Från banorna

 För ytterligare information, se tidigare versioner av taggen ”Från banorna”.

MJÖLBY

På denna ort låg Norrby Tegelbruk som lades ner i början på 1970-talet och den 600 mm-järnvägen anlades under 1920-talet. Två motorlok har trafikerats på brukets egna bana, ett från Bergsbolaget i Lindesberg omkring 1942 och ett från Orenstein & Koppel 1939. Loket från Bergsbolaget kom från Karlskoga tegelbruk 1948 och skrotades 1972. Det tyska loket köptes från Ringarum i början på 1960-talet och skrotades i samband med brukets nedläggning. 

DALBY

Dalby utanför Lund är känd p g a sin medeltida kyrka som är den äldsta i Sverige (dansk en gång i tiden). På samma ort fanns det en fabrik som tillverkade lättbetong och som inleddes under 1930-talet, fabriken lades ner 1993. På området har en järnväg med spårvidden 750 mm trafikerats och bara för några år sedan fanns cirka 100 m spår kvar inne i en byggnad.

SUNNE

I Sunne i Värmland har liksom den omtalade ångbåtsbryggan i Rättvik också haft spår på sin brygga vid Frykensjöarna. Det var en tralla som transporterade gästernas bagage till/från Hotell Nilsson som revs 1976 efter ett antal bränder.

MARMAVERKET

Marma sågverk i Hälsingland bildades 1858 och enligt en artikel i Bebyggelsehistoriskt tidskrift nr 36/1998 så var det 203 anställda 1900 och 163 under 1930 (fast då var det också 345 anställda på sulfitfabriken som nyligen hade startats). Det var två olika spårvidder som användes för interna transporter. Dels var det 1000 och dels var det 1435 mm, den första spårvidden användes ett katalysatorlok byggt 1921 av Luth & Ros’en (apostrof över e) elektriska i Stockholm som 1954 kom från Söderhamn när Marmaverket inledde sin drift med lokdrift. Detta lok blev avställt 1972 och loket på den normalspåriga spårvidden var ett lok från tyska Deutz, användes mellan 1972-75 och var stationerat mestadels i Söderhamn. Det var egentligen SJ som skötte trafiken på den normalspåriga banan som anlades 1927.

KARLSRO

Karlsro kalkbruk hade sin lastplats en kort bit söder om Skövde Central och denna lastplats anlades 1918, lades ner med rivning som följd i september 1959.

Det dyra loket i Kindsboda

 I Kindsboda ett par mil sydost om Borås fanns det en gång en liten torvindustri med en lokal skiftande historia, ett av loken som användes var ett Warrant-lok som tillverkades i Vara 1918 och som köptes för 6 290 kronor. Dock stod loket avställt mellan 1923-48 och skrotades därefter.

Källor:

Freding Mats, "Industrilok i Västergötland", Jönköping, 1984
http://okandahandelser.blogspot.com/2008/01/industrilok-smbanor-och-ett-stycke.html

(Tidigare publicerat)

Oleby ångsåg

 Detta sågverk i Värmland anlades 1890 och 1900 fick sågen en fast ångmaskin, året efter blev även ett nytt såghus färdigt. Verksamheten började att avvecklas 1965 och kort därefter byttes en ny ägare till sågen. Det gamla sågverket revs och ett nytt sågverk byggdes mittemot järnvägsstationen på orten. Ett smalspårigt sidospår på 300 meter gick från stationen till det gamla sågverket och detta spår fanns kvar i mitten på 1960-talet och i Oleby stod ett motorlok avställt som tidigare hade tjänstgjort i Skoghall.

Källa: Janis Priedits, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Militära banor i Strängnäs

”Industribaneprofilen” och den numera avlidne Bo Gyllenberg gjorde sin värnplikt på I 10 i Strängnäs 1959-60 utan att forska någonting om banorna som en gång i tiden fanns på regementet i Strängnäs. Fast intresset för industrijärnvägar med eller utan lokdrift fanns hos honom redan då. Den hela startade 1916 och då inleddes arbetet med att anlägga regementet av Granit & Beton. Året efter anlades en brygga vid Mälaren för lossning av byggnadsmaterial och en rälsbana anlades från bryggan upp till blivande kanslihuset och p g a lutningen på tolv meter så användes en elmotor för att dra upp vagnarna. När allt var klart 1920 började den rullande materien att avyttras varteftersom och allt var klart 1923. Då hade räls och vagnar blivit överförda till Kasernbyggnadsnnämndens byggnad av ammunitionsförråd i Marieberg, tillbyggnad till hospitalet i Västervik och till Södrrmanlandsregemente.

Källa: SmB-Bladet 3/1994

Misterhults skogsbanor

 Väster om Misterhult som ligger cirka två mil norr om Oskarshamn anlades i början på mellankrigstiden till en början med en järnväg med 600 mm som blev fem kilometer långt. År 1909 bildades AB Nässjö 3 Ply Fabrik och av det köptes 7 000 tunnland skog 1918 med Misterhults egendom med övriga fastigheter i både Misterhults och Hjorteds socknar. Efter ett par ärenden med både likvidation och den slutliga konkursen 1921, två år senare kom egendomen under en tysk ägare. Då bildades AB Norrköpings Exporthyveleri och mesta av verksamheten flyttades då till närliggande Blankaholm. Nu lite grann om banorna; spårvidden var 600 mm,; 1919 anlades fem kilometer lång bana mellan sjön Göten till en plats väster om Misterhults samhälle och därifrån var också en kilometer sidospår. Några år senare (obekant när) anlades en bana från sjön Lilla Rämm till en plats strax öster om Misterhult som var sju kilometer långt. Därefter sammanslöts de båda banorna med en tre kilometer långt förbindningsbana och från de båda sjöarna Göten och Lilla Ramm fanns flottleder till sågverket i Solstadsström. Efter konkursen 1921 så avvecklades järnvägsdriften successivt och Misterhult hade både motor- och ånglok. Omkring 1919-20 kom det första loket som hade blivit tillverkat av Jönköpings Mekaniska verkstad (June-lok) och som såldes 1936 till Eds Cellulosafabriks AB (också i Småland). Sedan kom ett ytterligare motorlok som tillverkades av Oberursel i Tyskland (vidare öden okända) och omkring 1920 kom ångloket som tillverkades av Orenstein & Koppel (också tyskt) med tillverkningsnumrrt 3413/år 1909 som tidigare hade används i kolgruvor i Saar-området. Det såldes 1935 till samma ägare som det förstnämnda loket och ångloket blev skrotat 1970.

Källor:

Fjeld Ulf, ”Svenska industrimotorlok 1”, Eksjö, 1974

Gyllenberg Bo, ”Misterhults skogsbanor”, i Skogen ta tåget, 1992

Järnvägsdata 1999

Karlsson Lars Olov, ”Ånglok vid Sveriges industrier”, 2014

Priedits Janis; ”Industribanor i Småland (del 16), ÖSJ-Bladet 1/2000

Kortlivat Industribana på Vaxholm

 Kungliga Väg- och Vattenstyrelsen hade under ett par verksamhet på Vaxholm och mellan 1934-37 utvidgades/förstärkte man hamnen i Vaxholm. Sedan arbetet hade blivit avslutat så fortsatte man sina hamnarbeten på andra håll. En decauvillebana med spårvidden 600 mm anlades 1935 för att transportera Sten och schaktmaterial. Loket från Orenstein & Koppel i tyska Nordhausen tillverkades 1936 och sändes till bl a Utklipporna för hamnarbete sedan banan i Vaxholm hade rivits upp. Lokets senare öden är tyvärr okända.

Källa: Mats Freding, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Kvicksunds okända motorlok

 Tegelbruket i Kvicksund i Södermanland har det funnit två motorlok med okänd tillverkare och själva bruket var igång mellan 1934-67, men hade anor från 1815. Det var under 1934 som aktiebolaget Kvicksunds Tegelbruk bildades med säte i Eskilstuna. Banan som hade spårvidden 600 mm och gick mellan bruket-lertaget, blev totalt 1,2 mm långt. Banan trafikerades i början av hästar som drog vagnarna och nedlades 1957 med upprivning som följd!! Bruket hade två tvåaxliga motorlok av okänd tillverkare, det ena loket är inte mycket känt förutom att det är skrotat och det andra loket vet man att det hade en Volvomotor, var grönmålat, var utrustat för gengasdrift och blev skrotat omkring 1957.

Källa: ”Industrilok i Södermanland”, 1982

Kalkbrytningen i Hisvåla

 Runt sjön Skvien (den stavas så) finns det ett antal lämningar bl a efter en kalkugn som fortfarande finns i orten Hisvåla i Dalarna. Hisvåla ligger dryga halvmilen öster om Leksand och vid sjöns södra strand. Runt sjön finns det bl a fossil åkermark något väster om sjön, där även rest av en liggmila finns. Söder om sjön finns förutom kalkugnen även ytterligare en liggmila (kolbotten), ett 100x40 meter stort gruvområde (enligt Fornminnesregistret finns det en ca 30 meter lång järnnatns), kalkugnen, ytterligare ett gruvhål och en trefaldighetskälla. Öster om sjön finns ett offerkast samt ytterligare skogsbruksanläggningar, där har också funnits ett mindre kalkbrott. Runt Bodberget har det funnits kalkbrott som sedan har bränt i kalkugnen. Kalkbruket med ugnen anlades 1915 och på platsen gick en drygt 100 meter lång järnväg med spårvidden 600 mm som man drog tippvagnar på, ett sidospår till avfallstippen fanns också. Hela denna rörelse lades ner 1945 och ännu finns det rester kvar efter såväl gruvområdet som kalkugnen. 

Källor:

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrijärnvägar i Dalarna”, Kalmar, 2014

Ripa Magnus (redaktör), ”Malmer, industriella mineral och bergarter i Dalarnas län”, del 1, 2015

Oljelagret i Skogstorp

 Ca fyra mil söder om Ånge ligger driftplatsen Skogstorp där en teknisk station anlades 1991. På samma plats låg en lastplats med elektrifierat sidospår till ett oljelager. Denna lastplats anlades i sin tur 1973 och lades ner endast två år senare. All extra infrastruktur togs bort från platsen efter nedläggningen av själva lastplatsen.

Källor:

banvakt.se

”Järnvägsdata med driftplatser, 2009”

Smedbosloket på Horn

 Horns Tegelbruk i Väringstrakten (Västergötland) var igång mellan 1850-1976 med en modern start i början på 1900-talet då den första torrladan byggdes. En 600 mm järnväg anlades och den blev drygt 300 meter långt, handdrift fram till 1965. Loket tillverkades av Smedab (Smedbobolaget) i Skövde 1965 och var bensindriven med en Volvo-motor. Banan nedlades tillsammans med bruket medan motorloket ställdes av (Just nu finns ingen möjlighet att studera lokets senare öden). I samband med boken om Västergötland kom ut 1984 så var det kvar.

Källa: Mats Freding, ”Industrilokal i Västergötland”, 1984

Värpehults stenbrott

 Småland är känd inom vissa järnvägskretsar eller eventuellt fler för sina torvbanor med lindrigt även om allra flesta är nedlagda numera. Dryga kilometern från Liatorp i Småland låg Värpehults stenbrott som inte hade någon känd lokdrift. Enligt uppgift omnämns det med detta namn i ”Svensk industri” från 1936 och det är inte mycket känt om detta stenbrott. Under mitten av 1970-talet fanns två vattenfyllda stenbrott på en karta. Enligt uppgift i boken om industriella bergarter och mineraler för Kronobergs län så var det sju brott, ur det största brottet bröts det 13 700 ton blocksten mellan 1958-67.

Källa: Janis Priedits, ”Industribanor i Småland”, del 25, ÖSJ-Bladet nr 2/2002

Ödeborgs tegelbruk

 Detta tegelbruk låg i södra delen av Dalsland som anlades på Brattfors egendom genom fabrikören Hjalmar Andersson samt andra personers försorg. Samma år bildades det AB Brattefors Tegelbruk och 1911 kom det under Ödeborgs Bruks ägo (likvidation tre år senare). Tillverkningen pågick sedan under Ödeborgs Tegelbruk och tillverkningen bestod av mur- och taktegel. Under 1943 utvidgades bruket för att därefter minska sin tillverkning successivt med bara vara igång under sommaråret. Tegelbruket lades ner 1954 och då var utarrenderat under några år för läggas ned helt fem år senare, det var rivet 1967. En 600 mm-järnväg anlades 1898 och den pendlade mellan 100-200 meter innan den förlängdes under 1940-talet till dryga 0,4 km. Handdrift pågick fram tills banan blev till det fördubbla, därefter drevs vagnarna med linspel och motorlok anskaffades under 1950-talet. Två motorlok är kända, ett av dem tillverkades hos Hunslet Engine i Leeds omkring 1952 och var dieseldriven med en Alisa-Craig-motor på tjugo hästkrafter. Det andra loket togs till Ödeborg av någon av arrendatorerna och hade ett okänt ursprung. Båda loken ställdes av 1965 och såldes som skrot 1965.

Källa: Mats Freding, ”Industrilok i Bohuslän & Dalsland”, Taberg, 1985

Rossö kolgård

 Utanför Nyland i Ångermanland låg en gång i tiden Rossjö Kolgård och ca en kilometer från Nyland gick ett sidospår som anlades 1900. Sidiospåret togs bort omkring 1920 och då var kolgården borta.

Källor:

http://www.samlingsportalen.se/bandata/bandelsdata/Baslista/Index.htm

Järnvägsdata med driftplatser”, 2009

Salsta tegelbruk

 När Nils Bielke var på närliggande Salsta slott norr om Vattholma så började man på 1600-talet att slå tegelstenar på ett hantverkarmässigt sätt. Själva tegelbruket har anor från omkring 1750 och 1873 flyttades bruket intill den nyanlagda Uppsala-Gävle järnväg och 1899 blev det ångdrivet. Omkring 1960 revs det gamla bruket för att ersätta med ett nytt med både konsttork och tunnelugn, man inriktade sig då på fasadtegel. Bruket lades ner 1977!!!

Redan 1875 anlades ett normalspårig stickspår från Salsta lastplats och det var i drift fram till 1968, stickspåret revs vid okänt tidpunkt. En 600 mm järnväg anlades mellan lerrasen som låg både norr om bruket och väster om UGJ, banorna både ändrades och utbyggdes emellanåt. Totalt var längden omkring 1,2 km och driften pågick till 1960.

Två motorlok är kända, dels ett bensindrivet lok som köptes begagnat och det är inte mycket känt om detta lok som köptes 1948, det såldes tre år senare. Dels ett Simplex-lok som tillverkades på fabriken i Bedford i England. Det tillverkades 1950 med numret 20022 och hade en dieselmotor på 25 hästkrafter av märket Dorman. Detta lok såldes till Vaksala tegelbruk 1960 och som blev avställt 1969 med skrotning några år senare.

Källa: Mats Freding, ”Industrilok i Uppland”, 1991

Spenshult sanatorium

 Spenshult ligger i södra delen av Halland och inte så långt ifrån Halmstad. Såväl ett sjukhus som ett sanatorium  fanns igång och byggnaderna finns kvar. En smalspårigt bana anlades 1911 för interna transporter och den var i trafik till början på 1950-talet. Själva banan revs då för ge plats åt andra transportmöjligheter.

Källor:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Spenshult

Priedits Janis, ”Industribanor i Halland”, del 7, ÖSJ-Bladet, nr 1/2012

Från banorna

 För ytterligare information ser taggen ”Från banorna”.

GIMSBÄRKE

Eller Gimma såg som detta objekt även kallats för och ligger i Borlängetrakten. Denna såg anlades 1840 och 1888 försett med två ramar, var igång in i modern tid enligt en källa. Lokal spårvidd på 700 mm mellan såg och virkesuppslag. Det fanns även 800 m lång bana med smalspår till Duvnäs station. 

HÄRSBACKA

Det är en fältspatsgruva som ligger utanför Åkersberga och som ägdes av Magretelunds Gruv AB i Stockholm och brytningen inleddes 1891. Först var det bara gårdsdrifr som bedrevs av Magretelund gård och det ovannämnda företaget togs över 1916 och året efter upptäcktes den närliggande Isättragruvan och arbetet i Härsbackagruvan låg nere mellan 1922-26. All brytning nedlades 1946 och året efter såldes både Härsbacka samt Isättra till Statens Vattenkraftsverk och ombyggdes till depåer för förvaring av olja. En internt järnväg med spårvidden 600 mm var igång mellan mellan 1918 till vissa nedlagda etapper under 1950-talet. Tre motorlok är kända varav två tillverkades av österrikiska företaget Austrio Dalmier och ett av dessa två lok köptes 1929 av Edebo Järnväg på Väddö (en notis om denna järnväg finns på bloggen). Hårsbacka var efter Kolsva och Forshammar Sveriges tredje största fältspatsgruva och gruvan har brutits på 200 m längd, 37 meter bredd och 142 meter djup.

VÄTÖ

På ön Vätö finns fyra stenhuggerier som har haft egna interna spår men ingen lokdrift och samtliga ligger på den östra sidan av ön. Det är Uddeberg, Tjärholmen, Karlsängen och Vätöberg samt Dyvik där det fanns en torvindustri. Stockholms stad drev Vätöberg mellan 1898-1941 som bl a levererade material till broar och kajer. Karlsängen bröts runt 2 000 ton råblock som senare förädlades under 1960- och 1970-talen. Vätögraniten som är mera känd som Norrtäljegraniten finns bl a i riksdagshuset på Helgeandsholmen. På ön finns det informationsskyltar om bl a stenbrytningen på Vätö.

PERSTORP

Det blir allt färre industrier som fortfarande använder egna lok och en av dessa är ju Perstorp i Skåne. Enligt ”Längs spåret 2023” så växlar Z67648 som ägs av Svensk Tågkraft i Nässjö. Det är nog en av orsakerna som Industribaneföreningen lades ner eftersom om det blir en resa så är det självklart att resedeltagarna få åka med ett iordningställt tåg.

KLIPPAN

På denna skånska ort nedlades tegelbruket 1986 och blev senare ombyggt till en skola med namnet Tegelbruksskolan. Tegelbruket hade en kort bana ut till lertaget som gick norrut. Uppsalas motsvarighet är ju Ekeby gymnasium där skribenten själv gick vid decennietskiftet 1980/90-talen. En gång i tiden var det ett tegelbruk med namnet Ekebybruk som hade stickspår till Uppsala-Enköpings järnväg. Mer om Ekebybruk hänvisas till denna artikel; https://okandahandelser.blogspot.com/2023/03/spar-omkring-ekebybruk.html?m=0

Molkoms hästbana

Molkom som ligger i Värmland hade ett par industrijärnvägar mestadels under 1900-talet. Den längsta s k industrijärnvägen var också hästbanan som var cirka kilometern lång medan spårvidden är okänd. Ett järnbruk anlades 1629 längs med en å mellan sjöarna Borssjön och Molkomssjön. Järnverket utnyttjade åns vattenkraft och var i drift till 1861. År 1904 grundades AB Molkoms Kvarn- och Grynverk och bolaget övertog även den tidigare verksamheten som bl a omfattade såg och hyvleri samt en torvmosse på tolv hektar. Kvarn- och grenverket brann ner till grunden 1928 Likvidationen skedde två år senare och endast tullkvarnen byggdes upp igen, den var i drift fram till 1961. Sågverket och kraftstationen byggdes om 1949-50 och torvfabriken var igång mellan 1897-1931 och en kort bana fanns på mossen. En drygt kilometer lång bana anlades mellan kvarn och grynverket och man fraktade såväl havregryn som virke. Det är lite osäkert när hästbanan i Molkom lades ner, men det var antagligen 1934 medan det korta internspåret på sågverket var igång till 1950-talets första hälft.

Källor:

Gyllenberg Bo, ”Hästbana i Molkom”, Småbaneberättelser (SmB), nr 1/2001

Priedits Janis, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Rönneshytta

 Rönneshytta var en ångsåg i södra Närke som anlades av Skyllbergs bruks AB 1882 och hade då både ram samt ett kantverk. Sågen byggdes om 1897 och fick då sin andra ångmaskin installerat och ytterligare moderniseringar skedde under åren 1904-05. Sågen drevs bl a av gengas under andra världskriget sedan en retortkolugn hade installerats. Anläggningen såldes till Hasselfors Bruk AB 1965, avvecklingen av sågen inleddes året efter och 1969 nedlades driften definitivt.

En järnväg gick från Rönneshytta station och anknöt sågverket, brädgården samt brädupplagen, den hade spårvidden 1435 mm och var 300 meter lång. Banan användes ej efter 1966 och revs upp först tio år senare.

Två lok som tillverkades på Sala Maskinfabrik tjänstgjorde på ångsågens bana. Båda tillverkades 1935 med numret 104 o respektive 112, hade Listermotor, nr 104 hade dock sexton hästkrafter och det andra loket hade åtta hästkrafter. Nr 104 användes som växellok vid sågverket och brädgården medan nr 112 som var mindre fick ta över en del på brädgården medan den tyngre 104 ta transporten till stationen. Båda loken tjänstgjorde även efter försäljningen till Hasselfors Bruks AB och ställdes av 1969, sedan dröjde det något år innan dessa två lok blev skrotade.

Källor:

Ericson Jan, ”Loktillverkningen vid Sala Maskinfabriks AB åren 1932-1953”, Jönköping, 2002

”Industrilok i Närke”, 1981

Johnsson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Loket vid Lännaholm

 Länna Bruk eller Lännaholm är ett bruk som anlades 1760 med en masugn som skulle förse Vattholma Bruk med tackjärn. En ny masugn byggdes 1859-62 och 1866 byggdes ett bessemerverk som endast var igång under åtta år. Efter en del renoveringar, byggnationer och ägarbytet upphörde driften 1972, de byggnader som finns kvar har andra verksamheter. Bruket fick redan 1875-76 järnvägsförbindelse med Uppsala-Länna järnväg med ett sidospår strax efter stationen mot Almunge räknat. Detta sidospår avvecklades när ett nytt spår anlades och utvidgades under 1930-talet. Det användes hästar och oxar för transporterna och 1950 anskaffades ett motorlok som tillverkades av G Nyckel och Smides & Mekaniska Verkstad i Almunge med en dieseldriven motor på 50 hästkrafter. Det var f ö tillverkarens enda loktillverkning och loket var för svag att dra mer än en vagnslast åt gången och det var framförallt lutningen upp mot stationen som det var problematiskt. Detta lok togs ur tjänst året efter och skrotades omgående på platsen.

Källor:

Attman Artur, ”Svenskt järn och stål 1800-1914”, Södertälje, 1986

Freding Mats, Industrilok i Uppland”, 1991

Från banorna

 Se tidigare inlägg inom taggen ”Från banorna” för mer information.

ÖSTERFÄRNEBO 

Det fanns två torvbanor i södra delen av Gästrikland som har haft lokdrift och den ena industrin togs spåren bort under mitten av 1950-talet. Strax väster om den bana som revs låg en annan torvbana där rälsen ännu kvarligger enligt uppgift, om den inte blivit borttagen vid ett senare tillfälle. Spårvidden hos de båda är 600 mm och den som ligger åt väster hade ett motorlok med en Volvo-motor som tillverkades på Berglunds Smedja i närliggande Gysinge. Den blev kvar efter nedläggningen 1971 medan den andra anläggningen hade två motorlok av okänd fabrikat och båda skrotades under 1950-talet.

RYGGEN 

I Ryggen är en ort längs med järnvägen mellan Falun och Storvik som det bedrevs en torvindustri mellan 1908-49 och i samband med nedläggningen flyttades verksamheten till Boda. Spårvidden var på 600 mm och längden på sträckan en kilometer. Det har varit hållplats, tekniskt station, lastplats och vanlig järnvägsstation. Godstrafiken i Ryggen lades ner i maj 1967 och i juni 1975 nedlades Ryggen som driftplats. 

UPPSALA

För några år sedan gick möjligen det sista torvtåget från Sveg till energiverket och på ett ställen har man satt upp märket att inga tåg få gå på detta industrispår.

VÄNNFORSEN

Det var en driftplats strax utanför Vetlanda och omkring 1960 anlades ett sidospår, i februari 1998 borttogs all infrastruktur på platsen som också har haft möbelindustri.

PORJUS

Det kända kraftverket behövs nog ingen större presentation vid dagsläget och kraftverket har haft egna lok såväl under byggtiden som efteråt. Asea hade sitt första ellok tjänstgörande på Porjus. Själva driftplatsen ligger längs med Inlandsbanan och 1930 blev ett stickspår färdigt som kallades för Kraftverket och spåret revs 1985. År 1930 lades även ett sidospår till den närbelägna grusgropen som också är borttagen.

LUSPEBRYGGAN

Ligger inte så långt ifrån Porjus och därifrån gick ett sidospår till en hamn där näset ligger som delar sjöarna Lulevattnet och Porjusselet. Själva driftplatsen utgick den 1 juni 1969.

VARA

På denna ort i Västergötland fanns ett tegelbruk som startades 1904 och var igång till 1976. Tegelbruket hade egen bana med 600 mm spårvidd och banan gick till den lastkaj vid UVHJ (Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga järnväg) samt en bana mellan bruket och lertaget som var 400 meter långt, anlagt 1904, nedlagt 1976 och uppriven under de följande två åren. Bruket hade sex lok varav det första motorloket som tillverkades av Warrant (Vara Mekaniska Verkstad) som skedde 1908 och hade en Warrant-motor på fyra hästkrafter, skrotades omkring 1930. Sedan kom ett motorlok med okänd fabrikat och ett ackumulatorlok som tillverkades på fabrikens egen verkstad.

BJÄRKERYD

Det var en kvarn strax söder om Kisa vid Östra Centralbanan och en hållplats fanns där mellan 1924-32. Lite oklart ännu om kvarnen hade något med själva lastplatsen med att göra.

KÖLEFORS

Det är också en driftort utanför Kisa fast åt andra hållet och ligger ca kilometern norr om Kisasjöns nordspets (längs med Storön). Enligt Fornminnesregistret så finns/funnits två broar med en valv, ett färgeri och en flottningsanläggning. På platsen har det funnits en industriell verksamhet och järnvägsstationen revs 1977. 

SLIND

Det var en driftplats mellan Bastuträsk och Skellefte hamn. Från Bastuträsk räknat så ligger driftplatsen 1 1/2 kilometer efter den 152 meter långa bron över Skellefteälven. År 1929 öppnades en 24 kilometer lång bibana till Boliden från Slind och där man fraktade malm till Skelleftehamn som fick järnvägsförbindelse med Rönnskär samma år som bibanan öppnades. Malmtrafiken nedlades 1991 och fyra år senare borttogs all infrastruktur på orten.

EDSBRO med Erken

Masugnen på orten är bevarad och där har det funnits spår 

utan någon dragkraft av lok. Enligt banvakt.se gick ett sidospår i en båge åt nordost mot sjön Erken ca halvmil öster om Edsbro. Detta sidospår var 375 meter långt och gick ner till en hamnanläggning. Allt lades ner i september 1966 i båda driftplatserna.

ÅSE

Ett kalkbruk anlades i Åse i Jämtland av bönder i trakten som har bränt kalk i jordugnar under lång tid. I slutet på 1800-talet började en lantbrukare att bränna kalk i mer industriell syfte. På platsen fanns en bana med spårvidden 600 mm och ett lok som tillverkades av Orenstein & Koppels ångloksfabrik 1930 och hade tidigare använts i kraftverksbygget i Östrand utanför Timrå och flyttades 1957 till Dylta kalkbruk i Närke. Ett Deutz-tillverkat motorlok fanns också och detta lok har ett okänt årsmodell. Detta lok var troligen ett av de fem lok som köptes upp av Industridiesel efter kriget. Under andra världskriget så användes detta lok av tyska Operation Todt i norra delarna av Norge. Det var en del lok av tyska fabrikat som lämnades kvar i Norge efter andra världskriget och som senare användes på svenska industrier.

STRÖMHAGEN

Enligt en muntlig uppgift så är gruvan ca 150 meter djup och motorlok som tillverkades av Industridiesel 1952 blev såld till en annan gruva två år senare (okänd var). Spårvidden var en typisk sådan för gruvbanor i Sverige på 750 mm.

VATTHOLMA

Enligt uppgift var grusgropen uttömt redan vid slutet på 1930-talet och det var ett stickspår som stack in dit från Uppsala-Gävle Järnväg som kom under statens järnvägsnät  1933.