I Uppsala Nya Tidning den 29 juli 1903 gick det att läsa följande;
Från en socken i södra Upland berättar en meddelare till UNT följande historia:
Ett barn inom församlingen hade dött och skulle begrafvas. Sorgehögtiden var utsatt till klockan 7 på e m. Processionen infann sig på den bestämda tiden, men kyrkoherden syntes ej till. Man väntade tålmodigt till klockan 9. Då sändes ändtligen bud till prästgården. Budet fann kyrkoherden ifrigt arbetande i trädgården---han hade totalt glömt af hela begrafningen. Men nu blef det bråttom, och inom kort började kyrkklockorna skalla ut övfer näjden i den stilla, fridfulla julikvällen. Som bekant lägger man sig tidigt på landet, och många hade redan slumrat in, då de plötsligt väcktes af klockornas klang. Naturligtvis trodde man, att elden brutit lös. Sprutor, yxor, ämbar och annan brandattidraj kastades på vagnarna, och i skenande fart bar det af till det förmenta brandstället, d v s kyrkan. Folk sprang öfver gärdena med brandhinkar och hakar i händerna. Något eldsken syntes visserligen inte till, men lite hvar kände tydligt att det luktade brandrök. Så stark är inbillingens makt. Man kan tänka sig, att snopenheten inte blef liten, då rätta förhållandet kom i dagen. Ganska syndiga ord lära emellertid den kvällen har fällts om den glömska själaherden.
Jo, man undrar var det hade inträffat någonstans, inte i Veckholm eller Giresta, men någonstans har det iallafall hänt. Nu fundera man över vilken prästgård låg så långt bort att prästen inte såg varför det fanns folk utanför kyrkan. Det var nog inte bara irritation hos dem som trodde att elden hade brutit ut utan även de som var på själva begravningen. Det var så förr i tiden att om elden hade brutit ut så ljöd klockorna i kyrkan eller så får man titta var någonstans som det kommer upp rök.
(Tidigare publicerat)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar