Visar inlägg med etikett Järnbruk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Järnbruk. Visa alla inlägg

måndag 10 juni 2024

Loket vid Lännaholm

 Länna Bruk eller Lännaholm är ett bruk som anlades 1760 med en masugn som skulle förse Vattholma Bruk med tackjärn. En ny masugn byggdes 1859-62 och 1866 byggdes ett bessemerverk som endast var igång under åtta år. Efter en del renoveringar, byggnationer och ägarbytet upphörde driften 1972, de byggnader som finns kvar har andra verksamheter. Bruket fick redan 1875-76 järnvägsförbindelse med Uppsala-Länna järnväg med ett sidospår strax efter stationen mot Almunge räknat. Detta sidospår avvecklades när ett nytt spår anlades och utvidgades under 1930-talet. Det användes hästar och oxar för transporterna och 1950 anskaffades ett motorlok som tillverkades av G Nyckel och Smides & Mekaniska Verkstad i Almunge med en dieseldriven motor på 50 hästkrafter. Det var f ö tillverkarens enda loktillverkning och loket var för svag att dra mer än en vagnslast åt gången och det var framförallt lutningen upp mot stationen som det var problematiskt. Detta lok togs ur tjänst året efter och skrotades omgående på platsen.

Källor:

Attman Artur, ”Svenskt järn och stål 1800-1914”, Södertälje, 1986
Freding Mats, Industrilok i Uppland”, 1991

torsdag 30 maj 2024

Inom svensk järnhantering 1850

 Under år 1850 var det 228 masugnar igång 1850 och tillsammans var det 32 782 blåsningsdygn. I Uppsala län var det sex masugnar och 910 blåsningsdygn. Som lite kuriosa blev det 198 masugnar igång 1849 och då ökade antalet masugnar igen till den nivå som det var under 1830-talet när 225 masugnar som var igång mellan 1834-38.

Källa: Bergskollegiet 1850, SCB 


torsdag 25 april 2024

Industribanan på Sladdarön

 Sladdarön är en ö som ligger drygt 1 1/2 kilometer från Idön som hör till Gräsön och sträckan är mätt där vägen slutar. Själva Sladdarön är ingen stor ö och är 3,4 kvadratmeter stor, tillhör Gräsö socken. 
På 1860-talet upptäcktes det en järnfyndighet på ön och 1865 såldes marken till en engelsk gruvägare som började att bryta på ön. En järnväg med den troliga spårvidden 1435 mm (normalspår) anlades och det är diffusa uppgifter kring denna järnväg. Längden var dryga kilometern och man skeppade över rullande materiel, inget är känt om vilket lok det var. Men man misstänker att det var ett ånglok från tillverkaren Manning & Wardle som hörde hemma i Leeds eftersom sådana fraktades på alla konstiga vägar och i synnerhet under det aktuella decenniet. 
Det tog snabbt slut med järnbrytningen på ön och fann att själva berget bestod av gråberg. Efter ett år så övergavs  gruvan på Sladdarön och enligt uppgift så skrev Norrteljebladet den 26 januari 1872 en notis om gruvdriften på ön. Själva järnvägen hade kostat 30 000 riksdaler och järnvägshistorikern Erik Sundström besökte ön i juli 1970 och han fann att järnvägen hade bara blivit terrasserat, järnvägen hade då blivit utlagt över en sträcka på drygt 300 meter. Han tyckte då att tidningen hade överdrivit en del om själva driften och det är inte många uppgifter som hade kommit fram. Gruvan på Sladdarön förekom i gruvstatistiken endast under 1863-64  och totalt utmålades det fem gruvhål eller gruvor på den lilla ön, de fick namnen Sladdarö Nygruva, Sladdarö Gårdsgruva, Södergruvan, Strandgruvan och Badhusgruvan. Strax norr om Sladdarön ligger Tjärholmen och där anlades Kersholms gruva. 
En genomgång av Fornminnesregistret så finns det lämningar efter fiskeläge, hamnområde på västra sidan av ön, förtöjningsanordning och förtöjningsanläggning samt en vögbank vars väg hade tidigare haft en annan sträcka på ön.

Källor:

Fornminnesregistret 
Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991
Sundberg Arne m fl, ”Malmer, industriella mineraler och bergarter i Uppsala län ”, Huskvarna, 2006
Sundström Erik, ”Ett besök på Sladdarö gruva”, Tidskriften Tåg, nr 4/1971
Wikipedia svenskspråkiga 

måndag 27 mars 2023

Tre masugnar 1565

 I Österbybruk fanns det tre masugnar och fem hamrar 1565 och tre år senare fanns det fem masugnar vid bruket. Någon gång mellan 1560- till 1580-talen anlades bruksdammen medan den s k rännverkdamheten upphörde 1586.

Källa: Lena Berg och Örjan Hermodsson, ”Dannemora bruksområde”, 2002

tisdag 3 januari 2023

Axsjö gruva

 Axsjö gruva ligger söder om den uppländska orten Morgongåva och har haft eget järnvägsspår eller en egen rälsbana. Enligt en källa så utmålades gruvan i augusti 1874 medan en annan uppgift säger att var ett tidigare år under samma decennium, alltså redan under föregående år. Gruvan var igång fram till 1876 och sedan troligen under ett par år under 1880-talet. Man vet inte heller hur mycket malm som bröts i gruvan och möjligen var det mellan 1 500-2 000 ton järnmalm. Nu har man täckt över de tre schakten och en av dessa var länge en dumpningsplats för bilvrak och ett annat täcktes över av markägaren sedan en älg hade hamnat där med drunkning som följd. De tre schakten har inte varit så stora och approximativt har det varit runt 10-15 meter stora, ligger inne i ett skogsområde.

Källor:

Berggren Robert m fl, ”Malmer, industriella bergarter och mineral i Heby kommun, SGU, 2021
Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet
Freding Mats, ”Industrilok i Uppland”, 1991



onsdag 28 september 2022

Vallonbruken 1844

 Siffrorna anger antalet ton!!!

Några vallonbruk 1844;

Gysinge 558
Gimo med Rånäs 449
Lövstabruk+Karlholm 898
Strömsberg+Ullfors 464
Österby 409
Forsmark 430
Harg 449

Källa:Artur Attman, ”Vallonjärnets omsättning på världsmarknaden 1800-1914, i Forsmark och vallonsmidet, 1987

tisdag 9 augusti 2022

På Lövstabruk

 På Lövstabruk i Uppland fanns det femton arbetare under året 1790. Detta antal varierade emellanåt på bruket och t ex för år 1755 fanns det endast en arbetare där. Det fanns 11 arbetare 1769 samt 1815.
Arbetare under några år; 
1766 7
1790 15
1840 13
1850 18
1860 10
1870 16
1890 10
1900 13
1910 4
1920 11

Arnold Renting, ”I skuggan av Lövstabruk”, 1996

onsdag 3 augusti 2022

Kostnaden att tillverka täckjärn i Långshyttan

Det varierade kraftigt att tillverka täckjärn i pris under den andra halvan av 1800-talet och i Långshyttan i Dalarna var inget undantag. Själva malmkostnaden var på 17 000 kr per ton 1860 medan kostnaden för kolet som var viktigt i framställningen var på 22 000 kronor per ton. Själva kostnaden för malmen gick ner med nära hälften fram till 1870 för att sedan öka igen fram till 1885 medan kolkostnaden var på 20 000 kr per ton 1870, 24 000 kr/ton 1880 och 30 000 kr/ton 1885. Under 1880-talet utgjorde kolkostnaden omkring hälften av den totala kostnaden. År 1890 var malmkostnaden på 11 000 kr per ton, kolkostnaden låg på 29 000 kr per ton och den totala kostnaden på 60 000 kr per ton. Tio år senare var det följande; 25 000, 54 000 och 100 000.

Källa: Artur Attman, ”Fagerstabruken, Uppsala, 1958

fredag 24 juni 2022

Gruvan var farligast

 Under mitten av 1880-talet så inträffade 219 olyckor inom gruvindustrin i Sverige 2,2 på 1000 arbetare slutade med dödlig utgång medan 2,4 fick framtida men. Flest olycksfall råkade järnbruken ut för med 519 stycken i följd av jordbruket 481, sågverksindustrin 367 och byggnadsindustrin 171. Men kom inte ens upp till hälften av gruvindustrins olycksfall med dödlig utgång samt med framtida men.

Källa: Torsten Gårdlund, ”Industralismens samhälle”, Stockholm, 1942

torsdag 30 september 2021

Järnvägsbron i Strömsberg

 Denna ort i norra Uppland hade en gång i tiden järnvägsförbindelse med Tierp och var en bibana till Uppsala-Gävle järnväg. Denna bibana öppnades för trafik 1917 och gick längs med Tämnarån. Det var greve Wachtmeister som gjorde investeringar under 1910-talet och då var järnvägen lönsamt. En orsak till att denna bibana revs i slutet på 1940-talet var att järnbruket lades ner och då var den inte längre någon ide att ha den kvar i trafik. Men järnvägsbron i Strömsberg finns fortfarande kvar och är dock ombyggt för att passa gångtrafik. Persontrafiken på denna bibana lades ner redan 1931 medan viss trafik förekom tio år till och 1943 revs banan upp.

Forsberg Bernt, "Uppsala-Gävle järnvägar", Trelleborg, 1995
Kollberg Kersti & Björn Ullhagen, "Strömsbergs bruk", 2017

onsdag 21 juli 2021

Skeppund

 Ett gammalt mått med olika värden;

Från Norstedts uppslagsbok;
1) Livsmedel; 400 skålpund=20 lispund=170 kg
2) Metaller vid gruvan=150 kg
3) Utskeppningshamnen=136 kg
4) Tackjärn=195 kg.

Källa: "Norstedts uppslagsbok", 2003

(Tidigare publicerat)

söndag 8 november 2020

Tackjärnsproduktionen ökade

 Tackjärnsproduktionen ökade i Sverige under den andra halvan av 1800-talet och i början gick denna produktion trögt med exempelvis 80 000 ton under tiden 1815-30 samt cirka 130 000 ton i mitten av 1830-talet. När det gällde konstruktionen av masugnar föregick inga större förändringar före 1800-talets mitt förutom en tekniskt nyhet som under 1830-talet. Då introducerades nämligen varmbläster i både masugnar och smideshärdar och under åren 1833-34 provades dessa vid några järnbruk med framgång som t ex Brevens Bruk i Närke 1834. Det visades sig att varmbläster på 300 grader ökade själva produktionen med 50 procent och sänkte kolutgången med 28 procent. I Edske masugn utanför Sandviken provade grosshandlaren i Gävle, Göran Fredrik Göransson den s k för bessemermetoden och ett lyckat resultat skedde 1858 på denna masugn. En process som gjorde att själva tackjärnsprocessen kunde öka markant i Sverige. År 1861 producerade 226 masugnar 170 000 tackjärn i Sverige och fram till 1890 ökade produktionen medan antalet masugnar minskade. År 1890 producerade 154 masugnar 456 000 ton och det var så även på Bredsjö bruk i Västmanland. Under året 1861 producerade bruket 403 ton tackjärn medan det var 3 000 ton 1890.

Källor:

Attman Artur, "Svenskt järn och stål 1800-1914", Södertälje, 1986
Gustavsson Kjell, "Bruksbanan Kilsmo-Breven", i Svenska småbanor, 1979
"Industrilok i Närke", 1981
Larsson Mats, "Arbete och lön i Bredsjö bruk", Uppsala, 1986
Schön Lennart, "En modern svensk ekonomisk historia", Falun, 2012


tisdag 25 juni 2019

Stickspåret till Svanå bruk

Det var en industribana i Västmanland som för trafik 1878 och i början drogs godstågen av oxar som det gjordes fram till 1912 då ett ånglok anskaffades. Det normalspåriga stickspåret trafikerades även av SWB (Stockholm-Bergslagernas järnvägar), nedlades 1928 och revs upp 1935.

Källor:

Järnvägsdata", 1999
Karlsson Lars-Olov, "Ånglok vid Sveriges industrier", 2015

måndag 14 augusti 2017

Puddelprocessen

Det var engelsmannen Henry Cort (1740-1800) som låg bakom puddelprocessen inom järnhanteringen. Det var ett genombrott för järnhanteringen och gav britterna en uppsving och Sverige lyckade järnframställning under 1700-talet berodde på landets rika skogstillgångar och tillgången till framför allt träkol. När det gäller puddelprocessen kom järnet inte direkt kontakt med själva härden och bränslet var av fossilt material, uppfunnen mellan 1783-84.

Källor:

Attman Artur, "Svenskt järn och stål 1800-1914", Södertälje, 1986
https://sv.wikipedia.org/wiki/Puddelprocess

måndag 31 juli 2017

Söderblomsloket vis Axmarsbruk

Axmarsbruk var en gång ett av Gästriklands viktigaste järnbruk och 1862 anlades en 0,3 kilometer lång med vagnar som drogs av hästar. Man transporterade malm och kol till själva hyttan som därifrån fraktades tackjärn. Ett motorlok från Söderbloms gjuteri i Eskilstuna anskaffades nytt 1910 och som inte var någon succé, loket gick tillbaka till tillverkaren redan året därpå.

Källor:

Freding Mats, "Industrilok i Gästrikland & Hälsingland", 1992
Loklista över motorlok från Söderbloms gjuteri, Industribaneföreningen

torsdag 13 juli 2017

Vigelsbo gruvor

Detta gruvområde ligger i Valö socken i nordöstra Uppland och förbi gruvan drogs också det s k Lövstaspåret från Dannemora-Hargs järnväg. I Vigelsbo gruvor började man att bryta järnmalm under mitten av 1600-talet och driften nedlades 1925, då fanns endast vattenfyllda gruvhål kvar.
Citering från Wikipedia
År 1918 hade Dannemora-Hargs järnväg (senare uppköpt av Stockholms-Roslagens järnvägar) kommit fram till Vigelsbo i bygget av sin bibana som nådde Lövstabruk 1926, några månader efter brukets nedläggning. Samma år blev även Vigelsbo gruvor nedlagda. Därefter användes banan för transport av skogsprodukter fram till 1952 samt torvströ från torvströfabriken i Gubbo fram till 1954. Banan revs upp 1956–1957.
Vigelsbo nedlades alltså på 1920-talet medan de flesta av anläggningarna började att rivas under 1950-talet sedan järnvägsdriften också blivit nedlagt sedan man hade lagt ner järnhanteringen i Lövstabruk. Ett exempel man hann bygga fundamenten till en bro strax söder om Lövstabruk, men inte dra linjen ända fram till denna ort. Driften i Vigelsbo pågick i drygt 300 år och under denna tid hann man öppna två schakt. Det djupaste schaktet var Eggesunds schakt som öppnades 1886 och man kom ner till 300 meter under jord. Det äldsta gruvhålet var Storgruvan som skulle bli ett samlat namn över hela gruvområdet och den stora öppningen till Storgruvan hade tillkommit genom tillmakning. Apropå själva järnvägslinjen blev det dess sista uppgift att frakta bort rivningsrester från bl a Vigelsbo.

Källor:

Agrell Harald m fl, "Lövstabanan och dess minnen", Roslagsexpressen nr 1/97
"Bygd att vårda", del 2, Uppsala län, Uppsala, 1984
Fornminnesregistret
Järnvägsdata, 1999
"Vigelsbo gruvor", Östhammar, 1993
Wikipedia, Vigelsbo

tisdag 11 oktober 2016

Bessemerprocessen inom vapenindustrin

När bessemerprocessen sitt genombrott 1856 blev det också möjligt att framställa högteknologiskt stål till rimliga priser som möjliggjorde masstillverkning av skjutvapen.

Källa: Roger m fl, "Den stora boken om vapen", 2010