Markim och Orkesta kyrkor

 Båda kyrkorna ligger norr om Vallentuna och de ligger bara dryga halvmilen ifrån varandra. På bilden är kyrkobeskrivningarna för de båda kyrkorna (Markim till vänster och Orkesta till höger) som är skrivna av Jan Svanberg. Det är två romanska kyrkor, Markim byggdes omkring år 1200 och nämndes första gången 1287 av Swen Suneson till förmån för kyrkan. Grannkyrkan är något äldre och byggdes någon gång under 1100-talets andra hälft. Men Orkesta kyrka nämndes senare än Markim och den första gången var i samband med ärkebiskopen Nils Alleson visiterade kyrkan Båda kyrkorna består av långhus, kor och absid samt vapenhuset i söder. Orkesta har en sakristia som Markim inte har och trots att dessa två kyrkor ligger nära varandra så är kyrkorna inte helt av samma historia. I Orkesta uppfördes stiglucka under 1790-talet och drygt ett decennium senare revs två stigluckor. Året 1846 lades bogårdsmuren om och 1852 planterades det lönnar på kyrkoområdet. År 1776 planterades 74 rönnar och lönnar längs bogårdsmuren. Markim har kalkmålningar medan det inte är känt om Orkesta har haft det. Däremot båda kyrkornas klockstaplar har sina tillkomster under 1827. Båda kyrkorna ligger i en kulturbygd som en av de äldsta i Uppland.

Källor:

Anund Johan & Linda Qviström, ”Det medeltida Uppland”, 2012

Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet 

Källman Rolf, ”Markim och Orkesta—-två socknar i Mälardalen, Uddevalla, 1992

Svanberg Jan;

Markim kyrka, Eskilstuna, 1998

Orkesta kyrka, Eskilstuna, 1998

Molkoms hästbana

Molkom som ligger i Värmland hade ett par industrijärnvägar mestadels under 1900-talet. Den längsta s k industrijärnvägen var också hästbanan som var cirka kilometern lång medan spårvidden är okänd. Ett järnbruk anlades 1629 längs med en å mellan sjöarna Borssjön och Molkomssjön. Järnverket utnyttjade åns vattenkraft och var i drift till 1861. År 1904 grundades AB Molkoms Kvarn- och Grynverk och bolaget övertog även den tidigare verksamheten som bl a omfattade såg och hyvleri samt en torvmosse på tolv hektar. Kvarn- och grenverket brann ner till grunden 1928 Likvidationen skedde två år senare och endast tullkvarnen byggdes upp igen, den var i drift fram till 1961. Sågverket och kraftstationen byggdes om 1949-50 och torvfabriken var igång mellan 1897-1931 och en kort bana fanns på mossen. En drygt kilometer lång bana anlades mellan kvarn och grynverket och man fraktade såväl havregryn som virke. Det är lite osäkert när hästbanan i Molkom lades ner, men det var antagligen 1934 medan det korta internspåret på sågverket var igång till 1950-talets första hälft.

Källor:

Gyllenberg Bo, ”Hästbana i Molkom”, Småbaneberättelser (SmB), nr 1/2001

Priedits Janis, ”Industribanor i Värmland”, 2020

Rönneshytta

 Rönneshytta var en ångsåg i södra Närke som anlades av Skyllbergs bruks AB 1882 och hade då både ram samt ett kantverk. Sågen byggdes om 1897 och fick då sin andra ångmaskin installerat och ytterligare moderniseringar skedde under åren 1904-05. Sågen drevs bl a av gengas under andra världskriget sedan en retortkolugn hade installerats. Anläggningen såldes till Hasselfors Bruk AB 1965, avvecklingen av sågen inleddes året efter och 1969 nedlades driften definitivt.

En järnväg gick från Rönneshytta station och anknöt sågverket, brädgården samt brädupplagen, den hade spårvidden 1435 mm och var 300 meter lång. Banan användes ej efter 1966 och revs upp först tio år senare.

Två lok som tillverkades på Sala Maskinfabrik tjänstgjorde på ångsågens bana. Båda tillverkades 1935 med numret 104 o respektive 112, hade Listermotor, nr 104 hade dock sexton hästkrafter och det andra loket hade åtta hästkrafter. Nr 104 användes som växellok vid sågverket och brädgården medan nr 112 som var mindre fick ta över en del på brädgården medan den tyngre 104 ta transporten till stationen. Båda loken tjänstgjorde även efter försäljningen till Hasselfors Bruks AB och ställdes av 1969, sedan dröjde det något år innan dessa två lok blev skrotade.

Källor:

Ericson Jan, ”Loktillverkningen vid Sala Maskinfabriks AB åren 1932-1953”, Jönköping, 2002

”Industrilok i Närke”, 1981

Johnsson Anders, ”Fånga platsen”, 2008

Räddat från säker död

 Från Göteborgs-Posten den 17 juli 1872 och det var tur att banvakten hann få bort den sovande mannen. Skribenten har hört talats eller läst om att folk använde rälsen som en slags kudde eller lät ett eller båda benen vila på rälsen med döden som följd. Så denna man få nog tacka sin lyckliga stjärna att han blev räddat.

Ett annat exempel!!

https://okandahandelser.blogspot.com/2017/05/riskabel-sovplats.html?m=0

Våldgästningen i Gräsö skärgård

 Ett hushåll i Gräsö fick en kungligt våldgästning som också betalades i pengar efter besöket och källan är tidningen Upsala den 6 augusti 1887

1. 

Kortfattat om Millersvik socken

 Millersvik socken ligger på Värmlandsnäset som sticker ut cirka två mil från Säffle i Värmland. Denna socken tiihörde Näs härad som hade tio socknar och socknens areal var 35,31 kvadratkilometer (men i Emigrationsutredningen angavs dock arealen till 34,71). Det är medeltida socken som omnämns redan 1334. Kyrkan är en stenkyrka med medeltida murar och har en sandstensfunt från slutet av 1100-talet och ett torn av okänt ålder revs under 1700-talet. Socknen har en del fornlämningsobjekt från äldre tider.

Folkmängden var under 1800-talet och början på 1900-talet följande; 1805) 447, 1865) 729, 1880) 707, 1900) 476 och 1907) 361. Under det sista decenniet av 1800-talet hade Millersvik socken en medelfolkmängd på 537 invånare. Under tiden 1891-1900 vigdes det 17 par, 75 barn föddes varav fyra föddes utanför äktenskapet,  85 personer dog, 18 utvandrade och tre invandrade. Millersvik är också den minsta socknen eller församlingen i häradet. Socknen gränsar i norr till Ölserud och i söder till Eskilsätet. 

Under tiden 1881-1900 hade socknen 42 emigranter medan fem kom till socknen från utlandet. På tal om emigrationen så var Värmlands län en utvandringsbygd och under de sista 19 åren så emigrerade sammanlagt 2 314 personer medan 451 immigrerade i Näs härad. Det som var skillnaden var att Millersvik hade mindre emigration än de andra socknarna och det var bara Millersvik som hade tvåsiffrigt, de andra hade tresiffrigt.

I jämförelse med de jämnstora socknarna i häradet hade 

Ölserud 141, Huggenäs 116 och Östra Ny 139. Själva omfattning hade Millesvik 3,46 promille i nettoutvandringen under 1880-talet i järförelse med länet 11,10 medan nästa decennium var det 2,79 (länet 5,78).

I Millesvik så installerades ett spannmålsmagasin 1806 med en spannmålsfond med 294 tunnor och ”Bidrag med diverse ändamål” på 14 tunnor för användning vis kristider eller om någon av gårdarna skulle brinna ned. Enligt uppgifter så hade socknen 511 invånare och 62 hushåll 1800 och tio år senare 458 invånare och 86 hushåll.

Avslutningsvis kan man nämna att folkmängden har såväl gått över som under 500 invånare ett flertal gånger sedan Tabellverket inledde sina folkräkningar 1749.

Källor:

Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet 

BiSOS, Befolkning 1900

Det medeltida Värmland, Stockholm, 2018, Riksarkivet (hemsidan)

Emigrationsutredningen, Bilaga V, 1908

Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

Norman Hans, ”Bergslagen och Nordamerika”, Uppsala, 1974

https://start.varmlandsrotter.se/wp-content/uploads/s-millesvik.pdf

Summariska folkmängdsredogörelser, Tabellverket

Åmark Karl, ”Spannmålshandel och spannmålspolitik i Sverige 1719-1830 ”, Stockholm, 1915

Boskapen i några uppländska socknar 1905

 I Vassunda socken fanns det 1905 följande antal boskapsdjur; 205 hästar över tre år och 35 under tre år, vidare fanns det 32 oxar, 19 tjurar, 652 kor, 161 ungnöt under tre år, 189 får inklusive lamm, 141 grisar och 1 050 fjäderfä. I grannsocknen Haga som är mycket mindre i storlek än Vassunda hade under detta år 20 bisamhällen. Däremot hade endast två socknar bland det uppländska urvalet getter, en i Harg och tre i Faringe. Det redan nämnda Vassunda tillhör de socknar som inte hade något bisamhälle. Annars hade Roslags-Bro 79 bisamhällen, de socknar som hade en del bisamhällen var Husby-Lyhundra 47, Estuna 44, Ununge 46, Skederid 35 och Fasterna 85. Gemensamt för dessa fem socknar var att de antingen ligger längs med Roslagskusten eller i granne med en kustsocken. Några mil längre upp ligger Börstil som hade 61 bisamhällen och det var bara en socken inåt land som kunde mäta sig med att ha flera bisamhällen nämligen Vallentuna med 54 bisamhällen. Förutom Vassunda fanns det inga bisamhällen i Gräsö, Vada, Angarn, Markim och Singö. Den sistnämnda socken var också den enda socken som inte hade någon oxe men däremot sju tjurar. Samtliga socknar i listan hade hästar, tjurar, kor (alla hade antingen tresiffrigt eller fyrsiffrigt antal kor), får, grisar och fjäderfä. I t ex Forsmark fanns det 120 hästar över tre år, 27 under tre år, 24 oxar, 10 tjurar, 522 kor, 247 ungnöt, 309 får, 166 grisar, 11 bisamhällen och 225 fjäderfä. Avslutningsvis antalet kor i några nämnda socknar; Lagga 679, Östuna 587, Husby-Långhundra 823, Gottröra 671, Alsike 482, Haga 260, Vidbo 496, Vada 269, Gräsö 594, Knutby 1 178, Almunge 1 589 och Husby-Lyhundra 607.

Källa: BiSOS, ”Boskapsskötsel och jordbruk”