Kullsberg Kalkförädling AB hade sitt dagbrott som senare blev musikanläggningen Dalhalla utanför Rättvik och i Kullsberg är kalkbrytningen känd sedan 1500-talet. Det nämnda företaget startade 1898 och det var fem personer som höll i trådarna. Den södra delen av området med kalkbrytningen nyttjades av Nittsjö Tegelverks AB och där kalken användes som tillsats i själva tegeltillverkningen. Tyvärr råkade detta tegelbruk ut för ekonomiska svårigheter och köptes då upp av Kullsberg, på Nittsjö hade en rälsbana blivit utlagt med start 1890 med spårvidden 500 mm och den totala längden på 1,2 km. Denna bana utvidgades sedan till för att trafikera en lastplats med namnet Åkernäs som låg längs med Gävle-Dala järnväg mellan Rättvik och Vikarbyn. Vagnarna drogs länge av hästar och 1924 byggdes bansystemet om för att bli anpassat till lokdrift med 600 mm spårvidd. Ytterligare ett par utbyggnader av järnvägen gjordes och banan började att läggas ner fr o m 1950, tretton år senare fanns det smärre rester kvar av järnvägen. Det användes tre ånglok och ett motorlok, av ångloken var det två stycken som tillverkades av Orenstein & Koppel i Berlin. Ett tillverkades 1924 med tillverkningsnumret 10702 som var Kullsbergs första driftlok och som blev avställt 1954 med skrotning året efter. Det andra loket från Orenstein & Koppel tillverkades 1919 med numret 9017 och köptes begagnat från Lanforsen Kraft i Uppland (tidigare presenterat), skrotades 1953. Det tredje loket tillverkades av Henschel i Kassel 1938 och användes av tyska krigsmakten i Norge, Industridiesel tog upp ett antal lok efter kriget för att sälja dem vidare till svenska intressenter. Det sista loket var ett exempel på detta och köpet skedde 1948, detta lok skrotades också 1953 när driften på Kullsberg börjades att läggas ner alltmer. Ett motorlok som tillverkades av Falköpings Gjuteri och mekaniska verkstad 1920 och köptes 1923, loket hade en bensindriven Scania-Vabis (ändrade om namnet 1969 till Saab-Scania)motor på 45 hästkrafter. Loket hade trafikerat på en bana vid Rogestorp utanför Falköping och ansåg dock vara alltför svag för trafiken på Kullsberg, skrotades 1936 för att bli kompressionsvagn.
Källor:
banvakt.se
Ericson Jan; ”Skinnklädda tofflor i helvetet”, Solna, 2005
Freding Mats, ”Industrijärnvägar i Dalarna”, Kalmar, 2014
