År 1749 var dysenterin eller rödsot och på den tiden dog inte så många människor av denna sjukdom som dessutom minskades succesivt fram till omkring 1760. Den höll på denna nivå med endast dödstal på ett par promille fram till början på 1770-talet då den istället ökade i sin omfattning. Under svältåret 1773 var det på den absoluta toppen när det gällde antalet döda och så många som dog under detta år har aldrig uppnått så mycket i Sverige. Redan under nästa år minskade den drastiskt i sin omfattning och därefter blev det toppar som dock inte kom upp till hälften av den topp som var under 1773. Det kom en större topp av sjukdomen under 1809-10 men det var inte så hög som rekordåret. Vid slutet på 1820-talet försvann den i princip helt för att komma tillbaka i viss mån under 1850-talet för att återigen försvinna helt. En ytterligare topp var under 1880-talet men den var obetydligt eftersom de sanitära förhållandena har blivit mycket bättre och fortsatte att bli bättre.
Källor:
Gadd Carl-Johan;
"Järn och potatis", Göteborg, 1983
"Den agrara revolutionen", Det svenska jordbrukets historia, band 3, Borås, 2000
Larsson Daniel, "Långsiktiga förändringar i dödligheten före 1800", Göteborg, 2005
Utterström Gustav, "Jordbrukets arbetare", Stockholm, 1957
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar