Finnerrödja skogsjärnväg

Finnerrödja ligger nästan på gränsen mellan Västergötland och Närke, alltså den nordligaste delen av Västergötland. Syftet med järnvägen var att frakta virke mellan Skagersholms bruk till en brygga vid sjön Skagern och järnvägsstationen i Finnerrödja (Västra stambanan). Enligt uppgift fanns det ett sågverk i närheten av stationen i orten och även ett annat sågverk som numera är ombyggt till bostad. Själva järnvägen som hade spårvidden 600 mm anlades under åren 1899-1900 och huvudlinjen blev 5,7 km, det anlades ett par stickspår. Mellan 1899-1901 användes hästar och oxar för att dra vagnarna, trafiken bedrevs endast under somrarna. År 1901 inköptes ett begagnat ånglok ifrån agenturen Carl Ström i Stockholm och loket tillverkades av den tyska firman Märkische Lokomotivfabrik i Schlachensee och hade i början använts vid dubbelspårbygge i Tyskland. Tillverkningsåret var 1897 med tillverkningsnumret 200 och det vägde sex ton samt med axelföljden B (två drivhjul). Under tiden i Finnerrödja var loket också utlånat till Laxå-Röfors järnväg för bygget av bispåret mellan Röfors-Västra Laxsjön 1918. Finnerrödja skogsjärnväg nedlades 1921, den börjades att rivas två år senare och ändå tog det ända till 1934 då allt var klart. Loket skrotades på Laxå mekaniska verkstad i slutet på 1930-talet och det hade stått avställt där sedan 1924. Det mesta av frakten skedde i början av järnvägens drifttid för att sedan mattats av allteftersom. Under 1902 fraktades det 12 904 ton gods på banan, 1910 var det 4 429 och under 1921 (det sista året) 1 042 ton.

Källor:

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Freding Mats, ”Industrilok i Västergötland ”, 1984

Ljungqvist Torbjörn, ”Finnerrödja-Skagerns järnväg”, i ”Skogen tar tåget”, 1992

Ramström Annica, ”Finnerrödja såg och kvarn”, 2018 (pdf)

Sågverk med spår i Åsarna

 Åsarna är en känd ort inom skidkretsar och ännu mindre att orten hade ett sågverk med järnvägsspår en gång i tiden. Sågverket anlades av Skönviks AB vid sjön Hålen precis där som Ljungan mynnar ut till sjön. Detta hände under åren 1916-17 och sågverket hade två ramar som vid senare tillfälle blev tre. Själva Skönsviks AB anlade ett tjugotal sågverk runtom i Norrland vid denna tidpunkt och enligt uppgift så arbetade iallafall ett par hundra personer vid sågverket. Ägarna till sågverket såg en möjlighet att exportera trävaror och trodde att det skulle bli högkonjunktur samt goda tider för sågverksnäringen. Men under 1920-talets första år så kom den oundvikliga att sågverken fick läggas ner. Sågverket lades ner redan 1921, driften i själva kolgården pågick fram till 1927 och försäljning av maskiner såldes av 1935-36. Sågverket hade en rundbana som förde in stubbveden in i ett klipphus för att sedan komma ut igen och en bana gick även mellan kolugnarna och sågverket. Inlandsbanan nådde Åsarna i slutet på 1910-talet och då kunde frakta iväg timmer/skogsprodukter söderöver, järnvägsstationer öppnades dock 1922.

Källor:

banvakt.se

Ericson Jan, ”Industribanor i Jämtland och Härjedalen”, 2015

”Fördjupad översiktsplan för Åsarna, Bergs kommun”, 2017

https://www.hembygd.se/sarna-hembygdsf-rening/plats/4021932/picture/5102062

”Järnvägsdata med driftplatser”, 2009

Källnot: Översiktsplanen för Åsarna finns även på Bergs kommuns hemsida.

Stocklycke

 Stocklycke eller Stockelycke är en liten hamn på västra sidan av berget Omberg i Östergötland och vägen mellan Stocklyckehamn och Stocklycke är drygt 660 meter långt (fast stigningen är på 46 meter). När Domänstyrelsen fällde timmer så fraktade man ut timmer i Stocklycke och där uppfördes det en kran 1928. Själva timmeruppslaget fanns i närheten och timret fraktades på decauvillespår fram till kranen. Själva utlastningen upphörde 1948 och därefter kan man besöka platsen som turist, även kranen finns kvar.

Källnot: Bra bild på kranen finns på; https://www.bjarnestam.se/foto/natur/stocklycke-hamn-omberg-maj-2018.php

Källor: 

Min karta, Lantmäteriets hemsida

Småbanebladet 3/1993

Timmersaxen

 Timmersaxen tillverkades i Hennan som ligger vid järnvägslinjen mellan Ljusdal och Ånge, i det senaste numret av Ny Teknik handlar just om detta redskap.

Våckelbergsgruvorna

 Vid den västra sidan av sjön Balungen ligger Våckelbergsgruvorna norr om orten Övertänger i Envikens socken i Dalarna. Den ligger ca 200 meter från Våckelbergets naturreservat och gruvorna utmålades av Kopparbergs och Hofors AB 1920 och försvarades fram till 1985. Själva gruvområdet är ca 45 meter i diameter med två timrade gruvhål, en skrotstenshög och en kojgrund. Själva gruvhålen är täckta av grova timmer på väggarna och är ca två meter höga ovanför vattenytan. Själva Våckelbergets norra och nordöstra sida har en brant som lämpade sig att bedriva gruvdrift och ligger i ett skogsrikt trakt.

Källor:

https://www.falun.se/download/18.900dfe11884715cca190f15/1685519077174/Sk%C3%B6tselplan%2520V%C3%A5ckelbergets%2520skogar%2520KF%2520201015%2520%C2%A7210.pdf

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Ripa Magnus (redaktör), ”Malmer, industriella mineraler i Dalarnas län (del 1, 2015

Valåsens sågverk

 Valåsens sågverk utanför Karlskoga hade anor från 1600-talet och ägnades sig i början på järnbruket i form av anläggandet av en hammarsmedja. Det är oklart när det hela började inom sågrörelsen på platsen. Själva sågverket drogs igång på allvar 1883 då ett aktiebolag bildades. Sågverket är igång än idag och har haft en historik om ägarbyten och sammanslagningar genom åren samt ett par nedläggningar, år 1918 nedlagde sågen och samma år blåste hyttan ner. Sågverket har haft två spårvidder, 802 och 1435 mm. Det smalaste spåret inledde sågverket med  eftersom de lokala järnvägsbolagen hade denna spårvidd och denna bana var 0,3 km långt, lades ner 1955 med upprivning som följd. Det normalspåriga järnvägen anlades 1953 och var 180 meter långt som snabbt utbyggt till dryga kilometern och enligt uppgift finns drygt 200 meter kvar av detta spår. Loket tillverkades av Sala Maskinfabriks AB 1938 med tillverkningsnumret 137 och var dieseldriven av typen L16, motorn var från det engelska bolaget Lister. Loket användes under en kort tid i Valåsen och ett annat lok av tillverkaren var också troligen där också. Man känner till att detta lok användes på Karlsborgs bruk utanför Kalix.

Källor:

Ericson Jan, ”Loktillverkningen vid Sala Maskinfabriks AB åren 1932-53”, Jönköping, 2002

Priedits Janis, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Sundström Erik & Hans Eriksson, ”Smalspår och sjöfart i Bergslagen, 802-banorna”, 2003

Attsjö timmerbana

 Det var en s k timmerbana som beslutads av Tingstads Trävaru AB på en järnvägssträcka på cirka sju kilometer med spårvidden 600 mm. Den gick från Attsjö (där anlades ett sågverk 1885) till Årydssjön vid Furuby där timret sedan flottades till Åryd station på CWJ(Karlskrona-Växjö järnväg), 13 kilometer utanför Växjö. Banan blev färdigt 1906 och öppnades för trafik året efter, år 1930 nedlades banan. Loket var tillverkat av Orenstein & Koppel 1906 med tillverkningsnumret 2080 och efter nedläggningen så tog det ända till 1950 innan loket skrotades. Varje tågsätt innehöll 18 timmertruckar (vagnar) varav 4-5 hade skruvbroms. Avverkningen skedde vintertid då många bönder inte kunde försörja sig på bara jordbruk och de allra flesta arbetade i skogen under vintern, antingen att frakta kol till ett järnbruk eller såga ner träd. 

Källor:

Bergfors Mats & John Engstrand, ”Attsjö järnväg”, i Svenska småbanor, 1979

"Järnvägsdata", 1999

Priedits Janis, ”Industribanor i Småland”, del 1, ÖSJ-Bladet 2/1996

(Den är omgjord från en tidigare notis på bloggen)

Misterhults skogsbanor

 Väster om Misterhult som ligger cirka två mil norr om Oskarshamn anlades i början på mellankrigstiden till en början med en järnväg med 600 mm som blev fem kilometer långt. År 1909 bildades AB Nässjö 3 Ply Fabrik och av det köptes 7 000 tunnland skog 1918 med Misterhults egendom med övriga fastigheter i både Misterhults och Hjorteds socknar. Efter ett par ärenden med både likvidation och den slutliga konkursen 1921, två år senare kom egendomen under en tysk ägare. Då bildades AB Norrköpings Exporthyveleri och mesta av verksamheten flyttades då till närliggande Blankaholm. Nu lite grann om banorna; spårvidden var 600 mm,; 1919 anlades fem kilometer lång bana mellan sjön Göten till en plats väster om Misterhults samhälle och därifrån var också en kilometer sidospår. Några år senare (obekant när) anlades en bana från sjön Lilla Rämm till en plats strax öster om Misterhult som var sju kilometer långt. Därefter sammanslöts de båda banorna med en tre kilometer långt förbindningsbana och från de båda sjöarna Göten och Lilla Ramm fanns flottleder till sågverket i Solstadsström. Efter konkursen 1921 så avvecklades järnvägsdriften successivt och Misterhult hade både motor- och ånglok. Omkring 1919-20 kom det första loket som hade blivit tillverkat av Jönköpings Mekaniska verkstad (June-lok) och som såldes 1936 till Eds Cellulosafabriks AB (också i Småland). Sedan kom ett ytterligare motorlok som tillverkades av Oberursel i Tyskland (vidare öden okända) och omkring 1920 kom ångloket som tillverkades av Orenstein & Koppel (också tyskt) med tillverkningsnumrrt 3413/år 1909 som tidigare hade används i kolgruvor i Saar-området. Det såldes 1935 till samma ägare som det förstnämnda loket och ångloket blev skrotat 1970.

Källor:

Fjeld Ulf, ”Svenska industrimotorlok 1”, Eksjö, 1974

Gyllenberg Bo, ”Misterhults skogsbanor”, i Skogen ta tåget, 1992

Järnvägsdata 1999

Karlsson Lars Olov, ”Ånglok vid Sveriges industrier”, 2014

Priedits Janis; ”Industribanor i Småland (del 16), ÖSJ-Bladet 1/2000

Skogseldar 1903

 Från BiSOS(Skogsväsendet)

Skogseldar hafva under berättelseåret i anseende till
den regniga sommaren endast förekommit i ringa omfattning.
Följande mera afsevärda områden hafva dock härjats
af eld, nämligen: i Storbackens revir å kronoparken Sjellerimåive
280 har, i Kalix revir å Björkfors f. d. privilegieskog
50 har och i Södra Lycksele revir å kronoparken
Grålandet 375 har. A dessa områden utstämplades 8,281
brandskadade träd till försäljning. I öfrigt hafva å olika
ställen, i landet mindre skogseldar uppstått å de allmänna
skogarna, därvid sammanlagdt omkring 120 har skogsmark
öfvergåtts af elden.

De brända träden kom iallafall till användning och i Norrland utnyttjade man bränt virke till allehanda ändamål. Skogsbränder eller skogseldar som det hette på den tiden var ju mer eller mindre vanligt förekommande. Känner till en större skogsbrand i Uppland och delvis i Västmanland(Västerlövsta socken var en av de socknar som var involverade i branden), men minns inte i dagsläget när det var. Men branden var iallafall på en stor yta.

(Tidigare publicerat)

Transporten på Gökhults järnväg

Gökhult ligger i Småland ett par mil utanför Oskarshamn och i början av 1900-talet fanns det en järnväg mellan Mörkhults station (Nässjö-Oskarshamns järnväg) och Gökhult. Banan hade spårvidden 600 mm och t ex 1905 var transporten av avsänt gods på 2 572 ton medan avsänt gods endast var på 113 ton. Det avsända godset var i mycket större omfattning än mottagit gods. Den huvudsakliga transporten var trävaror Mörkhult och en drift som t o m upphörde efter ett antal urspårningar.

Källa: Mats Freding, "Skogsbanan i Gökhult", i Skogen tar tåget, Eksjö, 1992

Trärälsbanor

Det var åtminstone tre järnvägar i Sverige som har haft träräls och samtliga har funnits i otillgängliga skogsrika områden i Sverige. Man byggde räls av trä och på Lidingö fanns det två bröder som hade patent på att bygga sådana träbanor. Bröderna hade sett motsvarande järnvägar i USA och på slutet av 1910-talet fick de patent att göra dessa banor som kallades för det Widegrenska stockbanesystemet.
Freding skrev;
"Fördelen med stockbanorna var att ingen terrassering behövdes utföras. Rälsen tillverkades på plats av fällda timmerstockar, vilka pallades direkt upp direkt på marken eller lades på träbockar." Bröderna Widegren visade upp sitt system för Skönviks AB och två kilometer lång trärälsbana anlades i Alby i Medelpad. Det var Gastsjön i Jämtland som var det första större projektet att tas i drift och det skedde under våren 1920. På hösten samma år färdigställdes den 4,5 km långa sträckan mellan Hyn-Spaksjön norr om Falun. Under den närmaste tiden utökades dessa två banor ytterligare med bl a 4,9 km för den sistnämnda banan. I Gastsjön utökades banan ytterligare sju kilometer och denna bana ägdes av f ö av den redan nämnda Skönviks AB (den bana i Alby sågs mera som försöksprojekt). Anledningen av att bolaget ville få bort de drygt 400 hästarna som användes innan träbanans tillkomst.
Fördelen med trärälsbanor var att det minskade transportkostnaderna med 40 procent i jämförelse med en vanlig järnväg. På både Hyn-Spaksjön och Gastsjön användes motorlok, båda hade spårvidden omkring 1,5 meter och båda hade även stockbanesystem med träbockar.
Men tyvärr fungerade det inte så bra, vissa partier av banorna murknade snabbt och på båda banorna inträffade det haverier.
I Dalarna användes två motorlok som tillverkades i Falun och det första loket där var tillverkat av delar från en Nash-Quadlastbil. Loket i Gastsjön tillverkades av Luth & Roséns Elektriska AB i Stockholm. Banan i Dalarna nedlades redan 1924 medan i Gastsjön lades driften ner två år senare. Loken i Dalarna skrotades vart eftersom medan loket i Gastsjön lastades på ett fartyg med vidare okända öden. Trärälsbanor utgjorde därmed ingen större succé i Sverige och bröderna Widegren utvecklade 1938 världens första bordshockeysspel.

Källor:

Ericson Jan, "Industribanor i Jämtland och Härjedalen", 2015
Freding Mats, "Industrijärnvägar i Dalarna", Kalmar, 1914
Järnvägsdata, 1999
Jönsson Åke, "Trärälsbanor", SmB 1/80

Köpte skog i Enåkersby

Firman Rosenlund & Olsson drev i Heby i västra Uppland såg, kvarn och snickerifabrik samt ett stort taktegelbruk. Det började man med 1880 när Axel Rosenlund uppförde ett tegelbruk i närheten av den såg och kvarn han hade förvärvat året innan. Två år senare kom även Janne Olsson med i bilden och då bildades det redan nämnda bolag. Vid månadsskiftet juni/juli 1904 köpte firman 4 700 å rot stående grantimmer för 4 700 kronor av Erik Andersson som var en hemmansägare i Enåkersby. Priset var då på 1 000 kronor och man kom överens att allt skulle vara avverkat före den 14 mars 1907. Firman omvandlades från handelsbolag till aktiebolag 1915 och det första bruket förstördes i en brand 1919, ett nytt tegelbruk som kom att bli Sveriges största tegelbruk blev uppfört.

Källor:

Freding Mats, "Industrilok i Uppland", 1991
Tidningen Upsala 4 juli 1904

Tunabergs kyrka

Tunaberg kyrka i Södermanland invigdes 1620 efter hade varit kapell åt ett par gruvor och hyttor som låg i närheten. Ett kapell var omtalat 1538 och när kapellet stod klart vet jag inte. I Tuna sockens bergslag i den sydligaste delen av Södermanland så uppstod det en industriverksamhet under 1300-talet i form av gruvdrift. På 1600-talet inleddes en ny era med bl a styckegods som tillverkades kanoner av. På 1500-talet började man att fälla träd i området för att få igång en skogsindustri. För att de som var igång med arbetet i Tunaberg så byggde man först ett kapell för dem och sedan en kyrka.

Källor:

Johnsson Anders, "Fånga platsen", 2008
Lindblad Jakob, "Skärgårdskyrkor, stadskyrkor och kapell", i Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 46/2003
Waldenström Björn, "Skogsbanorna i Tunaberg", i Skogen tar tåget", Eksjö, 1992

Skogsskjulet i Lerum

Under mina yngre år vistades jag i Lerum utanför Göteborg och inte så långt ifrån där min farmor bodde fanns det ett litet skjut med massa lerföremål som prydnader. Det lilla skjulet var i lövskogen i närheten av den östra avfarten av motorvägen och när jag besökte platsen i november 2010 var skjulet borta.

Tivedens rövare

Under medeltiden sägs det att Tiveden var ett tillhåll för rövare och på vissa platser sägs det t o m varit platser där rövare hade inväntat sina offer. Jag skrev tidigare om Ramundeboda kloster, en plats där man kunde övernatta när man passerade Tiveden och som låg halvvägs in i skogen. Nu är det frågan om det verkligen fanns rövare i Tiveden under medeltiden och enligt Laxå kommuns hemsida är det en av sägnerna som har florerat genom historiens lopp.

Från Laxå kommuns hemsida(http://www.laxa.se/web/internet.nsf/webdocs/F4FD641F2B833908C1257379003A8933?OpenDocument)

I Tiveden finns många sägner och historier om rövare och troll. Anledningen är de djupa mäktiga skogarna som fortfarande inbjuder till egna fantasier om övernaturliga väsen. 1983 invigdes Tivedens nationalpark av Kung Carl XVI Gustaf. Parken besöks årligen av nästan 100 000 människor.

Enligt denna kommuns hemsida så var det alltså mera en mytbildning och då kanske man kan dra slutledningen att spektulationen var mer eller mindre utvigdat. Nu påstår jag inte att det är en osanning som måste komma upp i dager och det jag känner till om Tiveden är att vissa partier ger en mytomspunnen upplevelse. Historien kring Tivedens rövare finns och kommer att berättas om även i framtiden.

(Tidigare publicerat)