Hasselnötter

Hasselnötter var den fattiga allmogebefolkningens enda tillskott av fett förr i tiden. Dessa växte fritt i naturen och det var lätt att plocka av dessa. Det var helt enkelt ett sätt att dryga ut maten med och på det viset fick de även i sig fett. Hasselnötter består av B- och E-vitaminer samt 60 procent av nyttiga fetter och bl a folsyra.

Hasselnötter används också som "gotter" i samband med julen.

Från NE

Hasselnötter och äpplen har gammal hävd som julgotter, och nötterna fungerade även i en del jullekar. Den rikliga förekomsten vid jul av exotiska frukter som fikon, dadlar, russin och utländska nötter, av choklad- och marsipanfigurer m.m. blev en följd av kolonialvaruhandelns utveckling under 1800-talet. Konditorierna har under 1900-talet skapat en del speciella jultårtor ("julstubbe" etc.), vilka dock – utom möjligen högst lokalt – saknar traditionell bakgrund.

Ordet hasselnöt har används sedan "fornnordiskt tid" och likaså var det en tradition att har hasselnötter i samband med julen.

Enligt vissa källor så har hasselnötter en förankring i svensk livsmedelhistoria sedan 5 000 år tillbaka. I den skånska orten Löddeköpinge har man funnit "en avsiktligt gröt av hasselnötter"(enligt Medelius definition). Men det har också funnits belägg för att dämpa böndernas behov av hasselnötter.

Från Medelius

På 1558 utfärdade Gustav Vasa ett dekret som bl.a. förbjöd allmogen på Öland att avverka hassel. Bestämmelserna skärptes av Johan III och ingick i den så kallade djurgårdsinrättningen som inskränkte allmogens rättigheter. Däremot tvingades bönderna att plocka nötter och leverera i form av skatt till kronan.

Vilket det innebär att bönderna inte fick såga ner hassel för att exempelvis ta reda på nötterna, däremot fick de plocka nötter som möjligen låg på marken för att skicka in det till kronan. Kom då att tänka på en föreläsning på den historiska institutionen på Uppsala universitet, att böndernas inbetalning per natura till staten skulle skicka in en vis del av sin naturproduktion till staten/kronan. Men det var ingen som sade hur mycket det skulle vara och därmed kunde bönderna även på Öland tillgodose även ur deras egen behov. Man har diskuterat detta på akademisk nivå, det skulle inte vara försvånande att bönderna "fuskade" undan lite grann i samband med beskattning. Som Medelius också skrev; Det blev ett avbrott i det vardagliga att knäcka och äta nötter. På Öland kunde tjänstefolket få en dag extra ledigt för att plocka nötter. Många källor berättar att var och en hade sitt eget lilla nötförråd att tulla av. Backstugusittare och obesuttna kunde plocka nötter åt bönderna mot att de fick behålla en viss kvantitet för eget bruk.

En skrockfullhet antagligen var en gumma som gjorde följande blandning i samband med att en tillhörande nötkreatur skulle kalva.

Citat från Saxon

Kalvkor.....När Jonsa Stina i Nävesta, Ekeby, fick kalvko, så strök hon, så snart kalven var född, ett kors på kalven och ett på kon. Så strödde hon salt på kalven och kon fick slicka honom. Sedan fick kon ljumt dricka, med en matsked kummin, svavel som en hasselnöt, valfiskfjäll, en matsked, allt stött, en knapp näve torkad libbestickerot (som slogs ett stop skållhett vatten på, och sedan fick stå en stund. Sedan silades rötterna från.) Allt blandades i drickat, som kon skulle ha. Men täljkniven skulle ligga under byttan, medan kon drack. När kon sedan skulle mjölkas, band Stina en stoppnål på en så lång ullgarnsbit, att den räckte till botten på krukan. När Stina gick, lade hon förklädet över krukan. När man skötte sig på det sättet, blev det aldrig något fel på kreaturen.

Sverige har också såväl exporterat som importerat nötter(inklusive hasselnötter) till/från andra länder.

Källor:

Medelius Hans, "Svenska nötter med historia", NE-artikel, 18 december 2006

NE; Uppslagsord: "Julmat"(gotter) och "nöt"

Saxon L J, "Djur, djursjukdomar och djurskrock", 1934, http://runeberg.org/djurskrock/

En ytterligare notis om släktforskningen

Just nu har jag börjat med att forska i norska arkiv efter mina rötter där och det finns bra källmaterial på internet så man behöver inte åka till Norge för att hitta någonting. Men det kanske är tvunget någon gång i framtiden. Det är iallafall i Nordnorge, min farmor är född i Nordnorge(Hammerfest) och är uppvuxen i Narvik. Där bodde bl a familjen under ett antal år och hennes föräldrar ligger begravda på kyrkogården där. Min farmorsmor har bara träffat mig i min generation och det är såvitt vad jag känner till. Det finns kort när hon hade mig i knät och då var jag elva månader, helt ovetande om att jag skulle forska på släkten där långt senare.

Läs mer:

http://okandahandelser.blogspot.com/2008/08/min-slktforskning.html

OFF TOPIC

IK Sirius bortaslog Landskrona idag i Superettan och det känns som att vi har fått revansch av den snöpliga förlusten med 0-4 på Studenternas för ett par månader sedan, då Sirius var dåliga och Landskrona ett formlag, nu verkar det som det är tvärtom.

Fotodokumentation av Uppsala-Enköpings järnväg, Del 3

Bilden som är tagen den 28 juni 2008 visar den egentliga banvallens sträckning till Biskopskulla station som syns bakom de närmaste träden. Bakom mig finns den trumman som finns publicerad från den dokumentation kring Örsundsbrosområdet(se länk här nedanför)

Den gamla banvallen förbi Örsundsbro har helt blivit bortbyggt p g a en del nya bostadsområden i samhället. Där den gamla stationsområdet låg i detta samhälle finns inga spår kvar, nyanlagda gräsmattor och instyckning av tomter är det som syns. Det visade bl a den förra versionen, alltså del 2 av denna serie. Nu är alltså den sista delen av fotodokumentationen av den gamla banvallen av Uppsala-Enköpings järnväg.

Föregående artiklarna:

Örsundsbrosområdet

http://okandahandelser.blogspot.com/2008/05/fotodokumentation-av-f-d-uej.html

Del 1

http://okandahandelser.blogspot.com/2008/03/fotodokumentation-av-f-d-uej-mellan.html

Läsvärt:

http://okandahandelser.blogspot.com/2008/04/fotodokumentation-p-fornlmningar-och.html

En vecka innan och det visste jag inte om när jag var där, enligt "Järnvägsdata 1999" så togs all räls bort i samband med rivningen förutom en kilometer närmast förbindelsen med "SWB" strax innan stationen. Bilden ovan är från 7 juni 2008 och visar riktningen mot järnvägsstationen i Enköping. En artikel i Uppsala Nya Tidning den 9 juni 2008 står det bl a om en fräck järnvägsstöld i Enköping och ett par dagar senare, används rälsen för byggpålar.

Till höger om bilden är också tagen den 7 juni och till höger syns såväl den gamla E18 och 55:an. Det är iallafall ett spår efter en försvunnen järnväg som blev drabbat av detta brott. Folk hade undrat varför de inblandade rev upp spåret och svaret står det att läsa i de UNT-artiklar som finns i källmaterialet.

Bilden nedanför visar Härkeberga station och det är den röda byggnaden som syns på bilden. Den förra järnvägsstationen är numera en privatbostad och bakom skogsdungen ligger Härkeberga kyrka, från dess kyrkogård kan man tydligt följa banvallen.

I jämförelse med den bild som är ifrån Rolf Stens historiska järnvägssida.

Bilden nedanför visar riktningen mot Uppsala och till höger ligger alltså Härkeberga kyrka.

Källor:

http://www.historiskt.nu/normalsp/uej/uej_snabbf2.html

"Järnvägsdata", Stockholm, 1999

http://www2.unt.se/avd/1,,MC=70-AV_ID=763902,00.html

http://www2.unt.se/avd/1,,MC=76-AV_ID=763910,00.html

"Ljusapengar"

Fram till mitten av 1850-talet var belysningen dåligt under vintern i de svenska bostäderna runtom i landet. Oftast var den enda ljuskällan från eldstaden och den kunde vara väldigt svag om man satt längst bort. Under vintern underhöll man oftast redskap eller tillverkade någonting och då fick barnen hålla tjärstickor under en lång tid, oftast i flera timmar och fick örfilar när de höll på att somna eller förlora koncentrationen, varav ordet "ljusapengar". Detta berättade bl a kringvandrade hantverkare under 1860-talet.

Källa: Carl-Johan Gadd, "Den agrara revolutionen", Det svenska jordbrukets historia, band 3, Stockholm, 2000

Min släktforskning

Jag har kommit alltifrån mellan det fjärde och sextonde ledet, den äldsta kända hittillsvarande släktningen var Björn från Vantunge(Husby-Sjuhundra socken) som sårades med dödligt utgång på Åsundens is mot danskarna 1520. Det är både egna upphittade släktingar och de släktningar som jag har fått från andra forskare samt de som har hjälpt till lite grann. Nu återstår bl a att söka mina norska rötter och försöka reda ut med min FF MF:s bakgrund.

Av de kvarvarande mor och farföräldrarna så är min farmor den enda som fortfarande är kvar i livet. Om man hinner fråga henne lite grann om hennes ursprung så kanske det går att komma ännu mera framåt. Hon försökte för ett antal år sedan att ta reda på lite grann om släkten med de resurser som fanns då. Nu kan man komma till hemsidor som har hand om släktforskning eller historiska dokument via datorn som ej var möjligt förut. Nu finns det bl a en databas över äldre norska folkräkningar som innehåller personuppgifter och håller just nu på att söka igenom dessa filer.

I dagsläget är dock släktforskningen lite grann på dekis, förutom att man nu håller på att titta igenom äldre norska folkräkningar.

Släktingen som sårades i strid 1520

Min avlägsna släkting och sjutton generationer bort från mig var en bonde i Vantunge i Husby-Lyhundra socken som föddes antagligen under det sista kvartalet av 1400-talet. Såvitt vad jag har förstått deltog han i slaget mot danskarna på Åsundens is vid Bogesund(nuvarande Ulricehamn). Han blev sårat av en kanonkula och dog på Mälarens is liksom Sten Sture d y. Hans namn var Björn och finns på min morfars sida. Jag förmodar att det var i Ulricehamn som han blev sårat och inte i danskarnas allmogeslakt utanför Uppsala under samma år.

Källor:

Eriksson Lars, "Bondehärens svanesång"(Stockholm 1521-23), i Sveriges fältslag, Värnamo, 2005

Faith-Ell Jan, "Hans personliga databas"(efter en förfrågan från mig).

Hedenborg Susanna, "Sveriges historia", 2003

Fotodokumentation av f d UEJ, Örsundsbrosområdet

Inne i Örsundsbro så är det boningshus som uppfördes efter 1984 på den f d bangårdens tomt och det finns en väg som heter Stationsvägen i samhället, men stationen är länge sedan en privatbostad. Jag har försökt vid ett par tillfällen att komma i kontakt med de personer som bor i f d stationshuset utan att lyckas. P g a alla nybildade hustomter i samhället så finns det inte så mycket spår av järnvägen. Den forna banvallen är intakt i riktning mot Uppsala och är numera en promenadsväg.

Den förra delen publicerades den 30 mars på hemsidan.

http://okandahandelser.blogspot.com/2008/03/fotodokumentation-av-f-d-uej-mellan.html

Området kring Sava är tagna den 14 april och runt Örsundsbro den 27 april. Den första bilden har jag Balingsta station i ryggen, bakom mig är det en större parkeringsplats som anlades efter rivningen. Bilden visar riktning mot Enköping och ett par hundra meter fram är bron över Savaån.

Området kring Sava finns en del spår kvar av järnvägen och trots sin storlek hade inte Sava någon station, utan stationshuset låg cirka 200-300 meter från byn och hette då Balingsta. Denna stationsbyggnad är numera privatbostad och har varit det sedan 1970-talet. Balingsta station var tillsammans med bl a Skärfältets station en av de första stationerna som lades ner.

Bilden ovan står jag på vägen till Ölsta och liksom den förra bilden så är det riktning mot Enköping. Enligt en person som bor i närheten så fanns det signaler vid korsningen en gång i tiden. Han berättade också att det sista tåget som gick på sträckan var dragen av ett ånglok och tåget skulle gå till Mickelmässan i Örsundsbro.











Bron över Savaån och såvitt vad jag kunde bedöma det så var det en träbro. Bilden till höger visar riktningen mot Uppsala och i ryggen har jag Lillsjön hållplats. Vid Lillsjön finns det i princip ingenting kvar förutom en verkstad.




Nu har vi närmat oss Örsundsbro och nu har vi passerat vägskälet till Salnecke slott samt Gryta kyrka. På bilden nedan visar just den punkt där den förra banvallen och vägen in till samhället skiljdes sig åt.
Det blev automatisk en liten bild och det går inte i dagsläget att göra den större. På bilden kan någonting vitt utskönjas och där var den förra svängbron. De sista bilderna är tagna vid halvtiotiden på kvällen och det började att bli mörkt.

Bilden visar det södra brofundamentet av den forna svängbron och förr i tiden fanns det en bro som fick öppnas så fort en båt kom in till lilla hamnen i samhället. Numera är det endast fritidsbåtar som kommer in, men förr i tiden kom det även fraktfartyg in till samhället.

Från Uppsala Nya Tidning den 4 mars 1995 om järnvägsbron.

Man avvaktade dock brons ombyggnad med tanke på pågående diskussioner om en järnväg skulle dras över Örsundaån. Men järnvägen drogs inte över Örsundsbro. Den kom först 1912 och då anlades en separat järnvägsbron längre österut.

Med tanke på att det fanns tegelbruk i närheten och då krävdes det en del öppningar av bron. I den ovannämnda artikeln i UNT så står det också att bron var svårskött med tanke på de slitage som bron hade igenom åren.

Norra brofundamentet visas här ovanför och ån igenom samhället heter Örsundaån.

Bilden nedanför är taget mot Örsundsbro och slutligen Uppsala, i ryggen har jag Biskopskulla station på en höjd. Lite längre fram på bilden kan man skönja en kurva åt vänster. I bakgrunden är det ett skogsområde och ungefär där gick den gamla linjen under riksväg-nr 55 i form av viadukt. Viadukten liksom vägvallen är numera utplånat och det finns ingenting kvar av det som möjligen kan kopplas till en järnvägsviadukt.

Den avslutande bilden visar någon form av trumma under järnvägen som då gick parallellt med en äldre bruksväg mellan Örsundsbro och Biskopskulla socknar. Jag skulle nog våga tippa på att vägtrumman är belägen i Fröslunda socken. I området finns flera socknar och strax efter Örsundsbro så skär banvallen in i Fröslunda socken.

Källor:

Se den föregående artikeln, länken finns i början av denna artikel.

UNT 4 mars 1995

Bilagor

Kortet är hämtat från Rolf Stens hemsida och liksom med förra artikeln så har han lämnat sitt tillstånd. Kortet visar Balingsta station från 1915 och ett persontåg mot Uppsala står på stationen. Vid den högra kanten kan man skönja tornet på Balingsta kyrka.
Stationen i Örsundsbro i maj 1937 och alltså samma år som UEJ kom under Statens järnvägar efter ett förskingringsmål.
Nordisk familjebok(1921) om Örsundaån får avsluta denna artikel.
Örsundaån, ett af Mälarens tillflöden, upprinner i norra delen af Torstuna härad, Västmanlands län, passerar den rätt stora Vansjön, fortsätter i riktning åt s. s. ö. genom Simtuna härad, böjer inom dettas sydligaste del af mot ö., bildar gräns län, passerar Alsta sjö och utfaller i Lårstaviken, en del af Mälarfjärden Ekoln. Vid ån ligger ung. 9 km. före dess utlopp Örsundsbro, handelsplats och järnvägsstation å Uppsala-Enköpings järn- väg, som där öfvergår ån, med regelbunden ångbåts- trafik på Stockholm och Uppsala. Längd 70 km., vattenområdets areal 750 kvkm. Bland viktigare tillflöden märkas Skattmansöån och Lillån.