Stocklycke

 Stocklycke eller Stockelycke är en liten hamn på västra sidan av berget Omberg i Östergötland och vägen mellan Stocklyckehamn och Stocklycke är drygt 660 meter långt (fast stigningen är på 46 meter). När Domänstyrelsen fällde timmer så fraktade man ut timmer i Stocklycke och där uppfördes det en kran 1928. Själva timmeruppslaget fanns i närheten och timret fraktades på decauvillespår fram till kranen. Själva utlastningen upphörde 1948 och därefter kan man besöka platsen som turist, även kranen finns kvar.

Källnot: Bra bild på kranen finns på; https://www.bjarnestam.se/foto/natur/stocklycke-hamn-omberg-maj-2018.php

Källor: 

Min karta, Lantmäteriets hemsida

Småbanebladet 3/1993

Våckelbergsgruvorna

 Vid den västra sidan av sjön Balungen ligger Våckelbergsgruvorna norr om orten Övertänger i Envikens socken i Dalarna. Den ligger ca 200 meter från Våckelbergets naturreservat och gruvorna utmålades av Kopparbergs och Hofors AB 1920 och försvarades fram till 1985. Själva gruvområdet är ca 45 meter i diameter med två timrade gruvhål, en skrotstenshög och en kojgrund. Själva gruvhålen är täckta av grova timmer på väggarna och är ca två meter höga ovanför vattenytan. Själva Våckelbergets norra och nordöstra sida har en brant som lämpade sig att bedriva gruvdrift och ligger i ett skogsrikt trakt.

Källor:

https://www.falun.se/download/18.900dfe11884715cca190f15/1685519077174/Sk%C3%B6tselplan%2520V%C3%A5ckelbergets%2520skogar%2520KF%2520201015%2520%C2%A7210.pdf

Fornminnesregistret Riksantikvarieämbetet 

Ripa Magnus (redaktör), ”Malmer, industriella mineraler i Dalarnas län (del 1, 2015

Valåsens sågverk

 Valåsens sågverk utanför Karlskoga hade anor från 1600-talet och ägnades sig i början på järnbruket i form av anläggandet av en hammarsmedja. Det är oklart när det hela började inom sågrörelsen på platsen. Själva sågverket drogs igång på allvar 1883 då ett aktiebolag bildades. Sågverket är igång än idag och har haft en historik om ägarbyten och sammanslagningar genom åren samt ett par nedläggningar, år 1918 nedlagde sågen och samma år blåste hyttan ner. Sågverket har haft två spårvidder, 802 och 1435 mm. Det smalaste spåret inledde sågverket med  eftersom de lokala järnvägsbolagen hade denna spårvidd och denna bana var 0,3 km långt, lades ner 1955 med upprivning som följd. Det normalspåriga järnvägen anlades 1953 och var 180 meter långt som snabbt utbyggt till dryga kilometern och enligt uppgift finns drygt 200 meter kvar av detta spår. Loket tillverkades av Sala Maskinfabriks AB 1938 med tillverkningsnumret 137 och var dieseldriven av typen L16, motorn var från det engelska bolaget Lister. Loket användes under en kort tid i Valåsen och ett annat lok av tillverkaren var också troligen där också. Man känner till att detta lok användes på Karlsborgs bruk utanför Kalix.

Källor:

Ericson Jan, ”Loktillverkningen vid Sala Maskinfabriks AB åren 1932-53”, Jönköping, 2002

Priedits Janis, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Sundström Erik & Hans Eriksson, ”Smalspår och sjöfart i Bergslagen, 802-banorna”, 2003

Attsjö timmerbana

 Det var en s k timmerbana som beslutads av Tingstads Trävaru AB på en järnvägssträcka på cirka sju kilometer med spårvidden 600 mm. Den gick från Attsjö (där anlades ett sågverk 1885) till Årydssjön vid Furuby där timret sedan flottades till Åryd station på CWJ(Karlskrona-Växjö järnväg), 13 kilometer utanför Växjö. Banan blev färdigt 1906 och öppnades för trafik året efter, år 1930 nedlades banan. Loket var tillverkat av Orenstein & Koppel 1906 med tillverkningsnumret 2080 och efter nedläggningen så tog det ända till 1950 innan loket skrotades. Varje tågsätt innehöll 18 timmertruckar (vagnar) varav 4-5 hade skruvbroms. Avverkningen skedde vintertid då många bönder inte kunde försörja sig på bara jordbruk och de allra flesta arbetade i skogen under vintern, antingen att frakta kol till ett järnbruk eller såga ner träd. 

Källor:

Bergfors Mats & John Engstrand, ”Attsjö järnväg”, i Svenska småbanor, 1979

"Järnvägsdata", 1999

Priedits Janis, ”Industribanor i Småland”, del 1, ÖSJ-Bladet 2/1996

(Den är omgjord från en tidigare notis på bloggen)

Misterhults skogsbanor

 Väster om Misterhult som ligger cirka två mil norr om Oskarshamn anlades i början på mellankrigstiden till en början med en järnväg med 600 mm som blev fem kilometer långt. År 1909 bildades AB Nässjö 3 Ply Fabrik och av det köptes 7 000 tunnland skog 1918 med Misterhults egendom med övriga fastigheter i både Misterhults och Hjorteds socknar. Efter ett par ärenden med både likvidation och den slutliga konkursen 1921, två år senare kom egendomen under en tysk ägare. Då bildades AB Norrköpings Exporthyveleri och mesta av verksamheten flyttades då till närliggande Blankaholm. Nu lite grann om banorna; spårvidden var 600 mm,; 1919 anlades fem kilometer lång bana mellan sjön Göten till en plats väster om Misterhults samhälle och därifrån var också en kilometer sidospår. Några år senare (obekant när) anlades en bana från sjön Lilla Rämm till en plats strax öster om Misterhult som var sju kilometer långt. Därefter sammanslöts de båda banorna med en tre kilometer långt förbindningsbana och från de båda sjöarna Göten och Lilla Ramm fanns flottleder till sågverket i Solstadsström. Efter konkursen 1921 så avvecklades järnvägsdriften successivt och Misterhult hade både motor- och ånglok. Omkring 1919-20 kom det första loket som hade blivit tillverkat av Jönköpings Mekaniska verkstad (June-lok) och som såldes 1936 till Eds Cellulosafabriks AB (också i Småland). Sedan kom ett ytterligare motorlok som tillverkades av Oberursel i Tyskland (vidare öden okända) och omkring 1920 kom ångloket som tillverkades av Orenstein & Koppel (också tyskt) med tillverkningsnumrrt 3413/år 1909 som tidigare hade används i kolgruvor i Saar-området. Det såldes 1935 till samma ägare som det förstnämnda loket och ångloket blev skrotat 1970.

Källor:

Fjeld Ulf, ”Svenska industrimotorlok 1”, Eksjö, 1974

Gyllenberg Bo, ”Misterhults skogsbanor”, i Skogen ta tåget, 1992

Järnvägsdata 1999

Karlsson Lars Olov, ”Ånglok vid Sveriges industrier”, 2014

Priedits Janis; ”Industribanor i Småland (del 16), ÖSJ-Bladet 1/2000

Skogseldar 1903

 Från BiSOS(Skogsväsendet)

Skogseldar hafva under berättelseåret i anseende till
den regniga sommaren endast förekommit i ringa omfattning.
Följande mera afsevärda områden hafva dock härjats
af eld, nämligen: i Storbackens revir å kronoparken Sjellerimåive
280 har, i Kalix revir å Björkfors f. d. privilegieskog
50 har och i Södra Lycksele revir å kronoparken
Grålandet 375 har. A dessa områden utstämplades 8,281
brandskadade träd till försäljning. I öfrigt hafva å olika
ställen, i landet mindre skogseldar uppstått å de allmänna
skogarna, därvid sammanlagdt omkring 120 har skogsmark
öfvergåtts af elden.

De brända träden kom iallafall till användning och i Norrland utnyttjade man bränt virke till allehanda ändamål. Skogsbränder eller skogseldar som det hette på den tiden var ju mer eller mindre vanligt förekommande. Känner till en större skogsbrand i Uppland och delvis i Västmanland(Västerlövsta socken var en av de socknar som var involverade i branden), men minns inte i dagsläget när det var. Men branden var iallafall på en stor yta.

(Tidigare publicerat)

Transporten på Gökhults järnväg

Gökhult ligger i Småland ett par mil utanför Oskarshamn och i början av 1900-talet fanns det en järnväg mellan Mörkhults station (Nässjö-Oskarshamns järnväg) och Gökhult. Banan hade spårvidden 600 mm och t ex 1905 var transporten av avsänt gods på 2 572 ton medan avsänt gods endast var på 113 ton. Det avsända godset var i mycket större omfattning än mottagit gods. Den huvudsakliga transporten var trävaror Mörkhult och en drift som t o m upphörde efter ett antal urspårningar.

Källa: Mats Freding, "Skogsbanan i Gökhult", i Skogen tar tåget, Eksjö, 1992

Tunabergs kyrka

Tunaberg kyrka i Södermanland invigdes 1620 efter hade varit kapell åt ett par gruvor och hyttor som låg i närheten. Ett kapell var omtalat 1538 och när kapellet stod klart vet jag inte. I Tuna sockens bergslag i den sydligaste delen av Södermanland så uppstod det en industriverksamhet under 1300-talet i form av gruvdrift. På 1600-talet inleddes en ny era med bl a styckegods som tillverkades kanoner av. På 1500-talet började man att fälla träd i området för att få igång en skogsindustri. För att de som var igång med arbetet i Tunaberg så byggde man först ett kapell för dem och sedan en kyrka.

Källor:

Johnsson Anders, "Fånga platsen", 2008
Lindblad Jakob, "Skärgårdskyrkor, stadskyrkor och kapell", i Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 46/2003
Waldenström Björn, "Skogsbanorna i Tunaberg", i Skogen tar tåget", Eksjö, 1992

Skogsskjulet i Lerum

Under mina yngre år vistades jag i Lerum utanför Göteborg och inte så långt ifrån där min farmor bodde fanns det ett litet skjut med massa lerföremål som prydnader. Det lilla skjulet var i lövskogen i närheten av den östra avfarten av motorvägen och när jag besökte platsen i november 2010 var skjulet borta.

Tivedens rövare

Under medeltiden sägs det att Tiveden var ett tillhåll för rövare och på vissa platser sägs det t o m varit platser där rövare hade inväntat sina offer. Jag skrev tidigare om Ramundeboda kloster, en plats där man kunde övernatta när man passerade Tiveden och som låg halvvägs in i skogen. Nu är det frågan om det verkligen fanns rövare i Tiveden under medeltiden och enligt Laxå kommuns hemsida är det en av sägnerna som har florerat genom historiens lopp.

Från Laxå kommuns hemsida(http://www.laxa.se/web/internet.nsf/webdocs/F4FD641F2B833908C1257379003A8933?OpenDocument)

I Tiveden finns många sägner och historier om rövare och troll. Anledningen är de djupa mäktiga skogarna som fortfarande inbjuder till egna fantasier om övernaturliga väsen. 1983 invigdes Tivedens nationalpark av Kung Carl XVI Gustaf. Parken besöks årligen av nästan 100 000 människor.

Enligt denna kommuns hemsida så var det alltså mera en mytbildning och då kanske man kan dra slutledningen att spektulationen var mer eller mindre utvigdat. Nu påstår jag inte att det är en osanning som måste komma upp i dager och det jag känner till om Tiveden är att vissa partier ger en mytomspunnen upplevelse. Historien kring Tivedens rövare finns och kommer att berättas om även i framtiden.

(Tidigare publicerat)