Toresunds kyrka

 Toresunds kyrka utanför Strängnäs byggdes i slutet på 1100-talet och bestod bara av långhus. Kyrkan tillbyggdes sedan med utbyggnader, torn, vapenhus och absid.

Veckholm kyrka i bilder

 Veckholm kyrka som också kallats för Trögdens domkyrka blev uppfört i slutet 1200-talet. Kyrkan var låst när besöket varade!!!

Ockelbo järnvägsstation

 

Ockelbo är ett litet samhälle i Gästrikland och Norra Stambanan anlades ursprungligen med följande knutpunkter; Uppsala-Sala-Krylbo-Storvik-Ockelbo-Ånge (nu har det blivit nya stråk. Järnvägsstationen blev färdigt 1874 och ombyggdes 1929, SJ öppnade sträckan mellan Storvik-Ockelbo för allmän trafik den 1 november 1876 (38 km) och Ockelbo-Holmsveden (27 km) exakt ett år senare. Det enskilda bolaget Gävle-Ockelbo järnväg öppnades den 15 oktober 1884 och kom under staten i juli 1938, fram till slutet på 1960-talet gick Norrlandstågen via Krylbo och Storvik till Ockelbo. Sedan järnvägen mellan Ockelbo och Gävle hade rätats ut så började dessa tåg att gå där istället. Det smalspåriga Dala-Ockelbo-Norrsundet järnväg hade en egen station i samhället som drogs in 1970. Godstrafiken i Ockelbos SJ-station  drogs in i oktober 1989 och i november 1935 öppnades den 157 km långa sträckan mellan Krylbo och Bollnäs för eldrift förbi Ockelbo. År 1919 fanns det bl a en lastkaj för nio vagnar, bispår till en brädgård, två vattenkastare, vändskiva med 12,3 meter i diameter och ett lokstall.

Källor:

https://historiskt.nu/normalsp/goj/goj_inneh.html

Järnvägsdata 1999

Järnvägsdata med driftplatser 2009

Järnvägsstationer, Järnvägsmuseum 

Olofsson Carl, ”Sveriges järnvägar”, Stockholm, 1921

Försvunna bytomter

 I Fornminnesregistret finns det en rad markeringar på f d bytomter som är försvunna, har funnits i äldre kartmaterial, nutida bebyggelse har delvis eller helt blivit bebyggt på äldre bytomt. Den f d byn Flottsund som fanns på en karta från 1666 över den närliggande Kungshamn gård och bara drygt 75 meter från där vägskälet är med 255:an. Den f d byn Flottsund ligger alltså längs med vägen från Kungshamn till länsvägen.

Hassmyra gamla bytomt ligger i Fläckebo socken i Västmanland och 500 meter lite nordväst om kyrkan ligger denna bytomt som är 180x180 meter och det är känt att byn hade fem husgrunder med sprismursrösen, två grunder efter jordkällare. Hela byn brann ner efter ett blixtnedslag 1858 när alla var i kyrkan och nu ligger byn i närheten av kyrkan med ännu mera utspridda gårdar.

Ett byområde som en gång tiden var bebott och som numera är helt undanröjt p g a odlingar är Hummelsta i Litslena socken (ej förväxlat med Hummelsta väster om Enköping. Där spåren efter Hummelsta gamla bytomt är helt bortodlade och det är området längs med vägen mot Grillby efter korsningen där man kan köra antingen mot Skolsta eller rondellen vid Litslena kyrka. Enligt en boende (om han är fortfarande i livet) så togs det bort ett antal husgrunder 1976-77 för att få tillgång till mer åker.

I Vansö socken nordväst om Strängnäs finns en bytomt som idag är delvis bebyggt av ett par boningshus och ett antal uthus. Husby är ortnamnet åt många byar i Sverige och denna by var antagligen större tidigare än vad det är idag. Enligt den geometriska avmätningen som gjordes 1722 så fanns det fyra gårdar medan storskiftekartan från 1765 fanns det sju gårdar i Husby. 

Strax sydväst om byn Bälsunda i Övergran socken i Uppland finns ett område med bebyggelselämningar och denna bytomt är inte så långt borta ifrån platsen Fiskbrunna. År 1685 fanns det två gårdar och åtta byggnader på platsen. 

Tre byar i Uppland och en vardera i Södermanland och Västmanland, men det fler motsvarande bytomter i Fornminnesregistret.

Försvunna föremål från uppländska kyrkor

 Jag har inte gått igenom alla de drygt 190 landsortkyrkorna i Uppland och har bara valt ut 14 kyrkor runt om i landskapet. Antag att omfattningen är mycket större än det som jag för närvarande känner till. De kyrkor som jag har valt ut utgör endast en mindre del av de verkliga totala antalet stölder i kyrkor. I denna artikel kommer jag inte bara skriva om stölder utan också det som kyrkorna har blivit av med. Det är framför allt tre olika kategorier som man kan dela in i när man skall skriva om försvunnen gods från kyrkorna.

• 1) Gustav Vasas konfiskation av kyrkskatt under 1500-talet. 
• 2) Stulna föremål och i synnerhet kyrksilvret. 
• 3) De kyrkogods som för närvarande är bevarade på Statens historiska museum.

I denna artikel har jag framför allt valt det andra alternativet, men kommer också att vidröra de andra två alternativen. De kyrkor som jag har valt ut är följande; Alunda, Boglösa, Hjälsta, Lillkyrka, Länna, Skuttunge, Tensta, Tillinge, Vallby, Vassunda, Vänge, Åkerby, Ärentuna och Östuna. De flesta av dessa kyrkor drabbades av inbrott under 1800-talet och då har oftast kyrksilvret blivit stulen. I exempel med Östuna så fördes vapensköldarna från kyrkan till klockstapeln för en renovering och där tog fattighjonen från de närliggande fattighuset vapensköldarna för att använda för uppvärmning. 
Det är uppenbart för mig att en eller flera ligor specialiserade sig på inbrott i kyrkorna under 1800-talets första hälft. Tre av kyrkorna drabbades i början av 1800-talet med ett mellanrum på cirka tio år, två av dessa gick det endast en månad emellan inbrotten. Dessa tre kyrkor ligger inte så långt ifrån varandra heller, drygt 10-15 kilometer ifrån varandra och det var antagligen lätt att nå dessa kyrkor. Vilka det är Vänge, Ärentuna och Åkerby, Vänge samt Åkerby drabbades av inbrott endast en månad emellan. I mars 1808 bröt en eller flera tjuvar in i sakristian till Åkerby kyrka och stal all kyrksilver, vid slutet av nästa månad råkade Vänge ut för samma sak. På grund av dessa kyrkors lägen så antar jag att det rörde sig om samma gynnare och det är lätt att tro det också, dels p g a att Vänge och Åkerby ligger enbart en mil ifrån varandra och dels om förrövarna bodde i området så kände de dessutom till dessa kyrkor. Ärentuna kyrka har genom årens lopp råkat ut för en del såväl försök som rena inbrott och om kyrkan låg närmare någon annan bebyggelse under 1800-talet känner jag för dagsläget inte till. Om kyrkbyn såg ut under början av 1800-talet som den gör idag så kan man nog påstå att kyrkans läge var mer eller mindre riskfyllt. Denna kyrka råkade ut för ett stor inbrott 1819 då nästan allting bestals. Kyrkan råkade dessutom ut för en relativt omfattande konfiskation under 1500-talet och efter det så införskaffades ett nytt kyrksilver.
Övriga kyrkor som jag nämnde i inledningen drabbades av motsvarande under mitten av detta århundrade. Skuttunge kyrka råkade ut för en stöld av en oblatask 1848 som påträffades senare och efter en reparation året efter så kom föremålet tillbaka till kyrkan. Alunda råkade ut för en stöld av kyrksilver 1851 och två år senare råkade både Tillinge samt Vassunda ut för samma händelse. Den förstnämnda kyrkan som råkade ut för inbrottet 1853 kunde de bestulna godset påträffats och då var det redan förstörd. År 1858 drabbades Lillkyrka ut för en omfattande kyrkostöld när denna kyrka blev av med i stort sett allting av värde. Tensta kyrka norr om Uppsala råkade ut för en stor stöld under 1860-talet.
Två kyrkor som båda är grannkyrkor nämndes ingenting om inbrott, däremot om Gustav Vasas konfiskation av kyrkoskatt under 1500-talet. I Boglösa kyrka strax utanför Enköping fick lämna en skatt på drygt sju kilo(34 lödiga mark och 7½ lod) under året 1545, samma år råkade även den närbelägna Vallby kyrka ut för samma sak och som dessutom råkade ut för en motsvarande konfiskation fjorton år tidigare(1531).
Länna kyrka sände två altarskåp till Historiska museet 1879 och det var ganska vanligt under denna tidsperiod att kyrkorna skickade in föremål till detta museum.

Källor(kyrkobeskrivningar)
Alunda, Bengt Ingmar Kilström, 1986
Boglösa, Mats Åmark, 1963
Hjälsta, Bengt Ingmar Kilström, 1994
Lillkyrka, Mats Åmark, 1999
Länna, Gustav Björklund, 1981
Skuttunge, Bengt Ingmar Kilström, 1991
Tensta, Bengt Ingmar Kilström, 1994
Tillinge, Bengt Stolt, 1979
Vallby, Mats Åmark(viss redigering av Kilström), 1981
Vänge, Rune Norberg, 1983
Åkerby, Åke Nisbeth, 1984
Ärentuna, Bengt Ingmar Kilström, 1996
Östuna, Åke Nisbeth, 1970

(Tidigare publicerat)

En utebliven järnväg i Uppland

 Den 11 december 1912 hade Uppsala Nya Tidning en notis om en välbesökt stämma i Bälinge socken om en normalspårig järnväg från Uppsala via Harbo till Kerstinbo vid Sala-Gysinge-Gävle järnväg. Kerstinbo hade en station längs med denna linje som också var normalspårig.

Mötet hade drygt 1400-1500 personer besökt om man utgår ifrån notisens sanningsvärde och man röstade då för att järnvägen skulle dras förbi den egna socknen. En station skulle anläggas inte så långt ifrån Bälinge kyrka och på mötet beslutade man också att en arbetsgrupp skulle arbeta med denna fråga.

Bälinge och Harbo var de större tätorterna längs med denna linje, om förslaget om att anlägga en järnvägslinje genom en glesbygd med icke avgörande industriverksamhet så var man antagligen medveten om hur det skulle gå. Det var också en viss diskussion om att järnvägar måste anläggas förbi någon ort som har dragningskraft med både tillökande industriverksamhet och folkökning. Ett annat exempel i Uppland där det stod klart i princip omgående att det inte skulle gå var Enköpings-Heby-Runhällens järnväg. En järnväg som det stod klart redan från första början inte skulle vara lönsamt. Det var ungefär samma förhållanden som järnvägen mellan Uppsala och Kerstinbo skulle har haft. Visserligen låg Heby längs med Norra stambanan och dessutom hade en växande tegelbruksindustri då, så föll EHRJ på greppet att vara lönsamt. Järnvägen mellan Uppsala och Kerstinbo diskuterades vid ett antal tillfällen vid olika riksdagssammanträden under 1910-talet innan man beslöt att det inte skulle byggas någon järnväg under 192o-talet.

Källförteckning

Freding Mats, "Industrilok i Uppland", 1991
Järnvägsdata, Stockholm, 1999
Olofsson, "Sveriges järnvägar", Stockholm, 1921
Svarskatalogen på Riksarkivet, "sökord" Kerstinbo.
Uppsala Nya Tidning, 11 december 1912

(Tidigare publicerat)

Högbonden

 Högbonden är såväl en ö som fyrplats i höjd med Nordingrå i Ångermanland och ligger ca två kilometer sydost om fiskeläget Bönhamn på fastlandet. Fyren byggdes 1909 p g a att det har funnits krav på en fyrplats sedan ångfartyget Piteå hade strandat där. Högbonden är efter Kullen på Bjärehalvön i Skåne Sveriges näst högst placerade fyr. För att få upp förnödenheter upp till fyren så användes en linbana som fortfarande finns kvar. Enligt en obekräftad uppgift skall också en kort järnväg har funnits på ön. 

Högbonden var bemannat mellan 1909-64, själva fyrtornet är 14 meter hög och eftersom fyren ligger på en höjd så är lyshöjden 75 meter. Själva lanterninen finns en lins av andra ordningen som tidigare suttit i fyren på Ölands Södra Udde mellan 1845-1906. Linsen hade luxljus, 1400 mm i omkrets, dioptrisk trumlins med totalt sex fack samt catadioptriskt krona med tolv ringar och krans med fem ringar.

År 1943 byttes luxljuset ut mot Dalen-ljus samt von Otters klippapparat som fanns från början byttes ut med intermittenshylsa med urverk. På 1960-talet inleddes arbetet med att automatisera Högbonden som detta arbeta pågick på de allra flesta fyrar i Sverige och därefter drog fyrpeesonalen in. Under samma tid drogs också en elkabel ut till ön.

Ett fiskekapell som byggdes 1659 finns i Bönhamn och detta kapell stod tidigare på grannön Höglosmen, kapellet flyttades över till fastlandet någon gång under 1800-talet. Man kan besöka Högbomden med båt och 1987 öppnades ett vandrarhem på fyrplatsen. Under tiden mellan nedläggningen 1964 och renoveringen på bostadshuset samt vandrarhemmets tillkomst så var än obebott.

På Högbonden finns även ett museum.

Källor:

https://fyr.org/wiki/index.php/H%C3%B6gbonden

Hillberg Esbjörn, ”Fyrhandboken”, Ljungby, 2007

Källgård Anders, ”Sveriges öar”, 2022

Rietz Magnus och Harry Sellman, ”Svenska fyrar”, 2009