Från banorna

 För mer information se tidigare sammanställningar inom denna tagg.

NYGÄRDE

Det var ett tegelbruk utanför Kalmar som hade spårförbindelse med Smedby järnvägsstation som låg innan förstatligande längs med Kalmars järnvägar. Själva bruket lades efter en brand 1953 och på platsen finns det en skrotfirma.

ÖCKERÖ

På denna ö etablerade företaget AB Delfin som 1890 beställde axlar, hjul och lager till ett 20 tal vagnar och syftet var att tillverka fiskguano och andra produkter av fisk. Dessa varor beställdes från Arboga Mekaniska Verkstad och verksamheten hade dragits igång 1887, likvidationen skedde dock 1900.

BORKHULT

Cellulosafabriken var igång mellan 1872-1904 och en hästbana gick mellan sjöarna Yxningen och Såken. En relativt okänd industribana i Östergötland.

EBBEMÅLA

Själva torvströfabriken brann ner för ett 20-tal år sedan och i lokstallet står loket som tillverkades av Linköpings Mekaniska Verkstad omkring 1940 finns fortfarande kvar för att beskåda.

KÖLJA

En annan torvströfabrik i Blekinge som fanns utsatt på en ekonomisk karta från omkring år 1920 och en bana på 400 meter fanns också utsatt mellan fabriken och Blekinge Kustbanor. 

PITEÅ

Koler ångsåg hade enligt 67 järnvägsvagnar 1931,

HOL

Tolv kilometer från Alingsås och den sträckan av Västra Stambanan som går mellan Alingsås-Vårgårda fanns en gång i tiden en förbindelse till Hols grusgrop. Driftplatsen inrättades 1926 och mitten på 1970-talet togs den bort. Själva grustäkten ligger cirka 1,6 km söder om stambanan och gamla banvallen är också synlig från luften närmast grustäkten. Stickspåret var också uppställningsplats för järnvägsvagnar.

LÄTTINGE

I Ornö socken i Södermanland låg en gång i tiden LÄTTINGE Såg & Kvarn och fanns enligt uppgift 1911-12 och 1929. Spår drift fanns antagligen på platsen.

ÄMHAGEN

Ett mindre torvströfabrik i Småland (en av otaliga som har funnits och finns i detta landskap) och som anlades 1935, efter 1965 endast sporadiskt och numera verka allt vara borta, en kort bana med 600 mm spårvidd fanns.

Minnesmärket på ön Koffsan

Sjön Ekoln i Uppland har några småöar och en av dem är ön Koffsan som ligger inom Dalby socken. En liten lägesbeskrivning; ön ligger cirka 410 meter sydost syd om Ängsberget som ligger vid stranden av Ekoln och denna plats ligger 11/2 kilometer från landsvägen mellan Dalby och Västeråker vid Hässle. Själva Koffsan är ungefär 99x65 stort och det enda fornlämningen är ett minnesmärke. Själva minnesmärket finns på den östra sidan av den skogsklädda ön och det är en inskription på själva stenblocket, där det står ”RAPPA MÅNS MÅNSONS TROGNA HUND”. Denna inskription är daterat till 1846 och enligt den lokala traditionen så var det en husbonde som förliste vid ön medan hans hund klarade sig genom att simma och ta sig upp på ön. Hunden vägrade att lämna ön och den svält helt enkelt ihjäl. Var denna man egentligen hörde hemma är i dagsläget inte känt.

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet

Olika sorters bilar

 I denna artikel kommer några bilmärken att behandlats kortfattat och förvisso har jag själv om olika bilar. Men det finns bilmärken som också är lite ovanligare slaget även om skribenten känner till en del märken. Tycker själv att diskutera om bilar är ibland personligt eftersom folk minns kanske sina egna bilar. Annars tillhör ju en del av teknikhistoria. I presentationen nedanför redovisas antingen ”hela bilmärket” eller bara högst ett par modeller av ett bilmärke, själva bilmärket är i fet stil.

Här kommer det att presentera några bilmärken;

Stoll: I Tyskland byggde karossfirman Stoll en Volkswagen typ 1 till en coupe 1952 och motorn var på 1 131 cc med 25 hästkrafter. Denna bil finns på Volkswagens egna museum och finns också som en modell i skala 1:43.

Spyker: Det är ett märke från Nederländerna och modellen som redovisas här är den modell som lanserades 1905. Denna modell kallades för 12/18 HP Double Phaentom och motorn var på 2 544 cc. Bröderna Spyker hade börjat tillverkat bilar redan 1900 och lanserade några modeller till varav en fyrhjulsdriven.

Pegaso: Spanska Pegaso tillverkade hälften av de 84 karosser som tillverkades mellan 1951-57 från den italienska Touring. Det var ett avancerat bygge eftersom materialet var av aluminium.

Triumph: I denna presentation läggs tonvikten på Triumph Spitfire som liksom MGB och Austin Healey var välkända samt omtyckta bilmärken under 1960-talet. Spitfire lanserades på bilsalongen i London 1962 och motorn är en rak fyrcylindrig motor med toppventiler på 63 hästkrafter. Av märket Triumph Spitfire så tillverkades 314 332 exemplar fram till 1980.

Kaiser: Den amerikanska skeppsbyggaren Henry Kaiser började alltmer att tillverka bilar efter kriget och ett typexempel var Kaiser Darrin från 1954 med rak sexa på 2 641 cc. Henry J Kaiser försökte liksom andra att utmana Detroits store biltillverkare Henry Ford och det var endast misslyckande hos de andra. Men Kaiser försökte och lyckades att hänga sig kvar på en snör tråd. Det ovannämnda Kaiser Darrin var den egentliga sista storsatsningen och nästa år var det den sista modellen varav de flesta bilarna såldes i Argentina och där Kaiser fick en efterföljare som varade i sju år under namnet Carabela.

Maybach: Syftet med detta bilmärke var att den skulle vara mer som en lyxbil än Mercedes Benz. Detta bilmärke lanserades 1909 av William Maybach och produktionen kom igång först 1921. Ett fåtal Maybach-bilar tillverkades efter andra världskriget.

Rosengart: I Sverige finns bara ett fåtal exemplen av detta märke som har ett museum (såvitt vad skribenten känner till) med bilar med detta märke i tyska Bedburg-Rath. Själva upphovsmannen till detta märke hette Lucien Rosengart som först tillverkade mopeder och sedan från slutet av 1920-talet så blev det ett eget bilmärke, en epok som skulle vara fram till 1950-talet. Dessa hade från början 4-cylindriga motor och 1932 kom det en liten sexa.

Det är bara några exemplar av de märken som har tillverkats och lägger man till modellerna/versionerna blir det ytterligare ett antal olika sorters bilar. 

Källor:

”Boken om bilar”, 2022 (svensk version)

Harding Antony, ”Bilar (svensk version)”, 1990

https://www.maybach-luxury.com/en/about/history/

Nostalgia: Spridda nummer

https://www.prewarcar.com/

Vi Bilägare: Spridda nummer

Grönhögens många lok

Grönhögem på Öland har haft nio olika motorlok och det är inte rekordet eftersom gruvorna hade många fler lok än andra typer av fabriker. I Grönhögen växte från början ett kalkverk fram och sedan blev det lättbetongindustri, allt grundlades av AB Grönhögens alunverk 1905. Sedan var det olika namn på anläggningen fram till nedläggningen 1971 och ett av namnen var Ölandskalk under 1930-talet och senare Ytongs AB. Järnvägen på Grönhögen hade spårvidden 600 mm och var 1,2 km, den gick mellan Ventlinge malm och Grönhögens hamn. Den första delen av järnvägen lades ner med upprivning 1962 och den återstående nio år senare. Nio motorlok har trafikerat banan, tre lok som skrotades 1939 var av okänt fabrikat och ett av dem användes vid bruket och de två andra på själva kalkbrottsbanan. Samma år tillverkades ett motorlok på Bergsbolaget i Lindesberg med numret 1472 och detta lok kom i drift först 1943. Detta lok skrotades 1964 liksom de båda John Bergmansloken från Eskilstuna, det ena tillverkades 1943 och det andra någon gång under samma decennium. Ett till motorlok från Bergsbolaget tillverkades 1947 och köptes 1954  från Uddagården utanför Falköping, detta lok gick också som skrot 1964. Under skrotvågen så skrotades även ett lok av okänd tillverkare och det är inte mycket känt om detta lok. Det sista loket köptes 1962 och det hade tillhört olika uthyrare av lok och hade bl a varit på Graningeverket, detta lok var ett Simplex-lok som tillverkades i engelska Bedford 1950 med tillverkningsnumret 10214 och såldes 1964 till Ströms Bruks AB i Hälsingland. De sista åren så användes det traktor i den lokala trafiken på området.

Källor:

banvakt.se

Adolfsson Göran m fl, ”Ölands järnvägar”, 1987

Fjeld Ulf, ”Svenska industrimotorlok 1”, Eksjö, 1974

Industrilok på Öland och Gotland”, 1983

Järnvägsdata med driftplatser”, 2009

Varamobaden

 Det var ett sandtag utanför Motala som var igång mellan slutet av 1920-talet och fram till omkring 1960. Sandtaget var till för att producera sand för att blästra samt användas inom gjuteri och sågverk. Sandtaget låg precis vid Vätterns strand och en järnväg med spårvidden 600 mm användes som bl a gick upp en stark stigning från stranden. Ett motorlok av okänd tillverkning användes och det påstod att loket hade blivit sålt till en torvmosse i Småland.

Källor:

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet

Gyllenberg Bo, ”Industrilok i Östergötland”, Taberg, 1987

Alaskas första katastrof

 Åt 1799 inträffade Alaskas första kända katastrof då 60 bidarkas (ett slags lokal sjöduglig farkost) med drygt 200 män gick förlorat med sjöfarkoster under en storm som kom plötsligt. Enligt den historiska hemsidan om Alaska så är det den största kända katastrofen i Prince Williams-sundet. Den ursprungliga källan som gör att den är känd idag är hittills okänd för mig och på den tiden som katastrofen ägde rum så var Alaska en isolerat del av Ryssland. Enligt vissa skrifter på den nämnda historiska sidan så användes bidarkas av inuiterna och det är antagligen via muntlig tradition som katastrofen är känd idag. Vad bidarka är för något finns i förklaringen i texten.

 a portable boat made of skins stretched over wood frames and widely used by Alaskan coastal natives and Aleuts.

Enligt vad texten säger så är denna typ av båt bärbar och var beklätt med skinn med ramar av trä och man kunde sätta upp segel. En bild på denna båt finns på Wikipedia.

Källor:

http://alaskaweb.org/index.html

https://www.merriam-webster.com/dictionary/bidarka

Wikipedia engelskspråkiga

Ett par uppländska träkyrkor

 I Uppland finns det några träkyrkor och ett av dem finns beskrivna i denna artikel. Det finns dock inga byggnationer som är medeltida som t ex Tångeråsa i Närke och Granhult i Småland. Flera uppländska kyrkor har haft föregångare av trä (även de stenkyrkor som byggdes under medeltiden hade haft träkyrka innan) och de träkyrkor som finns nu är uppförda under den Nya tiden. 

Ett undantag är det dock Aspnäs kyrka utanför Östervåla som aldrig varit en egen församling eller socken utan har varit en gårdskyrka. Kyrkan uppfördes under 1300-talet och ligger längs med vägen mot Månkarbo en bit öster om Östervåla. 

I denna artikel kommer det att behandlas tre sockenkyrkor som samtliga ligger utmed den uppländska kusten varav en av dem ligger i Stockholms skärgård. 

Möja kyrka uppfördes av liggtimmer och den invigdes 1768, annars har den västtorn, sakristia i norr, vapenhus i söder. Kyrkan genomgick en restaurering 1839-40 när väggarna brädslogs och ett timrat vapenhus. 

Söder om Norrtälje inte långt ifrån Vira bruk ligger Roslagskulla som är en korskyrka med ett torn i sin centrala del. Kyrkan blev färdigställt 1706 och den är också gjort av liggande timmer. Man tror också att föregångare till dagens träkyrka också var en träkyrka som uppfördes under 1600-talet. Utvändigt av kyrkan har kyrkan även stående bräder och kyrkan har genomgått ett fåtal förändringar, enligt författaren till kyrkobeskrivningen är det en uppländsk raritet. Kyrkan har också haft en föregångare när det gäller klockstapeln Avslutningsvis skulle egentligen Singö kyrka bli behandlat i denna text och denna kyrka finns beskrivet i en annan artikel på denna blogg. Skribenten valde då att beskriva Gräsö kyrka istället. Denna kyrka är också gjorda av liggtimmer och den uppfördes mellan 1695-97 medan sakristian tillkom när en vägg byggdes till 1753 och själva klockstapeln tillkom under 1740-talet (flera reparationer har det blivit genom åren). Det var iallafall om några av de uppländska kyrkor och kapell som finns, men de flesta är byggda under ett senare skede än 1700-talet.

Källor: 

Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet

Blent Karin, ”Vägvisare till kyrkorna i Uppsala län”, Uppsala, 1997

https://okandahandelser.blogspot.com/2023/08/singo-kyrka.html?m=0

Bohrn Erik, ”Möja kyrka”, Upplands kyrkor II, Uppsala, 1949

Kilström Bengt Ingvar, ”Roslagskulla kyrka, Eskilstuna, 1991

Ullen Miriam, ”Bygga i trä”, Den romanska konsten, Signums svenska konsthistoria, Kristianstad, 1995