samtliga vetter mot den andra ön, alla är ristningar. Gemensamt för de båda öarna är att de har varit militära anläggningar med kanoner. 

Källor:

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

https://www.soderarm.com/content/uploads/kustartilleriets-anl-pa-soderarm-andreas-wahlund.pdf

Voisin 8

 Det franska flygvapnets första nattliga bombplan lanserades 1916 som i början var resultatet medelmåttiga beroende på att motortillberkaren Peugeot inte var så bra. När motorn blev ersatt av Renaults V-12 med 300 hästkrafter blev planet avsevärt mycket bättre. Voisin 8 kunde köras i 132 km/h och blev den typiska maxfarten för flygplan som användes under första världskriget.

Källa: Militärhistorien (svensk version), 2013

En kort alternativ vapenhistoria

 I början av 1800-talet använde britterna en salvbössa som kallades för ”Nock Gun” efter tillverkaren Henry Nock och var ett sjupipigt vapen som också var otymplig p g a den kraftiga rekylen som uppstod när alla pipor avlossades samtidigt. Detta vapen var väl anpassat till när man skulle äntra fiendens fartyg och kom väl i användning vid sjöslaget vid Trafalgar 1805 och de tidiga krigen mot Napoleons armé. Enligt uppgift var ca 500 Nock Guns som kom till användning på den tiden och några tekniska data om detta vapen; piplängd 52 cm, kaliber .39, vikt 4,1 kg, datering 1795 och ursprungsland England. Ca 50 år tidigare som Nock Gun lanserades kom en svensk 20-pundig mörsare till användning och vikten var på dryga fyra ton. Denna mörsare placerades i närheten av fören på de fartyg som blev installerade på och syftet var att beskjuta befästningar på land.

Det finns artikel om Bakergeväret på denna sida som skrevs för ett tiotal år sedan och som den brittiska armén använde sig av samt blev en del av deras standardutrustning under 1800-talets första kvartal. Själva geväret vägde 4.1 kg och sedan tillkom det även en träklubba som man använde för att få ner kulan i själva loppet. Den delades ut i samband med geväret i början av Bakergevärets era och som senare visades vara onödigt eftersom det gick med handkraft att få ner kulan i skjutbart skick.

Uppfinningen av knallhatten omkring 1820 gjorde att även skjutvapnen säkrare, pålitligare och lättare att hantera. Under 1800-talets mitt lanserades det amerikanska Springfield två slaglåsgevär, dels var det m/1855 med kalibern 14,7MM som kom 1855 och dels m/1863 med kalibern .58 som kom ut åtta år senare. Det förstnämnda geväret var det  första amerikanska slaglåsgeväret som kom ut på marknaden och som kuriosa kan nämnas att samma tillverkare kom ut med det s k kallade Mississippi-geväret i början på 1840-talet som också var räfflat. 

Avslutning lite grann om kaliber som egentligen skrevs om omkring 2007/08 då bloggen var nylanserat och senare togs bort i samband med den stora utrensningen omkring 2011 som senare publicerades i sammanställning av artiklar något år senare. I Vapentidningen nr 6/1994 finns det en sammanställning över 33 olika kalibrar från olika år i varken kronologisk eller tematisk ordning. 

Förklaring från Nordisk familjebok från 1951; Kaliber (fr. calibre), diametern till etteldvapens lopp, mätt — vid räfflade vapen — mellan bommarna. Då k. i huvudsak bestämmer eldvapnets egenskaper, brukar den ingå i vapnets officiella namn, t. ex. 7,5 cm kanon, 6,5 mm gevär o. s. v. Fordom nyttjades i st. f. kaliber vikten av den till loppet passande rundkulan av järn, t. ex. 

12-pundig (12 U) kanon.

Det finns långt flera kalibrar som står nämnda i Vapentidningen och en sökning på den militära wikin på engelska ger omkring 13 000 träffar. I England har man även använt namnet bore och ett sådant exempel 38 bore som användes i England under 1800-talet och det var ett räfflat framladdningsvapen och t ex en revolver så är det 38 rundkulor av bly på pundet som passade till vapnet.

Källor:

Bruner Pelle, ”Kaliber-finns det?, Vapentidningen 6/1994

Chuckhawks.com

”Encyklopedia of war machines”, 1984

Ford Roger m fl, ”Den stora boken om vapen”, 2010

https://military-history.fandom.com/wiki/Main_Page

Militärhistorien, svensk version, 2013

Nordens familjebok 1951, Runeberg.com

Banan under Karlskrona

 I Karlskrona finns numera rester efter en järnväg som gick från järnvägsstationen till ett numera plomberat ingång till ett bergsutrymme som ägdes av Örlogsverket. Linjen öppnades för trafik 1888 och den normalspåriga järnvägen blev 1,6 km långt, den var i trafik fram till 1990. Syftet var att transportera tunga transporter till de olika militära ändamålen i staden och under andra världskriget så öppnades flera tunnlar som numera är plomberade.

När Mellersta Blekinges järnväg hade öppnats till Karlskrona 1889 så lades en tredje skena i den ursprungliga järnvägen eftersom detta bolag hade spårvidden 1 067 mm (vanligt med denna spårvidd i dessa trakter på den tiden). Den smalspåriga delen av järnvägen trafikerades av ånglok från både Blekinge Kustbanors järnvägar och Mellersta Blekinge järnväg innan den tredje skenan togs bort omkring 1960, när de smalspåriga järnvägarna i Blekinge och sydöstra Småland breddades till normalspår. 

Järnvägen går igenom två tunnlar som totalt mäter 500 meter och en av dem går under Amiralitetskyrkans klockstapel. Denna järnväg flick smeknamnet Flottans Varvs järnväg och man antar att detta smeknamn är fortfarande aktuell, heller!!!

För själva transporterna för att frakta militär materiel i Karlskrona så användes även tunneln. Under treskensepoken användes tre motorlok varav två av dem tillverkades av AB Slipmateriel i Västervik (138/1940 och 249/1940) medan det tredje loket tillverkades av Jönköpings motorfabrik 1946 med nummer 107. På den normalspåriga spåret så har det även trafikerats av SJ egna lok. I början av 1970-talet kom det ett motorlok som hade tjänstgjort på en försvarsanläggning i Mellansverige som tillverkades av AB Slipmateriel 1928. Numera är samtliga lok skrotade förutom nr 138 som såldes till SJ 1946.

Källor:

Elgh Leif, ”Tunnelbanan i Karlskrona”, tidskriften Tåg, nr 7/2023

Högberg Leif o Jan Erik Olsson, ”Hemliga utflykter”, 2018

Priedits Janis, ”Industrilok i Blekinge”, del 6, ÖSJ-Bladet, nr 2/2009

Örlogsflottans bestånd 1939

 Sveriges örlogsflotta hade 1939 sju pansarskepp, två kryssare, 1 minfartyg, 17 jagare, 16 jagare, 6 minsvepare, 26 vedettbåtar och 4 specialfartyg. Den totala siffran var då 76 fartyg varav endast 27 ansåg vara moderna. 

Källa: Mats Persson, ”Sjöfart och sjöförsvar”, Militärhistoriskt tidskrift, 1990

Krockade i Landsortsgraven

 Ubåten Svärdfisken som byggdes av Kockums i Malmö 1940 och var den andra ubåten med detta namn. År 1955 kolliderade den med ett undervattensberg i Landsortsgraven söder om Nynäshamn och fick ligga i tre veckor på varv. Det var också det tredje tillbudet som denna ubåt råkade ut för. Tre år tidigare råkade den ut för en brand i ett batterirum som hade orsakat av en kortslutning.

Källa: "Det svenska ubåtsvapnet 1904-2004, Karlskrona, 2004

Butterfields solur

Engelsmannen Michael Butterfield (1635-1724) var verksam i Paris och under 1600-talets senare del så utvecklade han ett solur med inbyggt kompass. Detta solur utnyttjades militärt och bestod av glas samt silver, soluret var också bärbar.

Källa: "Militärhistorien" (svensk version), 2013

För dyrt för brittiska armén

Sir Joseph Whitworth var mera känd för sina skruvgängor och han försökte också inom vapenindustrin. Han konstruerade ett gevär för ett tänkbart alternativ till Enfield Pattern 1859 med kaliber 0,45 tum, med slaglås, vikt 3,4 kg och totallängd på 1 245 mm. En nackdel för detta gevär var att loppet blev snabbt igensotat. Däremot var detta gevär träffsäkert på fyra kilometer avstånd och egentligen ett bra alternativ för arméer på den tiden. Kruxet var att Whitworths gevär var fyra gånger dyrare än ett Enfieldsgevär och detta gevär antogs aldrig av den engelska armén.

Källor:

Ford Roger m fl, "Den stora boken om vapen", 2010
McNab Chris, "Skjutvapen", 2011

Inkvartering av ryska trupper

År 1743 kom ryska trupper till Sverige för att skydda landet mot danskarna och att de skulle dessutom hjälpa befolkningen med allehanda sysslor. Den första truppen anlände redan i november och i januari kom nästa trupp. Den första truppen förlades i Stockholm medan den andra förlades på åtskilliga platser i Sverige.

Källor:

Henriksson Alf, "Sveriges historia", 1963
Lindkvist Herman, "Nyttan och nöjet", Historien om Sverige, Värnamo, 1996
Mansen Elisabeth, "Sveriges historia, Norstedt", band 5, Värnamo, 2011

Lyckades!!!

Ubåten Valrossen sjönk okontrollerat till 25 meters djup 1924 och ändå lyckades besättningen ta sig upp igen utan problem.

Källa: Det svenska ubåtsvapnet", Karlskrona, 2004

Ihjälslagna officerare

Den 20 november 1700 anföll Sverige under Karl XII den ryska besittningen i Narva. En snöstorm tilltog under svenskarnas framryckning och lyckades således att överraska ryssarna som flydde ner mot den smala bron över Narvafloden. Själva bron brast när tusentals flydde över den. Under kaoset passade de ryska soldaterna att slå ihjäl officerarna som var illa omtyckta och även de utländska officerarna mötte samma öde. De svenska förlusterna var drygt tusen i de stridigheter som uppstod i samband med slaget medan ryssarna förlorade mellan 6 000-18 000 man.

Källor:

Hårdstedt Markus, "Och en mot tre ställdes", i Svenska slagfält, Värnamo, 2005
Sundberg Ulf "Svenska krig 1520-1814", Stockholm, 1998

Broborg

Fornborgen Broborg i Husby-Långhundra socken i Uppland är numera bara en stor stensamling med vissa drag av gångar. Fast den var troligen mäktig en gång i tiden eftersom den låg vid ett viktigt läge p g a vattenvägen in i Uppland. Det var en vattenled som både inhemska och fientliga skepp kunde utnyttja. Numera är det en odlingsbygd som breder ut sig nedanför Broborg.

Källor:

"Bygd att vårda", nr 1 o 4, 1984, en serie böcker som utgavs av kulturminnesprogrammet inom Uppsala län.
Hogdal Jon, "Liv och landskap i Uppsala län", Uppsala, 1993
Fornminnesregistret
"Odlingslandskap i Uppsala län", Länsstyrelsen, 1993